Det är populärt att påpeka att amerikaner inte har någon historia att tala om; ändå kan de flesta av oss rabbla minst lika många personer, händelser och årtal från den korta tid som kallas vilda västern som från den breda tidsepok som vi kallar romarriket. Även om jämförelsen haltar så kan vi inte bortse från det faktum att amerikanskt 1700- och 1800-tal lockar vår fantasi, inte minst inom filmen. Och även spelbranschen har gett sig in i denna laglösa värld ett antal gånger. Vem minns inte Outlaws, Gun eller Red Dead Revolver? Och nu är det dags för Call of Juarez: Bound in Blood som faktiskt är en förhistoria till PC-spelet Call of Juarez.

Bakgrundsstoryn snubblar in på Uncharted-spåret; 1520 tillfångatogs aztekernas konung, Montezuma II, av sina spanska erövrare med Hernan Cortés i spetsen. Enligt en legend som florerade i Mexiko under 1800-talet så utväxlade Montezuma en stor skatt i gengäld mot sitt frisläppande – denna skatt lär ligga begravd precis i närheten av en gammal spökstad och har lockat hundratals lycksökare i fördärvet. Or so I’ve been told.

I Call of Juarez: Bound in Blood från polska utvecklarstudion Techland får vi spela antingen Thomas McCall eller hans storebror Ray från föregångarliret (som då är präst). Båda är vid spelets början soldater i sydstatsarmén under slutet av inbördeskriget och vi får alltså skjuta blårockar, vilket är en trivsam omväxling mot gängse normer inom västernberättandet. Det går att alternera mellan bröderna på nästan varje bana och det gör spelet klart omspelbart eftersom de väljer olika vägar och är bra på helt olika saker. Dessutom bidrar de tillsammans till en levande historia genom hela spelet eftersom de löpande kommenterar varandra. Om jag skjuter en person snett bakom brodern så kontrar han kanske surt att han hade full koll, varpå din karaktär ger en gliring tillbaka. Det är spelkänsla, det.

Innan jag fortsätter att ösa bra kritik över Call of Juarez: Bound in Blood är det på sin plats att peka ut de detaljer som funkar mindre bra. Westernspel är för mig beroende av ett bra flyt och en bra historia eftersom merparten av spelet mest är pangpang. Berättelsen är det inget fel på, faktum är att den är gripande, briljant och spaghettivästernförutsägbar (vilket är positivt i denna bemärkelse). Därför är det synd att checkpoints och laddningar bryter av detta flöde så abrupt som det gör – bra berättelser ska inte hackas sönder och Bound in Blood är ganska nära att göra just detta.

Ett annat litet problem är att det knappt lönar sig att smyga. Alla fiender verkar veta att du ska komma trots att du kan vara hundra meter bort och verkligen gör allt för att förbli dold. Tysta avståndsvapen som pilbåge är därför hyfsat meningslösa annat än vid plockandet av en del specifika trophies (vilka är hyfsat enkla men kräver flera omspelningar). Vad gäller vapen så tycker jag också att utbudet och variationen är för dålig. Hagelbrakare, diverse smårevolvrar och ovan nämnda pilbåge är kassa vapen och bör helst lämnas därhän. En ordentlig puffra och ett långdistansgevär funkar bra genom hela spelet och det framgår ganska omgående. Som i de flesta filmer och spel kring denna tidsepok så är inte heller särskilt många vapen samtida med berättelsen. Winchesterbössan (som standardgeväret ska likna) och revolvrarna du använder fanns inte i bruk år 1864 då spelet börjar. Jag är också tveksam till att en dynamitgubbe sprängs när du skjuter på den. Men skit i det – är det spel så är det.

Call of Juarez: Bound in Blood har utmärkt grafik som verkligen är häpnadsväckande i vissa skogs- och präriescener. Möjligtvis tycker jag att detaljerna ritas upp lite för nära inpå, vilket blir extra tydligt när man rider. Själva ritten är också urful och utan känsla men det blir det ju alltid i första person. Den ritt som är böljande och vacker i Assassin’s Creed (8/10) ser ut som en glidande trähäst i Oblivion och Call of Juarez: Bound in Blood – den som löser ritt i första person bör få medalj.

Eldstriderna är intensiva och spännande adrenalinkickar; ibland ser man till exempel inte sina fiender utan får bara en rikoschett vinandes i örat medan man kastar sig bakom skydd. Mitt tips är att ha svårighetsgraden på hard men ställa in automatiskt sikte, då blir spelet inte så lätt som vissa klagat på att det är. Automatiskt sikte är inte så enkelt som man kanske tror, utan hjälper bara till med sista precisionsdetaljen, vilket rekommenderas. Dessutom är din bror, oavsett vem det är, till stor hjälp i de flesta strider – skulle du ligga illa till kan han mycket väl lösa biffen i en del lägen. I andra situationer är det du som får ta er ur den prekära sitsen och det skapar en större dynamik mellan karaktärerna trots att det är en AI du spelar med.

Bossfighterna löser du genom att man möts i duell. Med vänsterspak flyttar du dig fram och tillbaka för att få bäst position och med högerspaken styr du revolverhanden. När kyrkklockan klämtar är det dags att dra och skjuta snabbast – helst även träffa. Dessa fajter är över snabbt men är inte nödvändigtvis särskilt lätta för det, de funkar istället som skön omväxling till det evinnerliga bossnötandet.

Jag hade förväntat mig mycket av onlineläget men tyvärr är det just här slutbetyget sänks något. Trots fem olika spelupplägg – bland annat Wild West Legends där du spelar igenom en någorlunda historisk händelse tillsammans med andra (till exempel slaget om OK Corral eller Pat Garrets jakt på Billy the Kid) – så finner jag onlineläget ljummet som bäst. Det blir mest en massa pangande fram och tillbaka, ganska begränsad taktik och inte mycket variation. Onlinespel kräver mer än bara en bana och en massa pangande om jag ska lägga ner tid och energi på det och Call of Juarez: Bound in Blood når inte riktigt ändra fram här. Kanske är du av en annan åsikt men den sköna och spänningsdallrande cowboykänslan går förlorad bland omstartspunkter och omgångsmål.

I övrigt finns det mesta du förväntar dig; inbördeskrig, saloonfajter, flykt undan arga bybor via stulen diligens, indianattacker, prisjakter, revolverdueller, gängkrig, boskapstjuvar, kanotjakter, hjulångare, surmulna individer som vill utkräva hämnd samt vidsträckta prärier, bergslandskap och majsfält.

Jag vet inte vad vi kan förvänta oss av Red Dead Redemption – men just nu är det här westernspelet som regerar.

7/10

Gå till forumtråden för det här inlägget – (6) Posts

Taggar: Call of Juarez: Bound in Blood, Gun, Outlaws, red dead redemption, Red Dead Revolver, Techland, ubisoft

Relaterade inlägg:

• Call Of Juarez: Bound In Blood – The Old West Map Pack
• Call of Juarez: Bound in Blood får extramaterial
• Nya bilder från Red Dead Redemption
• Senaste nytt om Red Dead Redemption
• Lead and Gold: Gangs of the Wild West

Det här inlägget skrevs av Jimmy Wilhelmsson den 2009-08-3 (en Monday) klockan 18:00 och kategoriserades under Recensioner, Spel. Du kan läsa svar på det här inlägget via RSS 2.0-matningen. Både kommentarer och pingar är avaktiverade.