Brothers in Arms: Hell’s Highway är ett krigsspel som utspelas under andra världskriget år 1944, under Operation Market Garden i Nederländerna. Det finns både en- och flerspelarläge. I enspelarläget spelar du som sergeant Baker i förstapersonsvy, och får leda grupper av soldater i taktiska strider mot tyska försvarare. I flerspelarläget är man upp till 20 spelare uppdelade i två lag.

Enspelarläget består av 10 “kapitel” uppdelade i kortare kartavsnitt, och mellan kapitlen är filmsnuttar instuckna. Precis som i andra liknande spel får vi bakgrundsinformation, dels inför uppdragen och dels som bonusar som kan låsas upp på utsiktspunkter på banorna. Dessutom finns några av andra världskrigets klassiska “Kilroy was here”-taggar diskret utplacerade på banorna.

För rättvisans skull vill jag börja med en brasklapp för jag vill att ni ska veta vem som skriver. Jag gillar FPS:er och har spelat en hel del krigsaction, så jag hör till “rätt” målgrupp. Sen är det mesta i den vägen spel till PC, så jag älskar inte handkontroll till de här spelen. Senaste liknande spelet jag kört är Battlefield: Bad Company, så jag har relevant nytt material att jämföra med.

Och nu tillbaka till Brothers in Arms: Hell’s Highway. När jag började spela blev det väldigt tydligt att det vore bra att ha spelat tidigare spel i serien, för man ska tydligen känna för sina medsoldater. Detta görs med filmsnuttar som ska påminna gamla spelare och få nya att känna samma saker. Jag har ju inte spelat de tidigare spelen och de misslyckas med att få mig att känna något extra för soldaterna, utan istället irriterar jag mig på att jag inte lyckas hoppa förbi filmerna. Dessutom ser grafiken inte ut som om PS3:ans kapacitet utnyttjas fullt ut. Grafiken är inte som slaget vid Stalingrad, men ingen njutning heller.

Nu handlar det om västfronten. Spelet följer etablerade mallar för andra världskrigsspel, på gott och ont. Vapnen är välbekanta, liksom miljöerna. AI:t är fortfarande inte smartast, men fienderna gör faktiskt taktiska omgrupperingar när jag och de mina avancerar och hotar deras positioner. Det är definitivt ett plus, liksom att det går smidigt att ge order till grupperna jag har befäl över. Välj bara grupp och peka mot den punkt dit du vill att gruppen ska förflytta sig, eller de motståndare de ska fokusera eldgivningen mot. Som i många moderna spel kan du skjuta sönder åtminstone delar av miljöerna, så ta inte betäckning bakom staket. Om det är en bazookagrupp som får ordern kan de spränga bort sandsäckar och maskingevärsposteringar, bara de kommit nära nog först. Det tillför ett välkommet taktiskt element. Naturligtvis händer det att dina grupper gömmer sig på fel sida om täckning och annat dumt, men faktiskt inte så ofta. Sen är det svårt att klara sig helt själv i Brothers in Arms: Hell’s Highway, utom på de bandelar där man spelar ensam. Det blir naturligt att skicka grupperna till skyddade positioner där de kan lägga täckande eld, så att man själv eller en annan grupp kan göra flankrörelser, eller komma i position för att spränga bort ett besvärligt kulsprutenäste. Om det här tilltalar dig, så är det bra, för det är nog det bästa med spelet.

Sen har det här spelet har även en del riktigt negativa egenskaper. Banorna är för styrda. En del staket och murar kan man svinga sig över, medan andra är omöjliga att komma förbi. Det känns mer som Call of Duty ETT. Jämför med Battlefield: Bad Company, där banorna är mycket större och där styrningsmomenten vävs in i spelets verklighet. Om du kommer utanför ramarna i BF:BC får du veta att fienden sett dig och att du inom några sekunder kommer att utsättas för artilleriattack. Jag föredrar den modellen. Annat är på samma sätt smaksak. I BiA:HH börjar din syn skifta i rött när du blir sårad. Om du tar skydd, så tonar det röda bort igen. Soldaterna du leder kan bli sårade, men när du kommer till nästa kapitel är de friska igen.

Flerspelardelen av spelet är svår att bedöma, eftersom jag inte sett någon använda sig av potentialen till riktigt taktiskt gruppspel. Det kan mycket väl finnas klaner och servrar där sånt förekommer, och i så fall kan det nog vara roligt. De servrar jag besökt kändes rätt oorganiserade, där du som spelare blir tilldelad en roll i ditt lag. Det kan vara gruppledare, vapenspecialist, stridsvagnsförare, eller något annat. Det borde kunna ge en intressant dynamik, men antingen hade jag otur, eller så är spelet för nytt för att folk ska utnyttja finesserna i det. Förhoppningsvis blir det bättre allt eftersom.

I korta huvuddrag kan man säga att de som gillat de tidigare spelen i serien kommer att uppskatta det här, liksom de som längtat efter att få styra grupper taktiskt på mindre kartor. För mig räckte inte det till, och även om jag inte brukar bry mig så mycket om grafik, så störs jag av grafiken här. Dessutom irriterar filmsekvenserna mig. Jag föredrar berättelsen i Battlefield: Bad Company. Det är en smakfråga, och jag kommer framöver att spela BF:BC snarare än BiA:HH.

6/10

Taggar: brothers in arms: hells highway, ubisoft

Relaterade inlägg:

• Ubisoft slopar träddödande manualer
• Assassin’s Creed II i Guinness Rekordbok
• R.U.S.E. och LEGO Harry Potter Years 1-4 blir försenade
• Ny trailer för Prince of Persia: The Forgotten Sands
• Shaun White Skateboarding

Det här inlägget skrevs av Franjo Radakovits den 2008-10-10 (en Friday) klockan 17:31 och kategoriserades under Recensioner, Spel. Du kan läsa svar på det här inlägget via RSS 2.0-matningen. Både kommentarer och pingar är avaktiverade.