Det första Mercenaries-spelet släpptes i början av 2005 och ansågs redan då vara ett dåligt plagiat på Grand Theft Auto-spelen, fast mycket sämre än GTA: San Andreas som släppts några månader tidigare. Nu, tre och ett halvt år senare släpps uppföljaren Mercenaries 2: World in Flames kort efter det senaste Grand Theft Auto-spelet. Jag vet inte om det är en slump eller bara ytterligare ett försök att hänga på vågen av helt öppna spelmiljöer där man kan göra vad man vill, men jämförelserna blir ju oundvikliga.

Spelet går ut på att man i rollen som en av de tre legosoldaterna Jennifer Mui, Mattias Nilsson eller Chris Jacobs som inledningsvis blir förrådd av den venezuelanske affärsmannen Ramon Solano i den strykfula introsekvensen och som sedan lägger ned ett helt spel på att hämnas. Tillsammans med sina medarbetare till legosoldater bygger man upp ett privatägt arméföretag, och genom att bygga relationer med andra företag och fraktioner smider man ränker för att slå ut Solano, befria Venezuela från sin nya diktator och döda hundratals fiender.

Det finns både bra och dåliga aspekter hos Mercenaries 2: World in Flames. Bland de bra tillhör att en andra spelare kan hoppa in i spelet när som helst, antingen online eller på samma PS3. Varenda uppdrag i spelet kan köras med två spelare, och detta fungerar alldeles utmärkt. Så gott som allt i spelet går dessutom att spränga sönder, och det är oerhört roligt att demolera herrgårdar med allt från raketgevär till specialbeställda luftangrepp. Men det roliga är mestadels begränsat till de sakerna. Spelvärlden skryter t.ex. med att den är stor och öppen, men vad spelar det egentligen för roll när man snabbt inser att det inte finns något att göra eller att folk beter sig helt irrationellt. Vanliga invånare går omkring planlöst och reagerar knappt på att man råkar köra över dem eller att folk skjuter vilt omkring sig, medan de beväpnade typerna antingen skjuter mot dig eller skjuter på varandra, beroende på vilka relationer man har till dem.

Spelet pendlar ofta mellan att vara riktigt kul och att vara rejält trist, vilket märks främst i texturerna och spelets fysik. Pansarvagnarna känns t.ex. lite som radiostyrda bilar, medan helikoptern med dess styrning och dragkrok fungerar alldeles utmärkt. Samma sak gäller för röstskådespeleriet, som är rätt kul då och då, men som ändå innehåller jobbiga one-liners under striderna som snart blir tröttsamma. Alla actionelement känns också rätt förlegade, med ett stridssystem som känns både slumpmässigt och gammalt. Jag vet inte när jag spelade ett spel senast där jag kunde se fiendens gevärskulor kommande flygande mot mig. Jag nämnde GTA-serien som referenspunkt tidigare, men det känns mycket mer likt San Andreas än GTAIV, med sitt relationsbyggande, sina ödsliga miljöer som är för stora för sitt eget bästa och den rätt så taffliga grafiken. Utvecklingsteamet borde ha begränsat spelet lite mer och koncentrerat upplevelsen, för Mercenaries 2: World in Flames är tyvärr mer som vattnig blandsaft än kryddigt eldvatten.

5/10

Taggar: electronic arts, mercenaries 2

Relaterade inlägg:

• EA jobbar med en trophypatch till Army of Two: The 40th Day
• Avhoppade Infinity Ward-killarna startar Respawn Entertainment
• Bulletstorm
• Hela låtlistan för Green Day: Rock Band
• DICE vill inte ta betalt för kartor till BFBC2

Det här inlägget skrevs av Toby Lee den 2008-09-22 (en Monday) klockan 17:30 och kategoriserades under Recensioner, Spel. Du kan läsa svar på det här inlägget via RSS 2.0-matningen. Både kommentarer och pingar är avaktiverade.