Recension: Wanted: Weapons of Fate
Jag tog emot Wanted: Weapons of Fate med blandade känslor. Jag visste att det är svenska GRIN som stod för utvecklingen, och eftersom deras kommande nytolkning på Bionic Commando är upphaussad utom denna värld hade jag också en hel del förväntningar. W:WOF baseras på filmen Wanted (6/10) som i sin tur är löst baserad på Mark Millars serietidning med samma namn. Handlingen i spelet utspelar sig fem timmar efter filmen, något som bör förlänga och förbättra den totala upplevelsen, eller?
Storyn kan inte beskrivas som annat än rätt och slätt klassisk, om mord och hämnd i en mörk och dyster värld. Du spelar Wesley Gibson, en riktig nolla som en dag får reda på att hans far är en av världens bästa lönnmördare, och att du har ärvt hans övernaturliga förmåga att ha ihjäl människor. Däremot är mycket fortfarande okänt om hans familj och Wesley dras med i de konstiga händelser som utvecklar sig.
Vi möts av ett shooter-spel i tredjeperson och direkt märker jag att man inte har haft några hämningar alls. Det är brutalt, det är blodigt. Det första träningscenariot som finns innebär bland annat att skytteträna på kroppar upphängda i kättingar. Det kan tyckas väl extremt, men det sätter stämningen på rätt nivå direkt ibland den mörka pallett som jag hela tiden ser. Wesley är ingen nolla längre, han är en kallblodig lönnmördare med attityd som räcker till och blir över in i nästa millenium.
Spelmekaniken är ganska enkel och klassisk mot det vi är vana att se idag, men med en del kreativa utsvävningar och riktigt finurliga lösningar. Du har exempelvis möjligheten att enkelt ta skydd bakom väggar och lådor genom att trycka på x-knappen. Därefter kan du enkelt manövrera riktningen med styrspaken och en lätt transparent ikon dyker upp och visar riktningen, en lätt tryck till och Wesley sätter fart åt det hållet. I början kan det kännas ovant men efter en stund känns det naturligt och följdsamt. Allt eftersom spelet fortlöper vinner du nya specialrörelser och egenskaper som du behöver adrenalin för att utföra, adrenalin som du snabbt får upp genom att ha ihjäl skurkar. Du lär dig att böja kulans bana för att skjuta folk bakom hinder (!), du lär dig en typ av bullet-time där allt saktar ner en kort stund och du lär dig att skjuta blint för att distrahera motståndare och på så sätt kunna utföra flank-rörelser. Sist men inte minst har du snygga och brutala närkampsattacker att ta del av när någon blir alldeles för närgången.
Allt det jag nyss har rabblat upp kan tyckas låta trevligt, och det är det också – tro inget annat – men det är inget mot det genidrag man har valt att införa i några nyckelhändelser i mellansekvenserna. Istället för att sitta passivt och se på krävs det att du följer med i händelserna och är aktiv och flink med knapptryckningarna. Ett exempel är ett alldeles förträffligt och adrenalinfyllt scenario som utspelar sig på 30000 fot. Tänk att en sån enkel sak som gammal hederlig interaktivitet kan göra så mycket. Vanliga mellansekvenser förekommer för att föra storyn framåt men de är inte allt för många och tar sällan fokus från pangandet.
Fast det är också här som W:WOF står och faller lite. Till att börja med är det alldeles för kort, jag lyckades ta mig igenom det på totalt ungefär 5-6 timmar på normal svårighetsgrad (den svåraste är låst från början), och då var det givetvis för lätt också. Du är såpass överlägsen dina fiender att det nästan blir lite väl tråkigt ibland. Det är tur att man då och då stöter på bossar som kräver att du får tänka till lite, men när du väl listat ut hur du ska gå tillväga är det autobahn-plöjning till slutet. Sen är spelet väldigt linjärt, du flyger fram mellan A och B utan tillsynes någon som helst aning varför, annat än en text som beskriver “ta dig till xx”, eller “besegra yy”. Och själva slutmålen på banan är inte jättelogiska heller för den delen.
Storyn är som jag nämnt relativ enkel i sin uppbyggnad men samtidigt kan jag inte undvika att känna mig vilsen eftersom man då och då får spela som sin far i ett par flashback-sekvenser. När då mellansekvenserna klipper på lite konstiga ställen titt som tätt kändes det som att en stor del av handlingen försvann någonstans på vägen.
Grafiken är något som inte direkt lämnar dig imponerad, det fyller sin funktion helt klart men är alldeles för tamt på många ställen med tråkiga texturer och samma färger. Ett skräckexempel var en nivå i en kontorsbyggnad med ett platt grönt golv och lika trista beiga väggar. Just denna nivån var dessutom fylld med en hel del buggar. Vid ett tillfälle trillade jag ut ur huset, genom golvet och sen ut ur “världen” för att dö en splatterdöd utan att spelet registrerade detta. Bara till att börja om från senaste checkpoint alltså. Kontrollerna var liksom grafiken lidande när det hände för mycket, när bilduppdateringen gick ner blev även rörelserna sega och hängde inte med i det snabba händelseförloppet. Istället håller ljudet en betydligt högre nivå med röstskådespel av bland annat Thomas Kretschmann och Peter Stormare (som alltid i en lika knasig roll). Alla skådespelare från filmen återvänder tyvärr inte men de flesta är bra utan större irritation. Effekterna är ok, explosioner låter som de ska och dina olika pistoler låter tungt men fienderna låter tunnt med generiska utseenden (alla är förmodligen tvillingar och kusiner) och trista läten. Jag tackar däremot för det tunga soundtracket med härlig industrirock och pumpande beats som får dig att nästan hoppa i soffan när Wesley knäpper två, tre skurkar samtidigt i bullet-time.
Wanted: Weapons of Fate briljerar stundtals och riktigt skiner med skön noir-stämning, högoktanig action och sin kreativa spelmekanik. Det är synd att genomförandet inte är hundraprocentigt. Det märks lite att budgeten inte var lika stor som för de stora namnen i branchen men samtidigt har man haft höga ambitioner och fräscha idéer. I framtiden lär vi få säkert få se stora saker från GRIN, men W:WOF är något de inte kommer bli ihågkomna för annat än hos fansen. Det räcker tyvärr inte riktigt hela vägen men skulle du ha 5-10 timmar att ha ihjäl och samtidigt vara sugen på lite nytt kan vi konstatera att du kan råka ut för betydligt värre licenspel än så här. Om vi någon gång inför halvor i poängsystemet hamnar betyget på 6.5, tills dess får det nöja sig med en sexa på grund av det tunna innehållet utöver huvudstoryn.
6/10
Gå till forumtråden för det här inlägget – (1) Posts
Taggar: grin, peter stormare, thomas kretschmann, Wanted: Weapons of Fate, warner bros
2010-03-6 klockan 16:35
[...] inte heller några spin-offs av redan gjorda filmer, exempelvis Terminator: Salvation (5/10) eller Wanted: Weapons of Fate (6/10). Sista regeln är att liret måste ha släppts till PS3 (annars skulle det bli en så lång lista [...]
2010-04-19 klockan 13:19
[...] av före detta medarbetare hos nedlagda Grin, som utöver ettan även låg bakom titlar såsom Wanted: Weapons of Fate (6/10) och Terminator: Salvation [...]