För första och kanske även sista gången så tänker jag faktiskt recensera ett PlayStation 2-spel. Det är mycket för att det är ett av de sista riktigt stora PS2-spelen som släpps här i väst, samt även för att det ju faktiskt går att köra på en 60-gigsversion av maskinen. Alla ni andra får helt enkelt dra fram er gamla burk, för det här är ett spel värt sina timmar.

Jag har hittills tillbringat dryga 20 timmar med Persona 3 (eller Shin Megami Tensei: Persona 3 som är spelets fullständiga titel) och av vad jag har förstått så har jag en sådär 60 kvar att njuta av. Konceptet är ett rollspel i modern tid där det visar sig att dygnet har en tjugofemte timme som bara vissa personer märker av. Under denna mörka timme som den kallas dyker det upp demoner i världen, och eftersom de hotar att ta sig in i vår dimension för gott måste dess motståndare – en grupp kallad SEES – bekämpa dem på alla sätt och vis. Som det senaste tillskottet i gruppen måste du besöka tornet Tartarus för att hitta roten till det onda. Här får man springa genom korridorerna och slåss mot monster i klassiskt rollspelsmanér. De omgångsbaserade striderna går mestadels ut på att hitta fiendernas svaga punkter och exploatera dem. Till sin hjälp har man olika Persona-demoner som besitter olika besvärjelser, och dessa frammanas genom att man skjuter sig själv i huvudet. Just varför vet jag inte, men det är inte skadligt för en själv utan snarare en nödvändighet. Kanske är det för att verkligen visa hur konstig den mörka timmen är. Jag vet inte.

Det riktigt intressanta med spelet är att Tartarus-tornet faktiskt är skolan man går i på dagarna, och det är där som den andra halvan Persona 3 utspelas. Genom att gå på lektioner, läsa läxor, umgås med vänner och delta i aktiviteter ökar man på sina sociala egenskaper, som i sin tur underlättar ens framfart i Tartarus. Det blir ett genialiskt samspel där man måste prioritera rätt och välja just de intresseområdena som känns mest aktuella, och genom att välja att göra olika saker i och utanför skolan går det att utveckla handlingen på olika sätt. Det mesta av skolgången sköts dock automatiskt, och det är mest vid vissa tillfällen under lektionernas gång som man får göra val, t.ex. när en lärare ställer en fråga eller en klasskamrat vill umgås. Efter skolan kan man röra sig rätt fritt i staden och det finns gott om saker att se och upptäcka, allt beroende på vad man själv är ute efter.

Spelet har en kalender och dagarna går. Vissa dagar händer det förutbestämda saker, och en gång i månaden så låses en ny del av Tartarus upp. Eftersom man ständigt måste ta sig så högt upp som möjligt samtidigt som skolsysslor måste göras så får man pussla lite med schemat, men när man väl har tagit sig så långt man kan så kan man antingen göra återbesök eller helt fokusera på sitt dagliga liv. Erfarenheten är dock viktig, så det blir ofta några extrabesök i månaden så att man kan klara av striderna. Eftersom spelet har sin egen kalender så förs handlingen vidare naturligt, och det gäller att hela tiden hålla bollarna i luften så att man inte halkar efter.

Persona 3:s blandning av klassiskt japansk rollspelsaction och sociala interaktion gör det otroligt tilltalande, och spelets grafiska mangakvaliteter får verkligen det att sticka ut från mängden. Bakgrundsmusiken består av en blandning av jazz, hiphop och jpop som känns väldigt modern, och omgivningarna i ett alternativt 2000-talets Japan är något som i alla fall jag aldrig fått uppleva i ett spel tidigare. Röstskådespeleriet, manuset och själva handlingen är välskrivet och har väldigt höga produktionsvärden, med gott om talad dialog och väl framförda mellansekvenser. Jag hade dock gärna sett fler sparpunkter och att spelet inte tar slut så fort huvudpersonen dör (vilket kan hända ovanligt fort i striderna), samt ett lite högre vardagstempo. Lite fler valmöjligheter hade också varit trevligt vid de sociala kontakterna och i striderna, då dessa brister gör att det känns lite väl styrt och att man bara följer med på en resa. Men i det stora hela är det här ett riktigt toppenspel, och trots låga tempot så njuter jag verkligen av det under min speltid. Ett så här bra spel till ett så här lågt pris förtjänar att spelas, och jag föreslår att ni som har möjlighet att spela det verkligen gör det. Jag betvivlar att ni kommer att bli besvikna.

9/10

Taggar: persona 3

Relaterade inlägg:

• Persona 3 Portable utannonserat till PSP!

Det här inlägget skrevs av Toby Lee den 2008-04-28 (en Monday) klockan 18:00 och kategoriserades under Recensioner, Spel. Du kan läsa svar på det här inlägget via RSS 2.0-matningen. Både kommentarer och pingar är avaktiverade.