PS3bloggen.se

Recension: Where the Wild Things Are

Where-The-Wild-Things-Are_CoverEn del barnböcker får större genomslag än andra men nog är det lite märkligt att Maurice Sendaks bok Where the Wild Things Are (Till Vildingarnas Land här i Sverige) på cirka 200 ord betytt så mycket för så många. Max är en arg liten pojke i vargpyjamas som blir missförstådd av sin familj och rymmer med båt och landar till slut på den inbillade(?) ön där Vildingarna bor.

På grund av sitt humör och att han inte är rädd blir han kung över dem, de rumlar runt och vrålar på varandra och sen åker Max hem igen. Inte mycket till manus att bygga en film eller ett spel på kanske? Nej – men medan Spike Jonze virkat ihop ett fantastiskt filmmanus (om än inte för barn) så faller spelversionen platt till marken som en pannkaka.

where_the_wild_things_are_image10

Bäst kan jag beskriva Where the Wild Things Are från Griptonite Games med tre ord; fult, repetitivt och långtråkigt. Om vi börjar med grafiken så gör den framförallt inte Vildingarna rättvisa som de färgstarka och speciellt tecknade monster de är. Detaljerna i texturer är generellt sett för grova och dessutom flyter inte spelet särskilt mjukt heller, vilket är en dålig kombination. Max styrs i tredje person och med högerspaken kan du vrida vinkeln något i höger- och vänsterled men på vissa platser sker detta både ryckigt och  hackigt och man kan därför ana att det här är  en ganska snabbt ihopvispad spelhistoria.

Where the Wild Things Are börjar med att Max kommer fram till ön i sin båt. Den som inte läst boken eller sett filmen kastas alltså in i en berättelse helt utan början. Detta är tänkt att vara ett klassiskt plattformsspel med mycket hoppande och samlande på grejer som ska öppna upp nya saker för dig. Till hinder finns oländig terräng Max måste besegra och miljarder och åter miljarder elaka insekter av olika slag. Exakt vad du gjort insekterna eftersom de uppvisar sådan aggressivitet får vi aldrig reda på men eftersom dessa bin och flugor helt lyser med sin frånvaro i originalhistorien känns de lite malplacerade som bad guys. Strid sker enbart med fyrkant, helt utan kombos, så räkna med ett evigt hamrande på denna knapp och tillsammans med lite x-knapphoppande så har du hela spelmekaniken i ett nötskal.

where_the_wild_things_are_image6

Mycket snart inser du att detta plattformsspel är hubbaserat i det att Vildingarnas by är den centrala platsen där du uppehåller dig mellan kapitlena som för storyn vidare. Både i byn och i nivåerna är det meningen att du ska samla på femtioelvatusen föremål; varje Vilding har ett objekt de särskilt gillar – fina stenar, uggleägg, honungskakor eller nåt annat som ligger och skräpar längs vägen. När du uppnått ett tillräckligt antal belönar respektive Vilding dig med något som gör att du kan få tag på ytterligare föremål som ligger gömda i byn, till exempel fler träd att klättra i, fjädrar att flyga med eller ett bevattningsbart odlingsland med plantor som hjälper dig. Den stora frågan är varför jag ska behöva samla på deras skräp enbart för att få hjälp att hitta mer skräp. Varje komplett skräpsamling ger en trophy, men inget mer. Huvudlöst. Och tråkigt.

where_the_wild_things_are_image7

Nåväl, det hela hade kunnat fungera om plattformshoppande ändå varit underhållande men istället är det enormt påfrestande och rent utav långtråkigt. Mycket snart förbyts den lunkande historien till en helt bisarr röra om att månen håller på att krocka med Vildingarnas ö, att en slags skuggvarelser äter upp marken underifrån samt att kometer och stjärnor slår ner här och där och dessas fragment ska du också samla på. Berättelsen tokar alltså ur, men det trista plattformsmeckandet fortsätter i samma takt. Enda avbrotten är de få gånger man får åka nerför långa branter med vildingen Carol som kälke. Dessa moment är faktiskt lite småkul – men om det beror på att jag i övrigt är uttråkad eller på att de faktiskt är roliga är svårt att avgöra.

where_the_wild_things_are_image1

Vildingarna i denna spelform är tråkiga, inte särskilt talföra och blir till karaktärslösa sidofigurer istället för de tuffa monster man drömde om som barn. Spelet har en obegriplig tolvårsnivå och jag kan inte se framför mig den nästan-tonåring som hellre väljer detta spel än Ratchet & Clank eller vilket annat plattformsspel som helst. Where the Wild Things Are är ingen barnfilm. Och spelet är heller uppenbarligen inget barnspel. Mitt tips till utgivaren är att de borde ha struntat i plattformsköret helt och hållet och satsa på en äventyrsvariant i Monkey Island-stil istället. Det vore lugnare, mer pedagogiskt och betydligt mer i harmoni med både bok och film än den meningslösa soppa spelet är nu. Det enda som räddar detta spel från betyg tre är det faktum att det vågat gå ifrån det klassiska plattformskonceptet med bossfighter, men det är en klen tröst. I övrigt bör detta spel undvikas.
PS3bloggen.se indexeras på Metacritic

4/10

Gå till forumtråden för det här inlägget – (1) Posts
  • Share/Bookmark

Taggar: , , , , ,

Relaterade inlägg: