Recension: Conflict: Denied Ops
Den gamla Conflict-spelserien från Pivotal Games har hållit på i några år nu, och har alltid kretsat kring mer strategiska strider med råbarkade militärer. Nu när nästa generations version släpps så har de valt att fokusera lite mer på action, förmodligen i hopp om att återskapa några av succéerna som rönts av spel som Call of Duty 4 och GRAW 2. Det gick väl sådär.
Det första jag slås av i Conflict: Denied Ops är att det är fult. Sedan märker jag att det är brunt. Brunt och fult. Allt från de stereotypa mellanösternterroristerna till de lågupplösta stenmurarna är kantiga, och det känns verkligen inte som ett PlayStation 3-spel, trots att min teve stolt visar texten 1080p uppe i hörnet när spelet startar. Så visst, där sitter jag i en by i Mellanöstern, iförd min frihetsmundering och med rätt att döda de där nedriga terroristerna. Det känns så nytt och fräscht att jag nästan glömmer bort ALLA DE ANDRA HUNDRATALS SPELEN SOM REDAN TAGIT UPP EXAKT SAMMA ÄMNE TIDIGARE.
Under spelet kan man i alla fall köra som antingen Graves eller Lang, varav den ene är beväpnad med ett maskingevär och den andre med ett prickskyttegevär. Tanken är väl att man ska styra Graves till högt belägna platser och pricka av ondingarna på avstånd medan Lang ska ge sig in i närkamper, så att man får lite taktisk skjutaraction. Men om jag ska peppra ned folk på stora avstånd så vill jag ha ett bättre prickskyttegevär. Snälla. Det fungerar inte alls bra att få in fienderna i siktet, ens när jag fördubblar inzoomningen. Det krävs nämligen perfekta huvudträffar om man vill sänka någon med ett skott, och träffar man några centimeter bort, t.ex. i strupen, så krävs det flera träffar för att de ska dö. Saken är dessvärre den att kontrollerna inte precis har berikats med colombiansk kirurgprecision, så siktandet är inte alls lika enkelt som jag först hade hoppats. Jag ger därför upp tanken att leva ut mina skönskjutardrömmar och försöker plocka upp ett av fiendens vapen. De är ju döda och behöver ju dem inte, tänker jag. Synd bara att Graves inte håller med. Han verkar hysa en rejäl dos respekt för individerna han precis skjutit tre gånger i halsen och vägrar plocka upp hans vapen, så jag är illa tvungen att byta till Lang och förlita mig på hans expertis i stället.
En rätt snygg sak i Conflict: Denied Ops inträffar när man växlar mellan sina två soldater, för då spurtar kameran mellan de tu i rasande fart. På så sätt får man en snabb överblick över var den andre är, vilket är tur då AI:t inte automatiskt får ens vän att följa efter en. Det är förmodligen på grund av att man ska placera ut sig på strategiska platser, men eftersom det spelmomentet fungerar så illa så är man ofta strandsatt hundra meter ifrån sin lagkamrat innan man kommit ihåg att kalla på honom. Nåväl. Som Lang fungerar spelet lite mer som man hoppats och känns mer som vilket annat skjutspel som helst. Det finns en del intressanta detaljer, som ett snyggt system för att titta runt hörn och att det tar ett tag när man ska plocka upp ammunition ur lådor, i stället för att man bara springer över handgranader och de teleporteras till ens byxfickor. När man har kommit överens med det mer taktiska upplägget kan man även beordra Graves att täcka en eller komma och ge en läkande sprutor om man blir nedskjuten. Ibland hinner han fram, och ibland inte. Det känns inte precis som att Lang och Graves är sådär jättesammansvetsade och borde fundera över det där med att lägga sina liv i varandras händer. Det vore kanske bättre om de fick gå på en teambuildingkurs först och öva på att falla bakåt i hopp om att bli fångade, i stället för att testa sin nyfunna tillit på ett slagfält med hundratals fiender runt vart och varenda hörn.
Ja, jag vet att väldigt många av mina invändningar mot den artificiella intelligensen kan avhjälpas när man spelar två spelare tillsammans, men tyvärr så var inte min fru ett dugg intresserad, och det fanns sällan någon online som ville köra coop när jag ville det. Och jag tycker faktiskt att min datorstyrda medsoldat ska kunna skjuta tillbaka själv när han står mitt där ute på ett slagfält omringad av fiender, utan att jag ska behöva säga “vassego”. Själva handlingen lockar ju inte precis med sitt sanslöst generiska upplägg. Har vi inte fått nog av svärande machosnubbar som skjuter utbölingar för att rädda världen och USA:s oljereserver än? Jag har i alla fall det, och jag lägger hellre min tid på något av de bra skjutspelen som redan finns på marknaden. Och vill jag ha dysfunktionella relationer så är Turner & Hooch ett roligare alternativ.
4/10
Taggar: conflict: denied ops
2008-03-6 klockan 06:59
Håller med på de flesta punkterna. Är säkert ett roligt spel om man lirar Coop.
2008-03-6 klockan 10:25
Det verkar som om ett Echochrome-demo finns att hämta i Japanska butiken. Kan knappt vänta på att komma hem och ladda ner det… arbetsdagen kommer att kännas lång.
2008-03-6 klockan 11:19
Jupps Echochrome-demot finns och det är riktigt skojigt.
2008-03-6 klockan 12:34
Jag drog ned demot av c:do och konstaterade att jag med gott samvete kan spara in de där slantarna och köpa något annat…
Cred till dig som ens orkar skriva en recension på skiten.
2008-03-6 klockan 14:22
Efter att ha spelat demot på PS3 och fullversionen på PC kan jag bara hålla med om att C:DO är totalt värdelöst i single player. Det är visserligen inget bra spel i Co-op heller, men jag har en förkärlek till såna spellägen så lite kul med en kompis går det allt att ha.
Fast å andra sidan bör man ändå hellre lägga pengarna på ett ordentligt spel som Ghost Recon eller liknande.
2008-03-6 klockan 16:50
Toby, min övergripande fråga är varför du ens ger spelet en 4a. En sån här djupdykning borde väl leda till att hela skalan används ännu mer. En 2a eller kanske till och med en 1a verkar mer rättvisande.
Du är inte ensam om att tycka illa om spelet. Det är när såna här magplask kommer till marknaden som man är riktigt tacksam över att många spel har en Demo på PSN. Tänk så mycket lättare det är nu än på PS2-tiden.
2008-03-6 klockan 16:56
Hertsh: Trean hängde faktiskt i luften, men så kom jag att tänka på Fantastic Four som också fick en trea, och vilket härke det var att spela det. Conflict är bara väldigt, väldigt dåligt, men det är inte ospelbart och har faktiskt en del intressanta kvaliteter. Om man bortser från alla andra spel på marknaden och spelar med en vän så kan det nog gå att spela igenom det utan alldeles för mycket tandagnisslan, och det gör att spelet faktiskt besitter vissa positiva egenskaper.
För mig betyder en trea en grymt bristfällig, repetitiv och en väldigt svår spelupplevelse. En tvåa ska vara i princip ospelbar och en etta rena skämtet. Det här är min första fyra, och jag ser det som väldigt, väldigt dåligt men ändå inte ospelbart.
Jag har inte plitat ned mina exakta kriterier, men de finns i mitt huvud och gör sig påminda då och då. Men det är bra att ni ifrågasätter det jag skriver, för det hjälper mig att kristallisera fram mina beslut.