I veckan är det Alla helgons afton, vilket närmast motsvaras av Halloween i anglosaxiska länder. Eftersom det är brukligt att denna helg ägnas åt döden, de döda eller helt enkelt åt den rädsla och skräck vi har inför död och annat olustigt, så tänkte redaktionen på PS3bloggen bjussa på tips på vår egen personliga favorit inom skräckspelsgenren:

Toby Lee – Clive Barker’s Undying (PC)
“När man kommer till herrgården i början och går genom huset så kan man använda en slags varseblivningsförmåga till att se demoniska avbildningar i tavlor och blodskrift på väggarna. Det är väl sådär lagom jätteläskigt. Men det värsta är när man kommer fram till en stor spegel i slutet av en korridor. I spegeln så ser man en skepnad bakom sig som gör sig redo för attack, men när man vänder sig om så finns det inget där. Jag tryckte på Escape och stängde prompt av spelet.”

Jonas Aronsson – Inget
“Jag har testat väldigt många av dem som aspirerar på att vara ett bra skräckspel, men alla kandidater misslyckas katastrofalt av flera olika orsaker med själva skräcken. Det första är att actiondelen nästan alltid tar ett övertag mot det som ska vara skrämmande, till exempel Resident Evil-serien och F.E.A.R. 2: Project Origin (6/10). När det väl släpps något som har väldigt lite action så blir det en för stor fokus mot det speltekniska istället för berättelsen och karaktärer, det vill säga själva grundpelarna för bra skräck. Man brukar säga att film och spel är helt skilda medier på flera nivåer, och inom rysare blir det mer tydligt än någonsin, för hur ska man lyckas göra ett underhållande spel samtidigt som det ska vara skrämmande. Att bara kasta in några ”hoppa till”-moment räcker helt enkelt inte för mig. Det är dags för någon utvecklare att lyckas hitta ett vinnande koncept med det bästa från två världar, för inte ska det väl vara omöjligt att fixa?”

Jimmy Wilhelmsson – Condemned 2: Bloodshot (PS3)
“Jag har aldrig tyckt att skräckspel med monster är särskilt skrämmande. Värre är det isåfall att enbart ställas mot mer eller mindre galna människor och ens egna fantasifoster. Ethan Thomas lider av de flesta paranormala fantasier en människa kan tänkas ha och är dessutom grovt alkoholiserad. När tjugo procent av stadens befolkning blivit vansinniga och undantagstillståndet gör att merparten ligger i mörker blir vad som helst skrämmande. Jag minns särskilt att man under en tid följer efter en gestalt man inte riktigt vet existerar eller inte. Vid ett tillfälle då jag öppnar en dörr sveper ett ansikte förbi och vänster bakre högtalare viskar halvhögt “E-e-e-than” i mitt öra. Fruktansvärt. Jag rekommenderar att spela Condemned 2 ensam och med ljuset helt släckt. Framförallt att smyga runt museet nattetid är nervmässigt påfrestande för en normalt funtad person…”

Gabriel Johansson – Resident Evil: Code Veronica (Dreamcast)
“Jag hade visserligen testat Resident Evil på Playstation 1 och tyckte det var ganska bra och lite småläskigt, men det var när jag skaffade Resident Evil: Code Veronica till min Dreamcast som jag för första gången blev verkligt rädd av ett spel. Grafiken som för tiden var så fruktansvärt snygg (jämfört med PS1) gjorde mycket för det, liksom ljudet och musiken. Att gå genom ett mörkt hus som knarrar och knäpper, med en ficklampa som lyser upp delar av rummen, samtidigt som man visste att det bakom vilket hörn som helst väntade en hord zombies beredda att sätta tänderna i en, det gjorde att jag ibland inte ens vågade ha fötterna kvar på golvet utan fick dra upp dem i soffan, då det kändes som en ruttnande hand när som helst skulle sticka ut där underifrån.

Dessutom så var de sakerna som man irriterade sig på också bland dem som gjorde spelet så läskigt, nämligen den fasta kameran och den märkliga kontrollen. Kameran skiftade mellan fasta förutbestämda vinklar, vilket gjorde att man sällan såg allt som man ville se, och som alltid är det man inte kan se det allra läskigaste. Att se ett par zombies närma sig över en brinnande gårdsplan är otäckt nog, men när man plockar upp sin klena pistol med bara ett fåtal skott kvar och tar ett steg framåt, och blir belönad med en kameravinkel där man ser sig själv och bara hör hasandet och stönandet från dem som närmar sig, då börjar paniken verkligen komma krypande. Det klumpiga kontrollsystemet bidrog också till paniken i många situationer, då man hade svårt att smidigt manövrera sig undan motståndarna och andra faror.”

Robert Johansson – Doom 3 (PS3)
“Att springa i totalt mörker och bara höra stön och knak runtomkring när jag bara har en ficklampa är inte min grej. Jag fick stänga av och skicka spelet åt nåt annat håll efter bara 10 minuter. ‘Nuff said. Inte ens radar-blippet i Alien vs Predator under Marine-kampanjen fick mig så skraj. Jag spelade aldrig igenom det heller…”

Markus Thulin – Bioshock (9/10) (PS3)
“Jag får säga Bioshock (9/10) då. Spelar inte denna typen av spel så mycket, men ljussättningen och ljuden i Bioshock är jag inte helt tillfreds med…”

Håller du med redaktionen? Vilket är ditt favoritspel?

Gå till forumtråden för det här inlägget – (11) Posts

Taggar: bioshock, Clive Barker's Undying, Condemned 2: Bloodshot, Doom 3, halloween, Resident Evil: Code Veronica, skräckspel

Relaterade inlägg:

• 9 nya bilder från Bioshock 2
• Halloween kommer till Home
• Bioshock 2 släpps den 9 februari 2010
• BioShock 2 under första delen av 2010 trots allt?
• Bioshock-filmens budget måste göras om

Det här inlägget skrevs av Jimmy Wilhelmsson den 2009-10-31 (en Saturday) klockan 11:00 och kategoriserades under Debatt, Spel. Du kan läsa svar på det här inlägget via RSS 2.0-matningen. Både kommentarer och pingar är avaktiverade.