Det måste sägas inledningsvis att det ypperliga International Track & Field till PlayStation var ett av de avgörande skälen till att jag köpte Sonys första spelkonsol. Tillsammans med några kollegor tillbringade jag en stekhet och helt kundtom sommar på mitt förra jobb med att försöka klå varandras världsrekord i 100 meter, höjdhopp, diskus och alla andra fantastiska grenar. Det hela gick så långt att vi tog till trick som skruvstäd (för stabilitet), tändare (för snabbare knapptryckningar) och silikonsprej (för mindre friktion), vilket förbättrade resultaten men krävde många handkontrollers liv. Utöver det så växte jag ju upp med Epyx storspel på C64:an, så jag är med andra ord helsåld på friidrotsspel i grupp och såg fram mot årets OS-spel oerhört mycket.

Men det är kanske inte rättvist att bedöma Beijing 2008 på samma sätt som ett 12 år gammalt spel, särskilt då utvecklaren Eurocom har valt en helt annan styrmodell för sin titel. I stället för handkontrollsdödande knappsmattrande så erbjuds man en uppsjö av olika kontrollmöjligheter för spelets 38 olika grenar. Ibland rör det sig om renodlat knapptryckande (eller spakviftande om man föredrar det) medan det vid andra tillfällen krävs vältajmade rörelser. Flera av dem kräver dessutom vissa knapptryckningar precis innan start och när man går i mål, särskilt löpnings- och simningsgrenarna, och det är just såna som fungerar allra bäst. I flera av de andra grenarna har man däremot experimenterat rejält med kontrollerna; Judo och de flesta gymnastikgrenarna har förvandlats till rytmactionspel och dykningen kräver att man riktar de analoga spakarna i samma riktning som atletens armar och ben. Det fungerar dessvärre inte särskilt bra alls, utan känns som påtvingade sätt att utföra de olika grenarna.

Ett av de största problemen med Beijing 2008 är att det sällan finns någon logik i hur grenarna ska utföras, utan man är i princip tvungen att titta på instruktionerna innan man börjar. Det sänker tempot något oerhört, och det avhjälps inte precis av att varje gren har ett flertal presentationssekvenser som måste hoppas över med en knapptryckning, vilket kan leda till att man måste trycka på X-knappen tre, fyra gånger innan man hinner sätta igång. Det här sker dessutom mellan varje försök och är oerhört enerverande. Missar man då att öppna instruktionerna när man hamrar på knappen så finns det heller ingen möjlighet att öppna dem inifrån själva grenen. Båda dessa inslag är kontraproduktiva till den grad att jag vid flera tillfällen slitit mitt hår i frustration. Sportspel ska vara snabba och lättillgängliga, inte krångliga och innehålla mängder av presentationssekvenser.

Som tur är så är allt inte helt hopplöst. Utöver löpningsgrenarna så är flera grenar, bl.a. tyngdlyftningen och prickskyttet riktigt roliga. Kampanjläget, som innehåller uppgraderingsavsnitt och kvalificeringar, fungerar också exceptionellt väl, och möjligheten att försätta spelet i slow motion fungerar också bra, även om det är lite godtyckligt när den aktiveras. Onlinedelarna är också rätt gedigna och innehåller även topplistor så att du kan jämföra dina prestationer med dina vänners. Tyvärr så saknas stöd för såväl trophies som vibrering, och den ojämna grafiken samt fåtalet roliga grenar gör att det känns väldigt förlegat. Visst, det är kul när man plockar russinen ur kakan och fokuserar på vissa grenar med några vänner, men Beijing 2008 har passerat sitt bäst före-datum innan elden hunnit brinna klart i Kina.

5/10

Taggar: beijing 2008, eurocom

Relaterade inlägg:

• Recension: Vancouver 2010
• Recension: G-Force
• Vad spelar ni i helgen? [vecka 32 2008]
• Vad spelar ni i helgen? [vecka 31 2008]
• Vad spelar ni i helgen? [vecka 30 2008]

Det här inlägget skrevs av Toby Lee den 2008-08-11 (en Monday) klockan 11:00 och kategoriserades under Recensioner, Spel. Du kan läsa svar på det här inlägget via RSS 2.0-matningen. Både kommentarer och pingar är avaktiverade.