Om ni liksom jag själv gillar tv-serier som Star Trek, Angel och liknande så har ni säkert sett minst ett avsnitt där någon av huvudpersonerna blir kidnappade av en lömsk organisation och sedan tvingas delta i en blodig arenasport inför en rik publik med livet som insats. Och det är just detta som Bizarre Creations senaste spel The Club handlar om, alltså att man är en modern gladiatorkämpe som måste skjuta sig genom diverse slagfält. Ens egna motiv under spelets gång är olika beroende på vem man spelar, men helt ärligt så är inte handlingen något man ska haka upp sig allt för mycket på i spelet. Det är inte precis det viktigaste som gäller här.

Nej, The Club handlar helt och hållet om action. Välj vilken spelare som passar dig bäst – beroende på snabbhet, uthållighet och styrka – och ge dig sedan ut i en av de olika banorna för att klara av något av lägena. Själva spelet körs i tredjepersonsperspektiv där kameran ligger placerad precis bakom spelarens axel. De olika lägena består i stora drag av tre olika typer, nämligen spel på tid där man ska ta sig genom banan innan tiden tar slut, överlevnad där man måste klara sig med livet i behåll tills klockan tickat ned eller ett renodlat gatlopp där man ska springa genom banan ett eller flera varv och skjuta ned så mycket folk som möjligt.

Och att skjuta ned folk är något som händer ganska så ofta. Fienderna dyker upp i klasar runt vart och varenda hörn, och när man har dödat en person fylls kombinationsmätaren på. Genom att kontinuerligt panga ned fiender ökar den för ger mer poäng, och det är just så man lyckas nå de högsta poängen och ta sig upp på topplistorna. Ännu fler poäng delas bl.a. ut för huvudträffar, snygga nedskjutningar på avstånd och att sänka en motståndare med sista kulan i magasinet. Om du däremot missar börjar mätaren obönhörligen ticka nedåt, så det gäller hela tiden att fånga en ny motståndare i ditt sikte. Just det här elementet gör att man nästan får tunnelseende i sin ständiga jakt på nya offer. Som inbiten laserspelare känner jag igen mig, och jag får starka vibbar från sporten när jag spelar The Club. Det är kanske just därför jag anser att spelet känns så tilltalande i sin renhet. Det går snabbt och instinktivt att sikta in sig på sina offer, och rent spelmässigt drar jag paralleller med Unreal Tournament-seriens dödsmatcher.

Den näst intill strömlinjeformade renheten genomsyrar hela spelet, och på ett sätt känns det nästan som ett SEGA-arkadspel från tidigt 90-tal, så det känns ganska så naturligt att det faktiskt är just SEGA som distribuerar The Club. Det är väl i slutändan enkelheten i spelet som gör att det inte når ända fram. Utöver turneringsläget så finns det flerspelarlägen både online och offline som i grund och botten går ut på samma sak, nämligen att skjuta ned folk och ta sig högst upp på topplistorna. Att köra enspelarläget handlar mestadels om att lära sig banorna utan och innan, och tyvärr så saknar spelet det där överdådiga lilla extra som behövs för att man ska lockas att spela det mer än bara några kvällar. Är man en poängjagare av rang kan jag verkligen se charmen i The Club, och det är grymt kul så länge det varar, särskilt när man lägger i en högre svårighetsgrad. Fast lite mer innehåll skulle inte skada, för vi befinner ju oss varken i en science fiction-serie eller i början av nittiotalet.

6/10

Taggar: the club

Relaterade inlägg:

• Tobys köptips 2008-06-09

Det här inlägget skrevs av Toby Lee den 2008-02-17 (en Sunday) klockan 23:59 och kategoriserades under Recensioner, Spel. Du kan läsa svar på det här inlägget via RSS 2.0-matningen. Både kommentarer och pingar är avaktiverade.