Recension: The Simpsons Game
När Electronic Arts gick ut med att de tänkte släppa The Simpsons Game så var jag nog inte den enda som kände en viss gnutta hopp. Jag minns fortfarande The Simpsons: Bart vs. The Space Mutants till Amigan för en sådär 15 år sedan, och så gott som alla andra spel i serien har varit lika hemska som det. Så tanken på ett spel som skulle göra serien rättvisa kändes väldigt tilltalande.
Nu visar det sig att The Simpsons Game har valt att göra det som tv-serien gör bäst, nämligen att parodisera hela spelvärlden. Det görs genom att familjen upptäcker att de har hamnat i ett tv-spel och fått superkrafter, och sedan använder dem när de hamnar i den ena tv-spelsripoffen efter den andra. Ungefär hälften av spelet består av parodier på allt från Gauntlet och Grand Theft Auto till Katamari Damacy och Super Mario Bros., och det är här som spelet verkligen skiner. Det är tack vare att spelet har valt att kopiera speluppläggen i originalen helt och hållet, så i Shadow of the Colossal Donut måste Homer hitta munkpojkens svaga punkt och ta sig till den, precis som i Shadow of the Colossus, och i ett Space Invaders-liknande avsnitt visas allt i fågelperspektiv så att det verkligen ser ut som den gamla klassikern.
Tyvärr så är det bara de små parodibitarna som är roliga att spela, och The Simpsons Game lyckas inte stå på helt egna ben. Resten av spelet är en halvtaskig röra i tredjepersonsperspektiv, med fantasilösa miljöer, fåniga strids-, hopp- och problemlösningspartier och en hopplöst förlegad motor. För att vara ett spel som så gärna framhäver alla spelklyschor som finns så lyckas spelet trampa i en hel del egna, bl.a. enfaldig plattformsaction, osynliga väggar och figurer som upprepar sina repliker var och varannan minut. Att två spelare kan delta i själva plattformselementen är en klen tröst, särskilt när man inser att den andra spelaren bara är en simpel hantlangare utan någon egentlig makt. Man får helt enkelt följa med på resan, och så spännande är det faktiskt inte.
Själva handlingen är grymt rolig och välberättad, med humoristiska repliker, vändningar och parodier, och när man t.ex. hamnar i den gamla 8-bitarsvärlden och börjar snacka med sina pixliga föregångare så är The Simpsons Game mästerligt. Fast det är det som är problemet, då de bra delarna i spelet är själva mellansekvenserna. Det var mycket roligare att titta på spelet än att spela det, och varje gång jag skulle styra Lisa, Bart och resten av familjen så kändes det genast trist igen. Hade man kunnat se om hela spelet i videoform så hade jag gärna sett om det, och jag är glad över att ha spelat det nu i efterhand. Däremot så ska det mycket till för att jag ska spela om det.
6/10
Taggar: electronic arts
2009-06-14 klockan 20:33
[...] likhet med Simpsons-spelet (6/10) så är det här ett spel som är roligare att titta på än det är att spela, men fördelen som [...]