Dynasty Warriors är en spelserie som har hängt med ända sedan 1997, och har faktiskt gått mig helt förbi. Men vilda efterforskningar har lett till att jag har förstått att varje spel kretsar kring den kinesiska historieberättelsen om de tre kungadömena. Det verkar även som att varje spel i KOEI:s populära serie återberättar samma berättelse, och lägger till mindre spelmässiga detaljer som ska få det att sticka ut från mängden och berättiga ytterligare ett köp. Det är ett koncept som används i en annan japansk spelserie, nämligen Pokémon, och som visat sig fungera rent försäljningsmässigt. Så när jag sätter mig ned med Dynasty Warriors: Strikeforce borde jag rimligtvis spela den absolut bästa delen i serien. Och det är rätt beklämmande.

Upplägget i Dynasty Warriors: Strikeforce är som följer. I rollen som en av de tre befälhavarna Wei, Wu eller Shu får du följa tiden under Handynastin och de gula turbanernas uppror, med små historielektioner inflikade mellan spelkapitlen där man ger sig in i striderna. Skillnaderna rent historiskt är att spelet är fullsmockat med övernaturliga varelser, magiska vapen och flygande fiender. Hade KOEI gjort ett spel om svensk historia hade vi nog fått se en bionisk Gustav Vasa med ett brinnande svärd och jetmotorer på skidorna, som slogs mot en trollstavsviftande Fenrisulv under sin flykt till Norge – alltså smått befängt men ändå så pass konstigt att det blir rätt kul. Det gäller särskilt med tanke på att berättarrösten är så allvarlig i sin ton.

Med sin bas i fältlägret, byn eller staden får man uppgradera vapen, färdigheter och magi, köpa och hantera utrustning samt ta sig an uppdrag, som består av två olika varianter. Den ena är mindre åtaganden som att besegra småbanditer som härjar i omgivningen, medan de stora uppdragen är de som driver handlingen vidare. Det går dock inte att bara utföra de sistnämnda, utan de första måste genomföras även de – vilket inte är någon katastrof då de ger välförtjänta slantar vid avslut. Inför striden får man en översikt över uppdraget, där man kan gå igenom sin utrustning och placera ut sina officerare i de olika områdena i spelet för att få en boost där det kan behövas. Och sedan sätter spelet igång, och allt blir ganska så förvirrande.

Från att ha känts som ett småtaktiskt spel som handlar om händelser som skedde för 1800 år sedan hamnar man plötsligt i ett spel som känns väldigt gammalt. Det är inte meningen att låta som en grafiksnobb, men man har ändå vant sig vid en viss nivå. Dynasty Warriors: Strikeforce ser ut som Genji: Days of the Blade – ett lanseringsspel till PlayStation 3 som jag spelade redan 2006 – sett genom ett suddigt filter. Texturerna är flimriga, odetaljerade och identitetslösa, och bortom en mysig och överexponerad färgpalett finns det inte mycket att hämta. Fysiken är oprecis och kantig, och det är inte sällan man tår med ena tån på en avsats utan att falla ned. Dessutom har spelet drabbats av den klassiska japanska designmissen att man kan stå och springa mot väggar, som i kombination med moonwalkande rörelser hos såväl fienderna som ens egen karaktär ger intrycket att man bara glider omkring längs med banorna. Lägg till en sladdrig kamera och ett ointuitivt mållåsningssystem som bara kan känna av närmsta fiende utan att kunna prioritera så får man känslan av att KOEI inte bryr sig ett dugg om vad som hänt de senaste åren i spelvärlden.

Det blir inte heller bättre när man börjar slåss mot fienderna. I spelets första stridsscen rusade ett tjugotal klonade soldater mot mig, och jag började genast hugga ned dem. Döm av min förvåning när jag upptäckte att det bara kom fler och fler fiender – en outsinlig flod av motståndare. Det visade sig snart vara nödvändigt att bara springa min väg och byta område på kartan för att ta mig vidare, och detta är något som är ständigt återkommande i spelets alla nivåer. Antingen måste man besegra alla fiender i ett område för att ta sig vidare, eller åtminstone en viktig miniboss, eller så kan man bara rusa fram till zongränsen. Det innebär i princip att man rusar fram genom banorna i jakt på nästa kartdel eller en boss – jagad av tjugotalet fotsoldater vars enda egenskap är att bli slaktade så att man kan få pengar, erfarenhet och fylla på sin kraftmätare.

Väl framme vid bossen gäller det att besegra denne, och det kräver ofta att man släpper loss sin Musou-kraft med cirkelknappen. I vanliga fall kan man med hjälp av vanliga attacker och laddade diton besegra de flesta fotsoldater. Man kan hoppa några meter upp i luften och slå ut en stor del av motståndet i sin närhet. Men Musou aktiverar ens inre superkrafter och man blir en glödande superkrigare som kan utföra stordåd, hoppa tiotals meter upp i luften och krossa det mesta i sin väg. Det kräver oftast en hel del knapptryckande av “galet hamrande”-varianten för att få in snabba slag och komma ur bossarnas till synes oändliga slagkombinationer, vilket leder till att själva bosstriderna blir en tumultartad affär där man bara trycker på sina attacker och hoppas att man inte får däng. Skulle ens hälsa nå noll tre gånger under ett uppdrag – något som kan förhindras delvis med hälsoåterställande mat – har man misslyckats, och man återvänder till byn.

Man får dock med sig såväl upphittade prylar som erfarenhetspoäng, och nivåökningarna leder till att man blir starkare och därmed enklare klarar av nivåerna. Det leder därför till ett otroligt nötande – både av bossnivåerna och av sidouppdragen för att få ihop pengar till maten och kraftmätarfyllande elexir. Eftersom bosstridivåerna kan ta upp till femton, tjugo minuter att slutföra blir det därför otroligt frustrerande när man dör på slutet. Skölj. Upprepa.

Det finns ett onlineläge för upp till fyra spelare, men inga möjligheter att spela med vänner på samma teve. Det är starkt av KOEI att ta steget in i onlinevärlden till slut, men avsaknaden av ett offlineläge känns lite trist. Men att spela med andra är helt okej när man hittar någon att köra med, och det är väl just detta som räddar spelet från att bli riktigt tråkigt.

Helt talanglöst är det inte, men det är trist att det fortfarande släpps spel som inte utnyttjar kraften i dagens maskiner och som bara står och trampar i dåtiden. Fans av PSP-versionen blir kanske glada av detta, men gillade man den väntar man nog hellre på den bärbara uppföljaren som släpps i år. Eller så har man redan tröttnat på det första spelet. Det hade nog jag gjort.

5/10

Gå till forumtråden för det här inlägget – (1) Posts

Taggar: Dynasty Warriors: Strikeforce, KOEI

Relaterade inlägg:

• Quantum Theory släpps i sommar
• Releaselista vecka 7 [2010]
• Vad spelar ni i helgen? [vecka 6 2010]
• Vad spelar ni i helgen? [vecka 5 2010]
• PlayStation Store 2010-02-04

Det här inlägget skrevs av Toby Lee den 2010-02-19 (en Friday) klockan 17:30 och kategoriserades under Recensioner, Spel. Du kan läsa svar på det här inlägget via RSS 2.0-matningen. Både kommentarer och pingar är avaktiverade.