I och med bra försäljningssiffror och mottagande från pressen var det inte direkt någon överraskning att Monolith ville göra en uppföljare till F.E.A.R. (First Encounter Assault Recon), däremot blev det Warner Interactive som fick sköta distributionen istället för Vivendi eftersom utvecklarna blev uppköpta av det förstnämnda bolaget. Nåväl, förhandsrapporterna skvallrade om en lite mer öppen värld (2000-talets populäraste uttryck?), men annars skulle de flesta ingredienserna vara kvar från föregångaren. Varför ändra ett vinnande koncept?

F.E.A.R. 2: Project Origin, som fick sitt namn via en omröstning på det världsomspännande internet, fortsätter att kretsa kring den övernaturliga varelsen Alma, som med gigantisk ilska vill hämnas mot de som förstörde hennes liv. Den stora huvudrollen, och den spelarna axlar manteln som, är Michael Becket, en soldat vars uppdrag är att eskortera Genevieve Aristide till ett säkrare område. Samtidigt som han får kämpa mot bisarra hallucinationer om Alma upptäcker han och deras team att ett stort gäng legosoldater är intresserade av deras huvudmål. Efter det stora kaoset upptäcker Becket att något är helt galet. Hans namn figurerar i rapporter om ett projekt kallat Harbringer, vars resultat ska ha gett honom krafter utöver det vanliga, men en väldig bieffekt är att Alma dras till honom. Och det är verkligen inte något positivt.

Det här spelet ska alltså kombinera skräck och FPS-action, något som enligt mig känns riktigt svårt att klara av. Spänningen behöver lång uppbyggnad och starkt tålamod av spelaren, samtidigt som actionelementen kräver tempo och konstant intensitet. Naturligtvis kräver detta utvecklare och författare av rang, vilket jag anser att man tyvärr inte har klarat av. Bortsett från kanske spelvärldens mest effektiva skräckscen (under skolkapitlet) genom tiderna blir det tyvärr aldrig särskilt spännande. Det är utan tvekan actionsekvenserna som dominerar, och i ärlighetens namn föredrar jag hellre att spela något som fokuserar på den biten helt och hållet. Slutet med sin sköna twist må vara skönt för mig som alltid uppskattar bra berättelser, men om min inre gamer står för bedömningen blir det bara ett enda stort antiklimax.

Okej, handlingen och kombinerade spelgenren blev ingen succé den här gången, men det yttre ser faktiskt ganska bra ut. Det som imponerar allra mest på mig är explosionerna och dess rök. Jag tror inte jag har upplevt det göras bättre i något annat spel hittills. Man kan lätt tro att Monolith har lagt in riktig rök från någon inspelning, men faktum är att man har lyckats med det via grafiska motorn. I övrigt ser det snyggt, även om man inte når de riktigt höga höjderna. Andra höjdpunkter är den ganska så varierade vapenarsenal man har att tillgå, samtidigt som man försöker köra någon slags form av realism genom att begränsa mängden av olika redskap. Lyckligtvis går det att enkelt hitta dem igen ifall man skulle vilja byta bort något. Ett annat trevligt inslag är när man får hoppa in i en slags kraftutrustning, där man får ett rejält övertag mot sina fiender med obegränsade missiler och skjutvapen. Visst kanske det blir lite väl enkelt, men det är å andra sidan inte speciellt långvariga stunder.

Tyvärr är det roliga slut för den vanliga kampanjen, för nu kommer jag att gnälla en hel del. Först och främst är spelintroduktionen alldeles för lång. I flera kapitel får jag en känsla av att det aldrig riktigt vill starta upp. Faktum är att först efter att man har kommit in i den andra tredjedelen av spelet så börjar det bli intressant, så jag kan tänka mig att många kastar handkontrollen för att antingen sälja F.E.A.R. 2 eller att enbart köra online-läget (som jag berättar mer om längre ner i texten). Det mest negativa är dock de brutala laddningstiderna mellan kapitlen. Ibland kan jag börja fundera på att ta mig en promenad runt kvarteret för att lyckas fördriva tiden. Nej, här skulle jag faktiskt föredra att man fick göra en installation av spelet i ens PS3, allt för att inte döda den eventuella stämningen som kan dyka upp. På god andraplats bland det negativa är autosiktet. Normalt sett brukar man kunna låsa sig mot sina fiender, men här får man bara en snabb flyttning till den närmaste fienden, sedan får man sköta sig själv. Med tanke på att antagonisterna oftast rör på sig blir det naturligtvis ingen fördel att trycka på L2, utan det är bättre att försöka sikta sig in manuellt. Sedan känns inte heller slowmotion-knappen speciellt berättigad, utan är mer en “häftig” gimmick som ska försöka locka till sig fler spelare.

När den vanliga kampanjen gör mig lite besviken är det upp till onlinemöjligheterna att skapa något som håller mig kvar. F.E.A.R. 2 är ju nyligen släppt, så det är aldrig några problem att hitta andra att spela med, även om går naturligtvis snabbare att starta spel i Call of Duty: World At War och Resistance 2. Normalt sett brukar min favorit vara en simpel deathmatch, men istället blir höjdpunkten Armored Front, där man ska vara strategisk med att erövra fler områden än motståndarna under en viss tid. Varför det blir lite roligare är mycket för att jag då kan hoppa in i kraftutrustningen och härja rejält, även om det blir lite svårare att möta människor istället för spelets AI.

Kort sagt, F.E.A.R. 2: Project Origin lämnade mig besviken då spelet har en hel del brister, trots ett trevligt demo och fint förhandssnack. Armored Front i onlineläget gör att det lyfter smått, men för mig som tycker att kampanjen är det viktigaste så lyckas man inte göra något utöver det vanliga.

6/10

Gå till forumtråden för det här inlägget – (3) Posts

Taggar: F.E.A.R. 2, monolith, warner games

Relaterade inlägg:

• F.E.A.R. 2 får extramaterial till enspelarläget
• [Uppdaterad] Premiärevenemang för F.E.A.R. 2: Project Origin
• F.3.A.R.
• The Lord of the Rings: War In The North
• R.U.S.E. och LEGO Harry Potter Years 1-4 blir försenade

Det här inlägget skrevs av Jonas Aronsson den 2009-03-2 (en Monday) klockan 17:00 och kategoriserades under Recensioner, Spel. Du kan läsa svar på det här inlägget via RSS 2.0-matningen. Både kommentarer och pingar är avaktiverade.