Call of Duty: Modern Warfare 2. Det var förstås oundvikligt att jag skulle nämna Activisions storspel i denna recension av Battlefield: Bad Company 2 så nu är det gjort, men det finns förstås anledning att återkomma till det.

Jag blev aldrig särskilt förtjust i det första Bad Company-spelet när det dök upp för ett par år sedan, men när jag nu spelar igenom enspelarläget i uppföljaren måste jag kapitulera, detta är enligt mig en upplevelse på en annan nivå. Med undantag av det allra första uppdraget som utspelar sig under andra världskriget så följer vi en grupp på fyra personer ur Bad Company då de blir indragna i en jakt på ett supervapen som måste hindras från att falla i Rysslands händer och därmed hjälpa dem med en invasion av USA.

Denna jakt tar dem till en mängd olika platser i framförallt Sydamerika, en kontinent som turligt nog bjuder på väldigt varierande landskap. Likheterna med Modern Warfare 2 är slående när uppdrag i iskalla snölandskap varvas med strider i djungelmijlö eller någon sydamerikansk stad, och tyvärr så har Bad Company 2 i likhet med MW2 en kampanj som gott kunde vara några timmar längre, även om den inte är lika kort som hos konkurrenten.

Spelkontrollen är bra men kanske inte riktigt lika helgjuten som i Activisons spel, och på det hela taget så saknar Bad Company 2 lite finputsning som finns hos konkurrenten. Detta visar sig i diverse mindre buggar men också i det grafiska där man förvisso ligger nära varandra men MW2 kan kännas något skarpare och mer detaljrikt. Bad Company 2 har dock ett lite annat fokus grafiskt och det måste sägas att spelet bjuder på ett antal fantastiska vyer och landskap att kämpa sig igenom, och även partikeleffekter som splitter, stänk och rök är av högsta klass och hjälper till att skapa en härlig inlevelse.

Inlevelsen kan dock skadas något av ens datorkontrollerade medspelare som ibland dumt står och stirrar bredvid en fiende eller bara väntar på att man som spelare skall ta ett steg framåt, och att de är odödliga och enkelt kan resa sig upp igen efter att ha fått en granat i ansiktet hjälper inte heller. På det hela taget så lyckas de dock ofta hitta en bra balans mellan att själva göra jobbet och att kräva en insats av spelaren, och de kan använda sig av olika taktiker såsom flankeringsmanövrer där det passar.

Storyn som jag nämnde i tidigare är ungefär lika bra eller dålig som man kan förvänta sig av genren, men den berättas på ett betydligt mer sammanhängande och smidigt vis än t.ex. den i MW2, och den irriterande överdrivna skojfriskheten från det första spelet har ersatts av mycket mer välskriven dialog som både känns betydligt mer allvarlig men som ändå lyckas vara underhållande, och det hela hjälps upp ytterligare av utmärkta röstskådespelare.

När jag nu ändå är inne på ämnet så förtjänar ljudet i stort ett extra omnämnande, för detta är helt enkelt ett väldigt välljudande spel. Vapnen i sig låter verkligen tunga och rätt när de avfyras, och ljuden från skott och explosioner förändras också beroende på miljön och omgivningen omkring dig. När jag under de senaste dagarna varvat med lite andra spel innehållande vapen så har jag nästan omedelbart längtat tillbaka till ljudet och känslan i Bad Company 2, då det är bland det bästa jag hört.

Den kanske allra största lockelsen med och unika funktionen hos DICEs krigsepos har jag dock inte nämnt ännu, och det är de demolerbara byggnaderna i spelet. Denna funktionen fanns till viss del i föregångaren men är nu utvecklad och betydligt bättre. I princip alla byggnader och många andra objekt kan förstöras genom beskjutning eller explosioner, någon som helt ändrar dynamiken i de eldstrider som utspelas.

Gammal spelvana säger en att man kan ta skydd bakom vad som helst för att undkomma fiendens eld, och sedan sticka fram huvudet när det passar. Detta tänk ställs helt på huvudet när betongblocket du hukar dig bakom sprängs till småsmulor, eller när du hittat en skyddad position vid ett fönster på andra våningen i ett hus då väggen plötsligt ersätts med ett gapande hål, till glädje för dina fiender på gatan precis nedanför. Tillräckligt många explosioner kan också rasera hela hus, något som kan bli till både för- och nackdelar i strid. Helt klart är det dock att detta är spelets viktigaste komponent, då det ger mängder med möjligheter och skapar en unik förstapersonsskjutare.

Om enspelarkampanjen på många sätt är bättre än konkurrentens så startar man förstås upp flerspelardelen med höga förväntningar, det är ju trots allt inom detta område som DICE och Battlefield-serien gjort sig ett namn, och jag tror att få kommer bli besvikna.

Flerspelardelen innehåller fyra olika spellägen och fyra olika klasser att välja mellan, där klasserna styr vilka  förmågor och vapen man har tillgång till och möjlighet att låsa upp. För precis som vi har vant oss vid i denna typ av spel så belönas man med jämna mellanrum för sina framsteg, och de erfarenhetspoäng man samlar på sig får en att stiga i rank och låser efterhand upp nya vapen och fördelar.

Detta gör att det ständigt finns en känsla av framåtskridande och utveckling som gör att det är svårt att lägga ner kontrollen, och även övriga komponenter i flerspelarläget känns närmast perfekta. Banorna är öppna och tillåter en mängd vägar från en plats till en annan och de olika spellägena bjuder på olika spelupplevelser (läs mer om spellägena i vårt förhandstest), även om det alltid är teamspelande som är i fokus. Något rent alla mot alla-läge finns inte vilket vissa kanske saknar, men personligen så föredrar jag det samarbete som krävs för att bli som mest framgångsrik i BF:BC2.

En stor skillnad mot huvudkonkurrenten är också alla fordon som finns tillgängliga i spelet och ger variation i både spelupplevelse och taktik, och de demolerbara byggnaderna känns precis lika viktiga och roliga som i enspelarkampanjen. DICEs erfarenhet visar sig i den utmärkta balansen i spelet och striderna böljar ofta fram och tillbaka utan att det säkert går att säga vem som till slut skall stå som segrare. Och du har väl inte missat vår klan heller?

Alla dessa ingredienser bidrar till de fantastiska, unika, roliga, oväntade och underhållande situationer som uppstår i spelet, som inte är skrivna på förhand utan uppstår där och då, och som är en del av glädjen med att spela flerspelarläget i Battlefield: Bad Company 2. Som svensk så blir man stolt när man spelar detta spel som på de flesta sätt når upp till eller överträffar den standard som satts av branschledande Call of Duty: Modern Warfare 2. Kampanjläget är bra men framförallt är det så att detta är ett absolut måste om du gillar att spela förstapersonsskjutare online.

9/10

Gå till forumtråden för det här inlägget – (3) Posts

Taggar: battlefield: bad company 2, dice, electronic arts

Relaterade inlägg:

• DICE vill inte ta betalt för kartor till BFBC2
• Tävling: 100 betanycklar för Battlefield: Bad Company 2
• Battlefield: Bad Company 2-betatestet startar den 19 november
• Gamescom: Battlefield: Bad Company 2
• Två nya bilder och en trailer för Battlefield: Bad Company 2

Det här inlägget skrevs av Gabriel Johansson den 2010-03-12 (en Friday) klockan 16:50 och kategoriserades under Recensioner, Spel. Du kan läsa svar på det här inlägget via RSS 2.0-matningen. Både kommentarer och pingar är avaktiverade.