Recension: EyePet
När EyePet offentliggjordes i Leipzig 2008 väcktes en hel del frågor till liv här på redaktionen; skulle Playstation Eye fungera för att styra ett virtuellt husdjur? Är detta äntligen ett passande barnspel som också är kul? Kan man dra några slutsatser kring hur kommande trollstaven kommer att fungera irl? Funkar spelet för vuxna? Och så vidare, och så vidare. Vi har nu testkört EyePet under några veckors tid och kan konstatera att konceptet gott och väl håller, men det finns en hel del saker att kommentera och diskutera kring. Eftersom London Studio redan klargjort att EyePet är ett koncept de kommer att bygga vidare på i samma anda som Tamagotchi eller Nintendogs, så kan det vara värt att ställa in luppen ordentligt för alla som undrar om detta är en lämplig julklapp till en småtting där hemma.
En EyePet är ett virtuellt husdjur till PS3. Tanken är att du ska kunna interagera med den Monchichi-liknande hårbollen ungefär som du gör med en hund eller en katt - och för att det dessutom ska bli roligt i längden så får ni tillsammans gå igenom en serie utmaningar i form av ett 15-dagarsprogram med fyra utmaningar för varje dag. Givetvis behöver du inte själv dela upp spelandet i riktiga dagar, du öppnar nästa dag genom att helt enkelt klara av den innan. Varje utmaning går att klara av på brons-, silver- eller guldnivå och ju bättre du gör ifrån dig desto fler kläder och attiraljer öppnar du upp för din EyePet att använda. Alla lekmoment som ingår i utmaningen öppnas vid lyckat försök dessutom upp, så att du kan använda dem till fritt spelande senare.
Pedagogiken är a och o för detta husdjursbaserade spel och eftersom det i första hand är ett spel för barn så talas och skrivs det på det språk du har på din XMB. Du kan skaffa totalt fyra olika EyePets så att varje unge kan få ha en om du lever i en någorlunda normalstor familj. Jag lyssnade noga på den knasige tutorialprofessorn som på lite halvdåligt dubbad svenska förklarade med barnprogramsröst att jag ska ta fram det magiska kortet och visa honom. Detta är helt enkelt ett svart plastkort med en vit tass på och fungerar likadant som trollstaven är tänkt att göra – kameran känner igen tassen och låter föremål reagera på var i bilden du håller kortet. Det andra sättet att “styra” min EyePet, som jag döpte till Ulla-Britt, är genom mina händer. Tanken är att det ska vara ungefär som att styra ett riktigt djur; bångstyrigt och lite oprecist – och i det avseendet lyckas spelet väl.
Ulla-Britt föds ur ägget de skickar till mig och påhejad av den galna professorn försöker jag både värma och massera detta ägg tills mitt djur ploppar ut, glad i hågen och redo att leka. Plötsligt inser jag att jag blivit pappa till en EyePet. Nu vill hon regelbundet tvättas, matas och göras fin – och emellan varven ska det även lekas. Vi tar oss an lite utmaningar då och då; ibland hjälps vi åt för att nå ett gemensamt mål men inte sällan försöker Ulla-Britt även direkt förstöra för mig. Oftast är vi såta vänner men det händer också att vi lämnar varann som regelrätta ovänner och som straff tvättar jag inte henne på ett tag. Då och då ombeds jag dock ta mitt djur till en liten undersökning för att kolla att det mår bra, vilket förhindrar mina bestraffningar att gå till överdrift…
Hur fungerar styrningen? Jo, det största problemet är att styra med händerna. Det fungerar avgjort mycket bättre än det gjorde i Operation Creature Feature men fortfarande behöver rummet ganska stark belysning, helst dagsljus, för att det ska fungera riktigt bra. Det underlättar att ha enfärgat golv eller bakgrund så att kameran lättare kan urskilja dina händer och ännu bättre blir det om allt är helvitt, till exempel genom att ha en vit filt under. Det viktiga i sammanhanget är ju dock hur det magiska kortet fungerar, eftersom det är ungefär samma teknik trollstaven kommer att använda sig av – och här är det betydligt bättre. Även i svagt upplyst miljö fattar spelet vad jag håller på med och vattenkannor, såpbubbleapor, duschmunstycken, matbehållare, skanners, studsmattor, håvar, löpband och allt annat man använder sig av rör sig precis som jag vill och med bra precision. Ni ser några filmsnuttar nedan från några av mina spelsessioner, främst när jag använder händerna.
Hur fungerar EyeToy för barn? Jag spelade lite grand tillsammans med min knappt fyraåriga systerson och han är nog precis på gränsen till att vara för ung, men om du spelar tillsammans med barnet och förklarar vad som står skrivet i de passager professorn inte pratar så funkar det. Vissa utmaningar är trots allt ganska svåra, så EyeToy lär fungera för barn ända upp till cirka tio, tolv år, beroende på om de gillar gulliga mjukisdjur eller inte. Vissa moment är roligare än andra. Till exempel är det riktigt kul att rita en figur på ett papper och låta Ulla-Britt rita av. Genom att klara utmaningar så lär vi henne att rita bilar, flygplan, robotar och dockor. Dessa teckningar kan dessutom få liv och styrs med den vanliga handkontrollen. Andra enkla moment handlar om att lära Ulla-Britt att sjunga eller få henne att hoppa när vi klappar eller skriker. Allt som allt kan EyePet fungera som ett hyfsat pedagogiskt instrument (vad jag vet, jag fick knappt godkänt i nians barnkunskap…) för att lära ett barn hur man tar hand om saker, alternativt på ett enkelt sätt lära barnet lite koordination med händer och armar och inte bara knappar och spakar.
För vuxna är dock EyePet ett spel som mister sin tjusning efter några timmars spelande. Hela spelet rör sig i ett mycket makligt tempo, både på grund av laddningstider och på grund av att det helt enkelt inte vill stressa. Kamerans svårighet att hantera mörker kan motivera varför barnet ska lägga sig; professorn säger dessutom till när han tycker att Ulla-Britt lekt för mycket och borde sova, vilket ger barnet en välbehövlig paus. För en vuxen börjar det dock krypa i kroppen och knäna värker efter ett tag och trots Ulla-Britts vädjande blickar måste jag nog stänga av för att pyssla med något annat. Utmaningarna är kopplade till ett gäng ganska enkla trophies och även om inte alla utmaningar är helt lätta att klara av på guldnivå så kommer en stressad och ivrig trophyjägare att kunna spela igenom allt som finns på en halv dag, om han eller hon vill. Glädjen i EyePet ligger inte i själva spelandet för att komma vidare, utan i lyckan att ha en virtuell lekkamrat man kan klä, klia, nanna, mata, tvätta, skälla på, skratta åt - och även spela med ibland. Det är inte alltid man får sin EyePet att göra som man vill, men å andra sidan kan man strunta i de moment som är mindre bra. Det är upp till en själv.
Jag tycker EyePet är bland det bästa man kan ge ett barn i spelväg till PS3 i dag om man vill komma bort från det vanliga skjutandet och plattformshoppandet. Det kommer inte att passa alla och någon form av “ta-hand-om”-mentatlitet bör ungen ha utvecklat. Som det såg ut i vårt testexemplar var det inte helt fritt från buggar och en del av utmaningarna undrar jag om de egentligen går att klara av. I skrivande stund finns det heller ingenting att köpa i den EyePet-store de hänvisar till men det ändras säkerligen till releasen. Jag misstänker att en och annan släkting till Ulla-Britt kommer att ligga under många familjers julgranar till vintern. Om inte annat så visar spelet att det går att göra fler grejer av Playstation Eye än bara Buzz! och Singstar. Och det ger som sagt en vink om att trollstaven kanske kan fungera, trots allt.
7/10
Gå till forumtråden för det här inlägget – (6) Posts
Taggar: EyePet, gesture gaming, London Studio, playstation eye, Trollstav
2009-11-5 klockan 13:25
[...] ju på hur mjukvaran kan se vilka delar av filmen som är objekt och inte. Efter att ha recenserat EyePet (7/10) kan jag se potential men det finns fortfarande massor att göra. Trots att jag tycker att det syns [...]
2010-02-5 klockan 15:32
[...] gulliga lilla…hm, apan(?) i EyePet (7/10) har inte ens kommit till USA men ändå har franska Sony bekräftat att en uppföljare ska komma. [...]