PS3bloggen.se

Recension: Rise of the Argonauts

Kommer ni ihåg rälsskjutarna? De där arkadspelen där man hade en pistol och stod i fasta positioner och sköt av fiender ett tag, varpå man avancerade till nästa fasta position och sköt av fler fiender? Rise of the Argonauts är inte riktigt så. Det är ett rollspel med actionelement, d.v.s. vi får slå på folk och monster med svärd, spikklubba och spjut, samt i viss mån med skölden vi bär, och vi har tillgång till olika kombinationsattacker. Annars springer man med två av de allt fler argonauterna omkring på banorna, som är öar i den grekiska övärlden, och slåss med folk och fä.

Jag nämner gamla tiders actionspel för att Jasons äventyr med argonauterna är ovanligt styrt och linjärt för att vara ett modernt rollspel. Speltillverkarna Codemasters och Liquid Entertainment försöker luras genom att låta oss välja i vilken ordning vi betar av tre deluppdrag, men så fort vi är ute på kartan och jobbar, så är det väldigt tydligt att det här inte liknar Oblivion eller Fallout. Dessutom måste du spela om spelet om du vill gå tillbaka och leta upp miniuppdrag du missat.

En annan sak som tyvärr händer i allt för många spel av den här typen är att man i Rise of the Argonauts också använt Unreal-grafikmotorn. Det är underligt fult, för samma motor används på ett ypperligt sätt i Unreal Tournament III. Det är som om folk inte lärt sig använda programvaran fullt ut än, och den har ju funnits ett tag. Samma gäller i och för sig PS3-konsolens fulla kapacitet, men hur länge ska vi acceptera den ursäkten? Spelet är alltså fult. Om man sen vill vara petig, så håller sig britterna som gjort spelet inte nära originalhistorian alls, men spelet är inte gjort som en lektion i historia eller vår kulturs legender och sägner, så jag nämner det bara så att känsliga vet läget.

Det är de trista sidorna av det här spelet. Till det positiva hör att stora ansträngningar gjorts för att avlägsna gränssnittselement som gör att man tänker “spel”, men att man kan lägga till en horisontell hälsostapel samt indikation för specialattacker om man vill. Ännu bättre är att hela systemet med erfarenhetspoäng gjorts om radikalt. Här samlar man på sig hjältedåd, allt från att skaka fram en fosterfamilj åt en föräldralös till att slakta femton joniska renegater, som man sedan kan tillägna en av fyra gudar med olika inriktning. När man fyllt på en guds tillägnandecirkel återgäldas det genom att man får olika förmågor. Ares, krigsguden, ger framför allt förmågor som ökar slagkraften, något som passar hans signaturvapen här, stridsklubban. Hermes, listens och snabbhetens gud, ger förmågor som ökar snabbhet, hjälper vid undanmanövrer och gynnar hans signaturvapen svärdet. Apollo, solens och medkänslans gud ger förmågor som helar, stöder de andras förmågor och gynnar försvarsförmågan, vilket passar skölden som är hans vapen. Slutligen ger Athena, vishetens och rättvisans gudinna, förmågor som passar spjutet, hennes vapen, och gärna sånt som kan kopplas sammans med elektricitet, för hon har tillgång till Allfadern Zeus åskviggar. Det här är förenklat, för systemet är betydligt mer varierat än så. Varje gud har 25 förmågor som är ordnade i nivåer så att man låser upp allt kraftfullare förmågor. Dessutom kanske Apollos förmågor låter fjökiga och Ares kraftorienterade förmågor attraktiva, men jag skulle säga att Apollos helande förmågor är de allra viktigaste. Dessutom gäller en del förmågor allmänt, medan andra har en specifik effekt som visserligen kan vara spektakulär och mycket effektiv, men bara gäller ett vapen. Jag tycker att effekterna som inte behöver aktiveras utan fungerar allmänt är mer användbara än de som aktiveras, funkar en kort stund och sen får man vänta tills gudakraften fyllts på igen. Fast nog är det kul att kicka igång de mer spektakulära krafterna.

En sak till fyller på tillägnandecirkeln: de där dialogerna man slavar sig igenom i rollspel. Här är många av dialogerna utformade så att man kan välja mellan dialogalternativ som motsvarar de attityder som de fyra gudarna skulle kunna tänkas ha. Ares tenderar till mycket direkta svar på allt, Hermes är smart och listig, Apollos svar är visa och medkännande, och Athena är rättvis men hård. Man får inte lika mycket påslag på mätaren för ett svar som för hjältedåden, men förvånansvärt ofta lyfter det lilla påslaget upp mätaren så att man plötsligt får välja en ny förmåga, så de är inte att förakta. Dessutom gillar jag att den här gamla mekanismen kopplas till erfarenhetssystemet.

Tyvärr räcker de här trevliga elementen inte för att lyfta det här spelet helt. Det är acceptabelt, men för fult, kort, snävt och styrt för att få riktigt bra betyg. Använd gärna de bra egenskaperna i bättre spel, tack.

PS3bloggen.se indexeras på Metacritic

6/10

Gå till forumtråden för det här inlägget – (1) Posts
  • Share/Bookmark

Taggar: ,

Relaterade inlägg:

Ett svar på “Recension: Rise of the Argonauts