PS3bloggen.se

Recension: Alone in the Dark: Inferno

Alone in the Dark-serien har ju många fans, så det här femte spelet var efterlängtat när det kom till så gott som ALLA maskiner utom PlayStation 3. Och många blev besvikna, framför allt av tekniska orsaker som kameraproblem och bilkörningen som kändes orealistisk. Musiken av Olivier Derivière gillade dock alla med rätta. Historien, med ett demoninfekterat Central Park som måste befrias från demoner, fungerade också redan tidigare. Nu har spelet kommit till PS3, och Eden Games som gjorde jobbet åt Atari förtjänar verkligen en eloge, för mycket har åtgärdats. Bilkörningen är fortfarande inte direkt på simulatornivå, men den känns inte heller som det viktigaste i spelet.

De viktigaste särdragen är snarare nya sätt att göra en vanliga spelsaker som annars brukar bryta illusionen i spelets verklighet, som att spara, se på kartor och manipulera omgivningarna i spelet. Kartan i spelet är t.ex. GPS-funktionen i huvudpersonen Edward Carnbys mobiltelefon. I den finner man även meddelanden från huvudpersoner i form av SMS, anteckningar om saker som hänt och tips för hur man ska använda saker man hittar, och så är det ett sätt för skurken i spelet att ringa och hota dig. Utrustningen visas som insidan på Edwards jacka, med fickor och hållare för bra saker. Det gör att begränsningarna i hur mycket man kan bära känns vettiga. Dessutom fungerar jackan som ett laboratorium för experiment i att blanda ihop olika saker och få fler användbara vapen. Man kan till exempel kombinera en flaska vodka med en näsduk och få en molotovcocktail. Om man istället tar en plastflaska med något brännbart och ett bandage (brinner långsammare!) och dessutom kombinerar med dubbelsidig tejp, så krossas eldbomben inte när den kastas mot något, utan den fastnar istället och exploderar efter ett tag. På så sätt kan man kombinera föremål, vilket är nödvändigt då många av monstren dör inte av vanliga kulor. Men eftersom de är känsliga för eld så kan man kombinera pistolen med brännbar vätska och få eldkulor (jaja, tjata inte om realism om du inte samtidigt säger att du tror på demoner och andra monster).

Sen är det inte helt lätt att pricka med pistolen samtidigt som kritterna rör på sig, så då får man istället plocka upp stolar, yxor och krattor, och dänga till monstren så att de ligger still. Sedan är det lätt att antingen skjuta dem på känsliga ställen, släpa dem in i eldar eller dänga till dem med något som brinner – och massor av saker kan börja brinna. Man kan även punktera tanken på en bil och fjutta eld på den, eller så kan man fylla på flaskor med bensin efter att ha stuckit hål på tanken.Det smäller rätt bra, och jag gillar flexibiliteten skarpt!

Sparfunktionen är också smart. Istället för att göra att det känns som ett spel, så ser gränssnittet ut som en mediaspelare, så det känns mer som att vara med i en interaktiv film. Det är passande, eftersom det finns många skriptade scener. Det går att “spola” bakåt mellan de åtta kapitlen, eller inom episoderna som bygger upp kapitlen. Det går till och med att hoppa över delar man tycker är för svåra eller tråkiga, men tyvärr förlorar man då nästan all utrustning man samlat på sig och står med alldeles för litet grejer för att klara de svårare situationerna som dyker upp senare i spelet. Synd, för jag gillar tanken. Nästa gång kanske de kan anpassa utrustningsnivån till hur sent i spelet man är.

Vad är det här för spel då? Det har element av plattforms-, pussel-, action- (FPS OCH 3PS), survival horror- och äventyrsspel, och jag tycker att det fungerar. Kombinationen av första och tredjepersonsvy kräver tillvänjning, men tydligen var det ett stort problem i de tidigare versionerna. Det finns däremot allvarligare problem. Spelet fastnade/kraschade 4 gånger, varav två var “dra-ur-sladden”-krascher, och två gick att komma ur genom att växla mellan första och tredje person. Sparfunktionen är lynnig. Ibland funkar den klockrent, och ibland hamnar man en bra bit tidigare när man läser in den enda sparfilen. Jag valde därför att spara i början av kapitel och episoder.

Svårighetsgraden gör också ett brutalt skutt i den tunnelbanesekvens som är ny för PS3, och jag lyckades inte heller hitta alternativa sätt att lösa situationen, vilket ju annars ofta går. Det var när jag tröttnade på det som jag upptäckte att man blir av med det mesta av utrustningen när man spolar framåt/bakåt. Attans! Det var bara att gå tillbaka, för nästa episod var inte så enkel heller.

Slutligen är människorna i spelet fula. Half-Life 2 släpptes ju redan för fyra år sen och det finns faktiskt ingen ursäkt för den här typen av spel att se sämre ut nu. För faktum är att de är jämförbara. Båda vill berätta en spännande historia och har en protagonist som ska ta sig till något slags mål, lösa pussel samt hindra en massa monster och annat från att döda honom. Man kan fortsätta, och man kan göra olika jämförelser av gränssnitt och vad du vill. Alone in the Dark: Inferno förtjänar visserligen inte ett lika högt betyg, men jag gillar verkligen många saker i det.

7/10

PS3bloggen.se indexeras på Metacritic

Gå till forumtråden för det här inlägget – (8) Posts
  • Share/Bookmark

Taggar: , , ,

Relaterade inlägg:

5 svar på “Recension: Alone in the Dark: Inferno