Eftersom Ghostbusters: The Video Game släpps idag så nypublicerar vi vår recension.

Too hot to handle, too cold to hold. They’re called the Ghostbusters and they’re in control.

Så rappar Bobby Brown i ledmotivet till Ghostbusters II, men just den låten finns dessvärre inte med i Ghostbusters: The Videogame. Varför nämner jag något sånt? Jo, för att spelet innehåller såna otroliga mängder autentiskt originalmaterial att det är enklare att lista sakerna de inte har haft med. Spökjägarna firar 25-årsjubileum nu i veckan, och utöver nyutgåvor av de två första filmerna så får vi även ett nytt spel, skrivet av originalförfattarna Dan Aykroyd och Harold Ramis, och med röstskådespelartalanger av alla i originaluppsättningen (förutom Sigourney Weaver – där gjorde jag det igen). Och med ett sådant manus är det svårt att misslyckas.

Faktum är att det är manuset som är de absolut bästa med Ghostbusters: The Videogame, och Terminal Reality har helt enkelt fått göra sitt bästa för att hålla samma höga takt och klass som finns där. Spelet tar vid ett år efter den andra filmen, och man antar rollen som en ny rekryt. Och redan från början så känns det väldigt äkta. Man känner igen spökjägarnas röster, utseenden och kontor. Bill Murrays rollfigur Venkman är givetvis roligast, och när han sätter igång med att kasta ur sig sarkastiska elakheter så känns det som att man är med i en direkt uppföljare till tvåan. Handligen går ut på att en Gozer-utställning i New York skapar nya problem, och gänget måste givetvis lösa mysteriet. Det blir många återbesök till gamla platser och strider med gamla fiender från filmerna, som Hotel Sedgewick och Stay Puft, men dessa nostalgiska flörtar banar väg för en egen handling som står på egna ben.

Själva spelet då? Tja, det är här som Ghostbusters: The Videogame brister en del. Vi bjuds på ett actionspel i tredjepersonsperspektiv där vi får slåss mot de olika fienderna i spelet, som kan delas in i tre kategorier – såna som bara behöver skjutas ned, spöken som måste fångas in samt bossar. De mest intressanta fienderna är givetvis de som måste fångas in. Detta görs genom att man använder en av fyra olika attackmetoder som finns i ens protonutrustning. Till en början har man endast den vanliga strålen, men sedan får man tillgång till hagelskurar med frysförmåga, strålskott samt en slemsprutare. Den sistnämnda kan även användas till att koppla samman föremål och fiender, vilket används både i strid och vid problemlösning. Som sagt så gäller det att skada fienderna tillräckligt mycket för att de ska bli svaga nog att fånga in. Sedan kastar man ut en spökfälla och greppar tag om fienden med sin protonstråle. Med hjälp av SIXAXIS-funktionen eller enbart knapparna så drar man sedan spöket till fällan och sedan gäller det att hålla allt på plats tills vålnaden blivit insugen. Det känns precis som man tyckte att det borde kännas när man såg filmerna för över 20 år sedan, och här lyckas man verkligen förmedla rätt känsla.

Hela spelet följer dock samma mönster, och det finns inga möjligheter att köra Ecto-1 eller göra något annat än att följa handlingen i tredjepersonsperspektivet. Avsnitten i högkvarteret är rätt menlösa, och de få arkadspelen som finns där kan inte heller användas. Däremot så har man en EMP-skanner som kan aktiveras när som helst, som kan läsa av fiendernas styrkor och svagheter, hitta dolda ting samt få lite mer info om omvärlden. Dessa fakta och föremål finns sedan att beskåda i arkivet, och det finns en hel del text att läsa om man vill fördjupa sig mer i Ghostbusters-världen. Vi bjuds även på trailrar för originalfilmerna, samt lite material från dem. En annan rolig sak är att filmens ledmotiv spelas upp i sin helhet från PS3-systemets huvudmeny om man markerar den i menyn.

Men det finns givetvis gott om brister med spelet. Först och främst så är det inte särskilt snyggt. Frånsett att gänget ser ut som de ska så ser det ut som att de är gjorda av vax. Ljussättningen och texturmappningen är under all kritik, och uppdateringsfrekvensen lider rejält med hackig bild när man panorerar över stora områden. Och trots att dialogen är välgjord så spelas den upp med för långa pauser mellan sig, vilket ger en styltig känsla. Det är synd, för det bryter illusionen och gör det väldigt uppenbart att det är ett spel man spelar. Men det är rätt kul så länge det varar, vilket är ungefär 8 timmar. Jag har febrilt försökt få igång flerspelarläget, men eftersom det endast är recensenter som har spelet just nu så har jag ännu inte lyckats få till en omgång. Förhoppningsvis kommer detta att ordna sig när spelet väl släpps.

I likhet med Simpsons-spelet (6/10) så är det här ett spel som är roligare att titta på än det är att spela, men fördelen som Ghostbusters: The Videogame har är att det faktiskt är rätt kul som spel också. Fast det hade som sagt gjort sig bättre som film.

7/10

Gå till forumtråden för det här inlägget – (6) Posts

Taggar: bill murray, dan aykroyd, Ernie Hudson, Ghostbusters: The Videogame, harold ramis, Terminal Reality

Relaterade inlägg:

• Ghostbusters: The Video Game
• Recension: Måndag hela veckan (Blu-ray)
• Recension: Year One (Blu-ray)
• PlayStation Store 2009-07-09
• Releaselista vecka 26 [2009]

Det här inlägget skrevs av Toby Lee den 2009-06-25 (en Thursday) klockan 10:00 och kategoriserades under Recensioner, Spel. Du kan läsa svar på det här inlägget via RSS 2.0-matningen. Både kommentarer och pingar är avaktiverade.