När slutade tv-spel vara nördigt?
I skolan var jag varken nördig eller cool (även om en del säkert hävdar motsatsen). Jag tillhörde istället den sällsamma skara som kunde umgås sporadiskt med båda dessa grupper. Tv- och datorspel blev snabbt en viktig vattendelare mellan nördar och coolingar i mitten av 1980-talet när de första prisvärda spelmaskinerna började hitta ut på marknaden. Jag har nu till och från sysslat med tv- och datorspel i drygt 25 år och kan i tider som dessa ibland lite försiktigt ställa mig frågan; vad hände egentligen?
När slutade spel vara nördigt och bli allas vardagssyssla; vuxnas som barns?
När jag var yngre skröts det aldrig om tv-spelsbravader i gympasalarnas omklädningsrum och i matte-pauserna ställdes det aldrig frågor om hur man kom vidare på en svår bana. Särskilt känsligt var det på gymnasiet. I en värld utan Google fick den spelintresserade läsa i utländska blaskor om kommande titlar eller skicka in sin fråga till Besvärjaren Besvarar i svenska speltidningspappret Datormagazin (den mellan 1986 och 1995, alltså). När en av de lite coolare killarna en dag år 1990 sökte upp mig för att fråga om min katalog av Amiga 500-spel (allt var pirat på den tiden – och ingen brydde sig) bröts nörd-isen för första gången. Först trodde jag han ville göra lite narr av mig, men nä. Istället började vi utbyta A500-lir och känner faktiskt varann ytligt än i dag (han är dock inte riktigt lika cool nu längre).















