Recension: Singstar: Take That
Jag var med under hela Take That-eran men kan inte påstå att jag uppskattade deras musik särskilt mycket. Det behöver dock inte betyda att de inte är roliga att skråla till med mikrofon i handen och en whiskey sour i andra. I Singstar: Take That hittar du en ganska balanserad blandning av både tidigt och senare material. Alla känner väl till den rätt så töntiga Could It Be Magic (som förresten Barry Manilow gjorde först) från 1992 när samtliga fem grabbar hade frillor vi i dag endast kan fnissa åt. Relight My Fire (också en cover från 70-talet) är en annan sådan smash hit och även balladen Back For Good från 1995 borde vara en låt de flesta som minns åtminstone kan nynna till.
Men sen då? Jag kommer på mig själv med att tänka “är detta allt?” när jag går igenom låtlistan och får höra några strofer ur varje hit. Jag är verkligen inget stort fan av pojkband men trodde i min enfald att jag skulle kunna sjunga loss till åtminstone halva listan när det ändå handlar om ett så känt och ofta spelat band. Det hela blir ett obehagligt exempel på hur ohämmat hjärnan ibland låter en acceptera att en artist är “stor” utan att jag egentligen går igenom vad denne faktiskt gjort. Frågan är om inte ett Singstar: Robbie Williams hade passat bättre; jag kan utan att fundera alltför länge rabbla upp iallafall fem stora hits denne man spottat ur sig – och ger du mig lite tid kan jag nog fem till. Roligare att sjunga tror jag minsann också att de hade varit.
Låtarna i Singstar: Take That är till råga på allt förvånansvärt svåra att sjunga till. Snubbarna fyller i varandras stämmor som är så tidstypiskt 90-talets pojk- och flickband men det gör att jag inte alltid vet när det antas att jag ska sjunga. Inte ens i duetterna är det självklart vem det är som ska ta ton – och det gör kanske inte så mycket om man bara förfestar och har kul, men efter ett tag börjar automatiskt andra låtar komma på tal som är roligare att sjunga och Take That gör en tyst sorti utan att någon i festgänget direkt saknar dem. Jag iakttar det som sker och inser det smått poetiska i det hela medan jag tömmer min drink och letar upp Pet Shop Boys istället.
Till PS2 släpptes för ett bra tag sedan två samlingsskivor med pojk- och flickband. Jag minns att de fick mycket kritik för att bland annat helt utesluta giganterna Backstreet Boys – men visst vore en ny sådan dubbelskiva bättre än Singstar: Take That som den ser ut nu? Eller så borde SCEE kanske satsa helt och hållet på Robbie Williams. I vilket fall borde du som sugen konsument köpa de låtar du diggar enskilt på Singstore. För Singstar som koncept är fortfarande det bredaste och bästa förfestliret som finns - men Singstar: Take That är inte värt att stå i din hylla bredvid de övriga bandspecifika titlar vi avnjutit under året som gått – såvida du inte verkligen är ett stort fan.
5/10
Singstar: Take That – fullständig låtlista
•”A Million Love Songs”
•”Babe”
•”Back For Good”
•”Beautiful World”
•”Could It Be Magic”
•”Do What U Like”
•”Everything Changes”
•”Greatest Day”
•”Hold Up A Light”
•”I’d Wait For Life”
•”It Only Takes A Minute”
•”Love Ain’t Here Anymore”
•”Never Forget”
•”Once You’ve Tasted Love”
•”Patience”
•”Pray”
•”Promises”
•”Reach Out”
•”Relight My Fire”
•”Rule The World”
•”Said It All”
•”Shine”
•”Sure”
•”Up All Night”
•”Why Can’t I Wake Up With You”
Gå till forumtråden för det här inlägget – (2) Posts
Taggar: Backstreet Boys, Barry Manilow, Pet Shop Boys, Robbie Williams, singstar, singstar take that
