Recension: Call of Duty Classic | PS3bloggen.se
PS3bloggen.se

Recension: Call of Duty Classic

call-of-duty-logo

Jag minns demot väl till – det då okända – Infinity Wards nya andra världskrigs-pangare. Året var 2002 och Medal of Honor: Allied Assault tillsammans med det eminenta Day of Defeat dominerade onlinevärlden med förstapersonsskjutare i andra världskrigsmiljö. Dessa två jättar var bra på sina sätt men fortfarande två totalt olika spel. Medan MoH:AA fokuserade på en stark enspelarkampanj ägde DoD multiplayervärlden med sitt välbalanserade gameplay. Men från ingenstans kom Infinity Ward och sa “det här är grejen”.

Call_of_Duty_Classic_1

I Call of Duty tar man rollen som soldat från tre olika nationer i tre stycken kampanjer, något som för den tiden var ganska ovanligt i den här genren. Spelet börjar med den amerikanska kampanjen där du är menige Joey Martin i hans kamp tillsammans med männen i 506:e infanteriregementet (det är förövrigt dessa grabbar det handlar om i serien Band of Brothers också). De allierade är i full färd med invasionen av Normandie och du tillhör de första styrkorna som landar bakom fiendens linjer med uppdrag att förenkla landsättningen på stränderna. Det mest minnesvärda uppdraget från den här kampanjen är också det första (eller andra om man ska vara petig) vilket också är samma som demot. Anfallet på byn Sainte-Mère-Église överväldigar en från första start när man springer ut över fältet. Granater slår ner runtomkring dig, maskingevärspositioner i fönsterrutor försvårar framryckningen, allt medan det tyska luftvärnet lyser upp himlen ovanför dig. Det är inte så konstigt att spelet fick så bra kritik.

I andra kampanjen följer man britterna och Sergeant Jack Evans där storyn även här börjar vid D-dagen. Initialt får man uppdraget att ta kontroll över den numer kända Pegasus-bron med en spektakulär introduktion till de segelflygplan som britterna använde vid invasionen. Liksom amerikanernas kampanj blir det stundtals mycket intensivt, framförallt vid fiendens motattacker. Medan amerikanska kampanjen huvudsakligen utspelades i området kring Normandie, är den brittiska kampanjen mer utspridd och lite mer löst sammanhängande. Här får vi uppdraget att förstöra en stor damm (med en adrenalinpumpande lastbilsflykt) och en riktigt pulshöjande infiltration av slagskeppet Tirpitz vilket är mitt favorituppdrag ur den här kampanjen. Bara för att man inte längre slåss tillsammans med sina män innebär det inte att spelet blir sämre. Istället välkomnar jag det lite långsammare, men samtidigt väldigt spända, tempot. Det är nästan så man känner svettdropparna i pannan.

callofduty_790screen017

Den ryska och sista kampanjen är också den mest spektakulära bland de tre. Spelet inleder direkt med slaget vid Stalingrad och scenerna är som tagna ur filmen Enemy at the Gates med båtar fulla av trupper som korsar floden medan Stuka-bombarna gör allt för att sätta stopp på dem. Här sparas det inte på krutet under ett enda uppdrag. Vi får ett episkt massanfall av Röda torget, krypskyttsuppdrag med trupprörelser genom Stalingrads avloppssystem och till sist det kända slaget om Pavlovs hus som var ökänt för att byta kontroll flera gånger om dagen, och där till och med varannan våning kunde vara kontrollerad av olika styrkor. När kriget närmar sig slutet och röda armén drar västerut får vi kontrollen över en stridsvagn och tillsammans med övriga stridsvagnsdivisioner görs de sista knuffarna över den polska och tyska landsbygden i jakten på målet, Berlin.

Under spelets hela gång sitter man som på nålar, det finns inte många partier som är särskilt rofyllda utan det är högt tempo och intensiv action mest hela tiden. Det var detta, tillsammans med känslan att deltaga i stora strider med mängder av medsoldater, som gjorde Call of Duty till en succé. Det tog helt enkelt andan ur folk från första ögonblicket till de sista tre bonusuppdragen och stormningen av den tyska riksdagen. Till detta fanns ett mycket bra och välgjort flerspelarläge som även ingår i Call of Duty: Classic, och det är inte så oväntat att dagens Modern Warfare-spel är väldigt lika grundkonceptet. I dag får vi uppleva allt igen i uppskalad high definition-grafik och vi får dessutom jaga trophies. Har du köpt någon av de två specialversionerna av Modern Warfare 2 (9/10) får du spelet på köpet genom en nedladdningskod. Var du snabb hade du dessutom chans att plocka ner det från PSN förra veckan för 140 kronor. Jag vågar dock påstå att det utan tvekan kommer tillbaka till PSN inom kort, och då är det bara att slå till. En lite väl kort enspelupplevelse drar ner betyget något, men flerspelarläget online lyfter det ordentligt, trots den numer gamla (men polerade) grafiken.
PS3bloggen.se indexeras på Metacritic

9/10

Mycket riktigt tog de också världen med storm. Demot var extremt intensivt, välgjort, och för den tiden ruskigt snyggt. Spelet släpptes på marknaden under hösten 2003 och resten är historia med flertalet årets spel-utmärkelser. Call of Duty-serien förändrade förstapersonsskjutare för alltid med sin intensitet och storskalighet. Under åren som gått har vi fått expansioner, uppföljare och spin-offs till konsoler mitt i alla generationsskiften. Call of Duty: Modern Warfare blev ännu en sån där megasuccé och idag sitter vi alltså med uppföljaren Modern Warfare 2 vilket fortsätter slå alla möjliga försäljningsrekord. Mitt i den här krigshysterin är det då väldigt skönt att säga “stopp, vad är det vi har fått?” och ta ett kliv tillbaka några år. Tack vare Inifinity Ward får vi möjligheten att uppleva lite spelhistoria ännu en gång.
Gå till forumtråden för det här inlägget – (1) Posts
  • Share/Bookmark

Taggar: , , , , ,

Relaterade inlägg:

2 svar på “Recension: Call of Duty Classic