Det började inte bra. Det började inte bra alls. Att hamna sist i 12 femminuterslopp i rad påverkar ens självförtroende något oerhört. Det är en timme av total förnedring. En timme med känslan att man är helt värdelös som spelare. En timme där man gör allt vad man kan för att ens få se en annan bil i mer sekunderna efter att man lämnat startfältet. En timme där inte kan uppskatta den färgstarka grafiken, de vackra miljöerna och den snygga leran. En timme där man bara skäms. Jag mådde ungefär lika bra som när jag ser en film av Roy Andersson.

Så svårt tyckte jag att Sega Rally var i början. Bilens kontroller är sladdriga, och om man väljer fel bil eller däcktyp så glider man omkring på banan som Bambi på hal is. Det var i alla fall så jag kände. Men efter den där timmen så började det lossna lite. Jag började lära mig vilka kombinationer som fungerade och hur jag skulle ta kurvorna med hjälp av lite bredsladdande och finlir med den analoga spaken. Och så hamnade jag femma. Fatta! Jag kom näst sist och var alldeles glad över det. Sedan var det bara att kämpa vidare och börja samla in poäng för att låsa upp nästa mästerskap. Det värsta var över.

Segas klassiska rallyserie från 90-talet är alltså tillbaka för att visa den nya generationen var skåpet ska stå. Med sin vanliga träffsäkerhet lyckas de träffa alla de klassiska arkadnoterna som de är så kända för att spela. Här finns en klarblå himmel, färgglada miljöer, hemska hårdrocksriff (vad är det med Sega och deras hiskeliga gitarrer?) och känslan av att man sitter i en arkadhall. Segas oefterhärmliga förmåga att skapa den här känslan är imponerande, och det glädjer mig något oerhört att de fortfarande har den talangen kvar.

Men till spelet. De tidigare nämnda miljöerna är sex till antalet (Lakeside, Alpine, Tropical, Canyon, Safari och Arctic) och är alla snygga på sitt sätt, även om jag tycker att det är vinterlandskapen som imponerar mest. Miljöerna är uppdelade i olika delmoment, och totalt sett så finns det 16 olika banor som man kan köra på. När man kör så påverkas även underlaget av vad som hänt tidigare under loppet. Leriga områden slits upp av hjulspåren, vilket i sin tur påverkar själva körunderlaget. Det innebär att man måste anpassa sin körstil om man vill klara sig, för om man drämmer rätt in i en lervall så slutar det illa. Och som jag upptäckte när jag började spela Sega Rally så räcker det med ett misstag för att man ska hamna sist.

Sega Rally är något så ovanligt som ett riktigt utmanande arkadspel. Tyvärr så är det lite för utmanande för sitt eget bästa, och jag hade inte tackat nej till en enklare introduktion (eller ens en lägre svårighetsgrad). För någon som egentligen inte gillar bilspel så är det lite extra hårt, men det går att se vilka kvaliteter som döljer sig bakom den inledningsvis svåra fasaden. Jag rekommenderar att ni hämtar demoversionen från PlayStation Store och ser vad ni tycker. Den fullständiga versionen av spelet innehåller nämligen ett långt och utmanande kampanjläge, tvåspelarspel på delad skärm och ett onlineläge för upp till sex förare samtidigt, och gillar man genren så är spelet ett klockrent val. Personligen väntar jag dock på något ännu mer arkadigt, som det kommande Burnout Paradise, men det hindrar inte mig från att se hur välgjort Sega Rally är.

7/10

Taggar: burnout paradise, playstation store, sega rally

Relaterade inlägg:

• PlayStation Store 2009-11-12
• PlayStation Store 2009-05-14
• PlayStation Store 2009-05-07
• PlayStation Store 2009-04-30
• PlayStation Store 2008-09-25

Det här inlägget skrevs av Toby Lee den 2007-10-3 (en Wednesday) klockan 10:33 och kategoriserades under Recensioner, Spel. Du kan läsa svar på det här inlägget via RSS 2.0-matningen. Både kommentarer och pingar är avaktiverade.