Jag läste nyligen min recension av det första Assassin’s Creed (8/10) och slogs av hur mycket jag klagade på spelet, trots att det fick en åtta i betyg. Mina största klagomål då var att det var alldeles för repetitivt, och Ubisoft har upprepade gånger sagt att de har tagit till sig av denna kritik inför Assassin’s Creed II, som nu äntligen är här.

Tvåan tar vid direkt efter händelserna i det första spelet, där vi får se huvudpersonen Desmond fly från tempelriddarnas laboratorium tillsammans med Lucy. Desmond har nämligen tvingats att återbesöka sin förfader Altaïrs liv via DNA-avläsningsmaskinen Animus, men nu drar han alltså med lönnmördarna och försöker hjälpa dem att ta reda på vad som hänt.

I rollen som den nya huvudpersonen Ezio Auditore de Firenze, en ung italiensk adelsman i 1400-talets Florens, bevittnar han först hur hans familj blir förådd och får sedan kämpa sig fram för att utkräva hämnd och ta reda på sitt eget arv och vilken plats han har i historien. Under resans gång blir det en hel del Forrest Gumpande där bekantskapens band knyts med bl.a. Leonardo da Vinci, Macchiavelli och Medici-familjen, där Ezio verkar ha varit delaktig i det mesta. Det är kul när man kollar upp vissa fakta och ser att stora delar av grundberättelsen faktiskt stämmer.

Jag hade nog förväntat mig att ACII skulle vara mer lik sin föregångare vad gäller spelupplägget, och att man skulle gå från mord till mord och helt enkelt ha fler möjligheter att göra det på. Men så är inte fallet alls, utan den utförliga handlingen återberättar händelserna på ett sätt som känns mer som Grand Theft Auto än någonting annat. Utvecklarna sade att de hade skapat mycket mer variation jämfört med ettan, men det är en underdrift av episka mått. Det här är ett helt annat spel, där uppdragstyperna har bestämts i förväg och man bara följer med på resan. De första timmarna må kännas lite väl övertydliga i sin förklaring av spelmekaniken, och jag tyckte att tempot var lite lågt. Men sedan brakar det igång, och under de 16 timmarna det tog att klara spelet fick jag bland annat vinna kapplöpningstävlingar på en karneval, leverera tavlor åt min mor, frita rebeller som hållits fångna och skugga vakter genom halva staden. Och där föregångaren ibland kändes som en livlös teknikuppvisning – något som det skämtas om till viss del i början av spelet – men renässansens Florens och Venedig känns som levande, solvarma städer.

Närvarokänslan förstärks av den välkonstruerade stadsbilden, de vackra miljöerna och vyerna från högt belägna platser som är precis så snygga som man kan hoppas. Det finns några riktigt dåliga karaktärsmodeller, bl.a. Lucy som ser ut som en plastikopererad Kristen Bell, men i det stora hela ser det fint ut, särskilt på avstånd där detaljer inte stör lika mycket. Däremot så hackar bilden rätt frekvent, med samma screentearing-problem som tidigare, och grafikelement har en förmåga att helt plötsligt ritas upp på skärmen. Just detta blir övertydligt i spelets luftburna sekvens, där uppdateringsfrekvensen blir pinsamt låg, men den delen är i alla fall tillräckligt kort och rolig för att det inte ska störa nämnvärt.

Turligt nog fungerar det mycket bättre att ta sig fram genom städerna nu, då man enklare kan manövrera sig förbi vakter utan att bli upptäckt. Det kan dock vara lite omständligt att ta sig fram genom städerna, och just transportsträckorna påminner en hel del om det första spelet. Som tur är kan ens offentliga status som ökänd göras mer anonym genom att man river ned affischer med sitt ansikte, genom att döda politiker eller muta offentliga talare. Vakterna attackerar inte heller så fort de får syn på Ezio, och det går även att smälta in i grupper av invånare. För en billig penning kan man dessutom leja såväl tjuvar och kurtisaner som avleder vakternas uppmärksamhet, och detta blir avgörande när man vill vara effektiv och inte hamna i strid stup i kvarten.

När strider väl inträffar – och det gör de med väldigt jämna mellanrum – så märker man att de har blivit snyggare, enklare och mer varierade. Ezio kan utföra snabba lönnmord när han står bakom fiender, och i tumultartade kamper går det utmärkt att slå ut vakterna en och en (eller två och två senare i spelet) medan de är upptagna med annat. Under mer traditionella former får man förlita sig på att kontra, kliva åt sidan och greppa tag i fienderna, och det blir rätt enkelt att få till snygga strider. Konstigt nog så kan man döda tiotalet vakter precis bredvid Domen i Florens och se befolkningen fly i vild panik, men sen kan man stå kvar vid kropparna hur länge som helst utan att folk bryr sig. Och sedan är det bara att gå sin väg. Sådan blindhet när det gäller omgivningen lyser genom hela spelet, och trots att det är trevligt att inte behöva bli upptäckt stup i kvarten så fråntar det lite från känslan att man gjort ett bra jobb.

Arsenalen med småvapen har uppgraderats och innehåller såväl rökbomber som giftknivar, och även de vanliga vapnen kan uppgraderas. Detta kräver pengar, som fås genom att klara uppdrag, länsa skattkistor eller via indrivandet av skatter i familjens villa i Monteriggioni, något som visserligen är lite av en bagatell men som ändå ger lite mer rymd till berättelsen. Utöver vapen så kan pengarna även spenderas på ny rustning, konst till hemmet och medicin för snabb hälsoåterställning.

I sann GTA-anda finns det gott om förströelser och sidouppdrag, och bland de bästa hittar vi de sex gravexkursionerna i jakt på nycklar för att låsa upp Altaïrs gamla rustning. De bjuder på snygga och smarta plattformselement där man ska ta sig fram genom styrda banor, ofta på tid. De är välkonstruerade, utnyttjar Ezios smidiga rörelser till fullo och är en tydlig vink till utvecklingsteamets spel från i fjol, Prince of Persia (9/10). Runt om i städerna finns det även 20 symboler med programkod som man ska först hitta och sedan dechiffrera. Platserna för dem märks ut när man kommer i närheten av dem, men sedan gäller det att hitta själva koden och sedan lösa pusselspelselement, vilket är ett fräscht och roligt inslag. Några av dem är dessutom riktigt kluriga. Det ger ett mervärde utöver att bara samla saker, då det innehåller flera intressanta moment och leder till att man låser upp material som är relevant för handlingen.

Det ständigt ökande tempot portionerar ut nyheter i spelet allt eftersom. Det tog mig ca tio timmar innan jag tog mig till  Venedig, och där fick Ezio lära sig nya rörelser och fick tillgång till andra vapen, samt träffade en hel del andra intressanta människor. Det är även här som den stora delen av handlingen börjar nystas upp under de sista sex timmarna. Det vore inte rättvist att gå in på detaljer om slutet, och folk lär ha vissa åsikter om det, men det ska bli intressant att se fram emot det tredje spelet i serien. Nu är det väl bara att börja nysta i handlingstrådarna i kringprodukterna, för nu måste Ubisoft överträffa sig själva på nytt i nästa spel, då tvåan är välproducerat i allt från den historiska korrektheten hos många av karaktärerna och arkitekturen till den riktigt välgjorda översättningen av all text i spelet till svenska (rösterna är fortfarande på engelska). Visst finns det ett par missar här och där, men helhetsintrycket är väldigt professionellt.

Assassin’s Creed II övertygar på så gott som alla plan där ettan hade sina brister. Nu gäller det att förbättra delarna som var bra i ettan, då de inte utvecklats särskilt mycket här. Lyckas de med det kommer nästa spel i serien att bli smått fantastiskt.

9/10

Ursprunglig publicering: 2009-11-17 – 18.00

Gå till forumtråden för det här inlägget – (3) Posts

Taggar: assassin's creed 2, Assassin's Creed II, Ezio Auditore de Firenze, Kristen Bell, ubisoft

Relaterade inlägg:

• Assassin’s Creed II i Guinness Rekordbok
• Nästa kapitel i Assassin’s Creed tar Ezio till Rom
• Recension: Assassin’s Creed II: Battle of Forli
• De första 11 minuterna ur Assassin’s Creed II
• Assassin’s Creed II: Bonfire of the Vanities släpps på tordag

Det här inlägget skrevs av Toby Lee den 2009-11-19 (en Thursday) klockan 17:45 och kategoriserades under Recensioner, Spel. Du kan läsa svar på det här inlägget via RSS 2.0-matningen. Både kommentarer och pingar är avaktiverade.