PS3bloggen.se

Recension: Wolfenstein

wolfenstein

Wolfenstein är en riktigt klassiker i sin genre, och kom ut allra första gången 1981, men det är versionen från 1992 av id Software som de flesta tänker på när man hör namnet. Wolfenstein 3D var stilbildande bland de spel som man numera kallar First Person Shooter, alltså skjutspel i förstapersonsperspektiv. Hjälten då som nu heter William “B.J.” Blazkowicz, och precis som i de ursprungliga spelen balanserar Wolfenstein till PS3 på gränsen mellan grymt pang-pang och finurligt sökande efter medicin och skatter.

wolfenstein

Även om spelet har sina likheter med Wolfenstein 3D, så finns det en väsentlig skillnad. Den märker du av så fort du börjar spela. Istället för att försöka ta sig ut ur ett slott, så ska du nu ta dig in i en stad. Isenstadt är händelsernas centrum, och motståndsrörelsen där har gjort en hel del upptäckter. Det verkar som om Hitler och hans hantlangare håller på att finna magiska och övernaturliga krafter, något som kan få förödande konsekvenser för krigets utgång, varpå BJ Blazkowicz kallas in för att undersöka det hela. Spelets uppbyggnad är till en början rätt så linjärt, och du får helt enkelt följa med dina vänner dit de går. Detta känns inte som en nackdel då man redan från sekund ett får meja ner nazister till höger och vänster, och har helt andra intressen än att leta ledtrådar om vad nästa steg kan vara. Efter de inledande händelserna får du sen möjlighet att springa runt i Isenstadt lite som du vill. Resten av spelet är uppdragsbaserat där du i princip kan välja vilket du vill göra först, en del undantag finns dock. Det är alltså inte fullt så linjärt som Resident Evil 5 (8/10), men mycket mer uppstyrt än t.ex. Grand Theft Auto IV (10/10).

wolfenstein

Kontrollerna och spelmotorn funkar riktigt bra, med några få undantag. Att skjuta, byta vapen och kasta handgranater känns som de väsentligaste sakerna i spelet, och sådant flyter på fantastiskt bra. Som vanligt använder du den vänstra spaken till att förflytta dig och den högra till att se dig omkring. En sak som utvecklarna inte verkar ha tänkt på är att man springer rätt så ofta i denna typen av spel. Märkligt nog ligger denna funktion på L3, dvs genom att trycka in vänster spak. Det må låta som en hyfsat bra idé, men det fungerar tyvärr sämre i verkligheten.

Precis som i Uncharted: Drake’s Fortune (9/10), så har du inte direkt några liv eller hjärtan du ska se upp med. Istället blir det blodstänk och en rödare skärm när du bli träffad av fiendernas kulor. Vill man överleva då så gör man bäst i att ta skydd någonstans tills sikten är normal igen. Hur verklighetstroget det är vet jag inte riktigt, men det gör att man får ett flyt i sitt spelande så att man slipper leta efter förbandslådor eller medicin.

wolfenstein

En sak som jag stör mig på är dock dörrarna, då de slår igen bakom en på 2 sekunder, så om man blir överrumplad och måste backa ur ett rum får  man nästan alltid två skott i nacken medan man meckar med låset. En fördel är då att sparpunkterna i spelet förekommer väldigt ofta. Vapnen är till en början tidstypiska för 1940-talet, medan du längre fram i historien får ta del av tex min favorit plasmakanonen som bokstavligt talat sliter bort köttet från tyskarnas kroppar. Förutom vapen kommer även BJ att få ta del av de övernaturliga krafter han är utsänd för att undersöka. Bäst är den slöja som gör att du lätt kan upptäcka skatter och dokument, samt gör att hela världen gör långsammare. Den är jämförbar med detektivläget i Batman: Arkham Asylum (9/10), men i Wolfenstein är den tidsbegränsad och tar slut fort. Jag gillar personligen inte heller de kvalster som dyker upp i världen när slöjan är påslagen, för trots att de för det mesta inte gör spelaren något illa så ser de ut exakt som jag föreställer mig huvudlöss eller sängkvalster…

wolfenstein

Det finns även ett flerspelarläge, som funkar förhållandevis bra, även om jag personligen hade lite problem med min uppkoppling. Det finns tre olika typer av matcher att spela: vanlig Team Deathmatch, men också de lite lite mer varierande Objective och Stopwatch. I Objective ska du försvara och attackera mål på banan, medan i Stopwatch gäller det att utföra olika uppdrag under tidspress.  Du kan välja mellan att vara soldat, doktor eller ingenjör, alla med sina egna färdigheter och kunskaper. För er som är trophynördar som jag, så finns det en hel del trophies som är bundna till flerspelarläget.

Slutligen så känner jag att alla de förväntningar jag hade på det här spelet har infriats. Jag ville få tyska soldater att springa runt i skräck och utbrista “Nicht Schiessen”. Jag var nyfiken på hur de övernaturliga krafterna kunde göra det här spelet till något mer än bara ett vanlig krigsspel. Jag ville leta hemligt material och pengar, som jag sedan kunde köpa uppgraderingar till min vapenarsenal för. Det som dock sätter en del käppar i hjulet från att få full poäng är den rätt så korta speltiden, samt att det hela känns lite för lätt emellanåt. Det är i princip bara i uppgörelser mot lite större fiender i ett slutet rum som man får problem. Annars kan man bara backa ut, sätta sig och pusta bakom en låda, och försöka igen fem sekunder senare.

PS3bloggen.se indexeras på Metacritic

7/10



Gå till forumtråden för det här inlägget – (3) Posts
  • Share/Bookmark

Taggar: , , , , ,

Relaterade inlägg:

2 svar på “Recension: Wolfenstein