När slutade tv-spel vara nördigt?
I skolan var jag varken nördig eller cool (även om en del säkert hävdar motsatsen). Jag tillhörde istället den sällsamma skara som kunde umgås sporadiskt med båda dessa grupper. Tv- och datorspel blev snabbt en viktig vattendelare mellan nördar och coolingar i mitten av 1980-talet när de första prisvärda spelmaskinerna började hitta ut på marknaden. Jag har nu till och från sysslat med tv- och datorspel i drygt 25 år och kan i tider som dessa ibland lite försiktigt ställa mig frågan; vad hände egentligen?
När slutade spel vara nördigt och bli allas vardagssyssla; vuxnas som barns?
När jag var yngre skröts det aldrig om tv-spelsbravader i gympasalarnas omklädningsrum och i matte-pauserna ställdes det aldrig frågor om hur man kom vidare på en svår bana. Särskilt känsligt var det på gymnasiet. I en värld utan Google fick den spelintresserade läsa i utländska blaskor om kommande titlar eller skicka in sin fråga till Besvärjaren Besvarar i svenska speltidningspappret Datormagazin (den mellan 1986 och 1995, alltså). När en av de lite coolare killarna en dag år 1990 sökte upp mig för att fråga om min katalog av Amiga 500-spel (allt var pirat på den tiden – och ingen brydde sig) bröts nörd-isen för första gången. Först trodde jag han ville göra lite narr av mig, men nä. Istället började vi utbyta A500-lir och känner faktiskt varann ytligt än i dag (han är dock inte riktigt lika cool nu längre).
Med 35-årsstrecket bakom mig kan jag nu titta tillbaka på den tid som är helt borta. TV- och dataspel är inte längre nördigt per se; alla spelar, nördar som coolingar - om än olika sorters spel. Spelbranschen omsätter snart mer än skivbranschen och piratkopiering är i dag en politisk fråga på högsta nivå och en stöttesten till och med nationer emellan. Men hur hände det? Och framförallt när hände det? Finns det några faktorer som var avgörande eller åtminstone har påskyndat?
Hårdvaran?
Var det en speciell maskin som vände på steken? C64 och A500 var nörddatorer men vände det månne när PC:n fick feta grafikkort? När 3d-grafikkorten som 3dfx kom med i bilden? Eller var det via Playstation 2 eller Super Nintendo “alla” började spela? På ubåten i lumpen hade vi en GameBoy med enbart Tetris - den var flitigt använd och varade bara ett år eller så innan knapparna lade av efter tusentals speltimmar. Var det månne de handhållna enheterna från Nintendo som banade vägen?
Flickorna?
Jag känner väldigt många 70-talister av olika sort och ingen av dessa som spelade tv-spel på 80-talet var tjejer. Ingen. I dag ser det annorlunda ut. Min egen sambo är 80-talist och ser tv-spel som en naturlig del av underhållningsbranschen; bredvid film, musik eller böcker. Hon kan förvisso ha synpunkter på hur mycket jag spelar, men aldrig att jag spelar. Som vilken hobby som helst, alltså.
Till viss del tror jag att många 70-talistkvinnor (och antagligen även män) fortfarande har svårt att vänja sig vid tanken att spel inte enbart ett nördnöje längre. Lite vanskligt är det att låta en enda röst tala för en hel generation men kolumnisten Malin Wollin (född 78) sammanfattar på Aftonbladet Wendela en förmodligen ganska vanlig åsikt bland hennes jämnåriga om uppfattningen om vad man bör och inte bör syssla med:
“Jag håller med Anne Sophia om att det finns många losermän som saknar mammas nusse, spelar tv-spel och aldrig blir vuxna (nej, det är inte okej med vuxna män som spelar TV-spel).”
Det är klart att det är okej. Vände det alltså när spel inte längre var enbart för killar?
Ljudet och musiken?
Grafik är härligt – och bättre grafik får många av oss att tappa hakan. Jag kan ändå inte släppa taget om tanken att det faktiskt är ljudet som inneburit mest för spelkänslan genom åren. Gamla klassiska spel innehåller blippblopp-låtar som bara tilltalar fansen som varit med ett tag, lite grann som att spela gammal 50-talsrock för farsan. När tv-spel slutade vara blippblopp och istället blev maffiga symfoniverk som till fullo utnyttjar dyra 5.1-system lämnade branschen undergroundtillvaron och blev mainstream.
Tv-spelsljudets utveckling öppnade upp en mängd nya franchises som Singstar, Guitar Hero och andra partytitlar utan blippblopp. Jag minns fortfarande när jag lade vantarna på mitt AWE32-ljudkort från Creative. Eller när jag insåg att all musik till LucasArts klassiker Outlaws faktiskt var riktiga cd-låtar och inte midi-styrt som Doom, Duke Nukem och andra samtida spel. Var det ljudet som vände alltihop?
Allt flöt ihop till en digital röra?
Förr släpptes musik på LP-skiva eller kassett och film kom på VHS-band. I dag kommer allt digitalt, precis som tv-spelen – och snart gör böckerna sällskap. Har denna integration av underhållning på den digitala scenen gjort att tv- och datorspel vunnit mark eftersom ingen längre är rädd för varken digitala plattformar eller datorer?
Ett särskilt spel?
Var det kanske faktiskt en enda speltitel som förändrade världen? Vi har nämnt Singstar. Var det kanske The Sims? World of Warcraft? Donkey Kong Country?
Eller är vi helt enkelt alla nördar nu? Inget har hänt med spelbranschen utan allt har hänt i oss själva?
Vad tror du?
Gå till forumtråden för det här inlägget – (11) Posts
Taggar: amiga, Commodore, Datormagazin, Doom, Duke Nukem, Gameboy, Lucasart, Nintendo, Outlaws, piratkopiering, playstation, singstar, The Sims, World of Warcraft
2010-03-13 klockan 13:01
Bra artikel! Jag har själv funderat på samma sak ofta. Jag är född 1980 och började spela spel på Atarin 1987, för att sedan gå över till PC vid ca 1992. I högstadiet fanns det definitivt två gäng, de coola/snygga och de som spelade. Som du säger spelar ju även de “coola” kidsen spel nu för tiden så när det hände är en bra fråga… jag tror ca 2000 eller strax efter.
2010-03-13 klockan 16:14
Väldigt intressant. Fast jag har en lite annan syn på saken, såklart.. :)
Jag tror istället att spel blev en bredare angelägenhet när de (återigen) blev enklare. Grafik och ljud är bara en bonus, tillgänglighet är däremot en faktor. Tänk tillbaka på hur det såg ut förr:
0-> Spel utgjordes antingen av fysiskt brutala sporter för unga män eller av allt mer komplicerade regler och ritualer, mestadels spelade män med stora skägg i parker eller rökiga bunkrar. Kvinnor kanske också spelade, kort eller nått, men det vet vi inget om för könsmaktsordningen anser helt riktigt att deras spelvanor är bagateller och säkerligen ändå mest utfördes som en distraktion på syjuntorna och liknade lättviktiga sammankomster ej anständigt giftasvuxna kninnor som istället faktiskt borde ägna den dyrbara tiden att sköta hemmet.
(ursäkta det där stycket som egentligen inte ens skulle med i tidslinjen, men det lösryckta Wollincitatet kittlade min sarkastiska nerv med lite väl mycket frågor) ;)
1950-> Spel bestod av saker där grafiken var på den nivån att spelaren alltid representerades av max 10 pixlar, (i de mest avancerade spelen då) och oftast interagerade denna med objekt som var 1 pixel. (jag menar upplevda pixlar, som fyrkanter och inte riktiga upplösningspixlar alltså) På den här tiden var det inga problem för vem som helst man hittade, tjejer, mormor, katten! att ta kontroll 2 (det fanns nästan alltid den möjligheten då) och omedelbart lyckas med målet i spelet helt utan förklaring ibland. Kontrollen hade en knapp, oftast användes inte ens den.
1985-> Sen under åttiotalet smög sig ett annat tänk in i spelen, de blev med tekniken nästan automatiskt allt mer omfattande och började då behäftas med en handling som var en del av det hela. Helt plötsligt var man tvungen att förklara att anledningen till att du måste ut på äventyr åt höger var att ett gäng svampar har kidnappat en prinsessa, och du som rörmokare måste givetvis rädda henne. Ja, ni hör hur det låter, så oftast var det stopp redan där och de som accepterade reglerna i och anledningarna att spela Pong gick ut och spelade boll igen. Sen blev allt värre under åren, alla spel fick allt mer komplicerade bakgrunder och för att göra det intressant blev det även nödvändigt att göra själva momenten mer komplexa och knapparna förökade sig spontant. Ända tills:
1995-> Dansmattorna breder ut sig, bokstavligen. Helt plötsligt är vi tillbaka på 1970-tal i fråga om kontroll, och dessutom har nu de som ägnat 20 år att bara träna fingerfärdighet inte ens fördel längre. Alla kan äntligen göra bort sig på lika villkor, och det är ju alltid kul. Här spelar naturligtvis ljudet in, men det är ju inte riktigt på ett sätt som generellt säger nått om dess betydelse för spel i sammanhanget utan av fundamental betydelse för just dessa spel. Dansmattor förknippas dessutom med uteliv iom arkader och det lite exotiska i den miljö som var lite trendig i en del rätt breda kretsar just vid den tiden. Japan i allmänhet och den mer paneuropeiska vågen av house electro abient och sånt där otyg alltså.
2000-> Dansmattorna vävs av allt fler fabrikanter och Sony släpper sen dessutom en kamerakontroll som inte har några knappar alls, vilket gör att spelen ännu enklare och återigen av de begränsningara blir platta som Pong, (och återigen också har ungefär samma regler)
2005-> Nintendo vill göra spel för alla och släpper en kontroll med få knappar, det går bra sålänge knapparna på den inte används. Sony släpper en kamerakontroll till, fortfarande utan knappar, spelarna som gillade den första köper inte för den förra funkar fortfarande och spelen är desamma eller interaktiva upplevelser utan handling.
2010-> Sony hänger på Nintendo men anser att det behövs mer knappar på kontrollen om man ska kunna göra vettiga spel, dessutom är det en bra möjlighet att sälja kameran till de som tyckte de spelen var för simpla. Microsoft släpper kamerakontroll utan knappar men vill ändå göra avancerade interaktiva upplevelser med handling. (och Pong tydligen)
Så, som jag ser det hade vi alltså nyligen en period på nått decennium med enkla spel som påminner om hur det var 1970, men den verkar avta en del och framtiden ser minst sagt förvirrad ut.
2010-03-13 klockan 17:09
Fantastiskt bra skrivet! Vill börja med att påpeka hur fruktansvärt illa jag mår av att läsa citatet av den där Malin ovan men som tur är finns det många andra människor med vett i huvudet i världen.
Jag tror att det kanske ligger något i att vi alla i allmänhet har hittat lite mer saker att nörda oss i, och att det då kanske har blivit lite mer accepterat att vara nördig inom saker som tv- och datorspel också.
Men vi har ju fortfarande en bit kvar i alla fall. Det känns ju till exempel som att det överlag är mycket mer accepterat att säga att man har ett jättestort intresse för böcker eller film än för tv-spel.
2010-03-13 klockan 23:33
@Anders: Ja, kanske. Frågan är vad som hände år 2000. Förutom dotcom-bubblan.
@Andréas: Det var minsann en redig redogörelse. Spel är enkla, blir komplicerade och sen enkla igen? Kan det vara en vändpunkt? Ja, kanske. Men jag tror inte spel i allmänhet mår bra av att bli alltför enkla. Å andra sidan kanske man redan nu kanske inte kan prata om spel som en enda företeelse – ungefär som att ingen pratar om “böcker” och med det menar all världens litteratur. Spel går kanske redan nu att dela upp i många olika subkulturer; först då tror jag man verkligen pratar om ett utbrett fenomen.
@Elin: Tackar. Kanske har subkulturer återigen någonting att göra med det du säger. Jag tycker att en subkultur känns igen på att någon i den kan vara superkänd men helt okänd utanför. Spel kvalar definitivt in där – och kanske är det just så att ökat antal subkulturer, även i Sverige, ger fler nördar. Äh, det är lite för mycket lördagskväll för att gräva i det där just nu :)
2010-03-14 klockan 04:19
Mitt tips är att det är tillgången på datorer som avnördifierade spelandet. Vi som föddes under 80-talet vars föräldrar kom hem med datorer under 90-talet har alltså växt upp med spelandet. Ett barn föds ju varken coolt eller nördigt och då vi tog med oss spelandet upp i tonåren förblev även det varken coolt eller nördigt.
Vad tror ni om det? :)
2010-03-14 klockan 10:12
Jag börjar också dra mig åt att det handlar om det datoriserade samhällets intrång och att spel hängde med. Men det känns ändå som en hyfsat enkel förklaring som egentligen bara kollar på facit; det skulle lika bra kunna vara så att det är nörden eller nörderiet som förändrats, ungefär som Elin säger.
Det kanske inte finns nördar längre och att nörda in på något är helt ok och tvärtom ett tecken på hängivelse?
Men det förklarar heller inte den stora skaran causal gamers som förklarar sig ungefär “jag är inte direkt intresserad av spel, men Wii och Singstar är sååå roligt”. De skulle inte köpa vårt nördresonemang alls.
Hu, tänk om Andréas har rätt i sitt monsterresonemang ;)
2010-03-14 klockan 12:02
Jag tror inte riktigt att tv-spel har slutat vara nördigt. Det är snarare så att det har blivit mer accepterat att vara nörd. Det har blivit mer nördprogram på TV de senare åren, jag tänker exempelvis på FC Z, japanska gameshows och diverse sitcoms med nördar i centrum. Även inom musiken hör man alltmer influenser från tv-spel, låtar som använder SID/chip-ljud och liknande spelas ju t.o.m. i radio, något som var ganska otänkbart för 10 – 15 år sen. Jag tror helt enkelt att vi som vuxit upp med spelen har blivit vuxna, fått jobb, och det börjar så smått reflekteras i samhället. Sen finns det förstås spel som uppfattas som mindre nördiga, t.ex. Guitar Hero och Singstar, medan CS och WoW fortfarande är toknördigt.
Lite lösa tankar en seg söndagmorgon :)
2010-03-14 klockan 22:52
Kom precis på att till och med i skolan fick vi spela. Det var väl mest utbildande spel som skolan hade men vi brukade sitta och spela Duke Nukem och Commander Keen om rasterna när det var för kallt och regnigt för skolgårdslekarna. Alla förutom tjejerna var inblandade och det blev ett jävla liv när det kom fram att dom ville sitta och rita små rosa blommor i paint men att det alltid var upptaget av oss grabbar.
Antar att lärarna såg det som en bra utväg när det blev för stökigt i klassrummen. Kanske tillförde något till avnördifieringen, vem vet? :)
2010-03-15 klockan 01:36
“Det är snarare så att det har blivit mer accepterat att vara nörd.”
Det finns större grupper synliga nördar och av så varierande slag att det inte riktigt går så lätt att hålla koll på och undvika eller skämta om dem alla längre. Den ursprunglige urnörden Jimmy fångat på bild är också sällsynt i det fria och lite av en doldis idag, men det skämtas visserligen om dessa fortfarande. (dock mestadels i norsk och dansk stand up)
Sen finns det ju också faktorn med de “häftiga” nya nördarna (subkulturer) som jag glömde utveckla lite om i monstervågstexten. Exemplet med främst Japantokarna som i princip lanserade DDR via nyheterna genom att till reporterns förtjusning visa upp att det idag ingick verklig motion i Arkanoid, (eller vad nu mattspelen ser ut som för oinvigda) samt att de ägnade sig åt annat än att slå sönder bilar trots att de såg ut som nån slags punkare. Sen hade också som Jimmy är inne på musiken en roll för att bredda acceptansen för vanliga spel, men jag tror lika mycket det handlade om andra relaterade trender och genomgripande tidenligt designtänk till den just när Playstation dök upp som spelade in, (Wipeout är det klassiska exemplet) design var lustigt nog ofta ganska lågprioriterat innan dess medan det ofta är allt idag. Bara de stora företagen i sig spelade säkert in för detta.
“Sen finns det förstås spel som uppfattas som mindre nördiga, t.ex. Guitar Hero och Singstar, medan CS och WoW fortfarande är toknördigt.”
Det här handlar säkert också om spelsätt, men tid framförallt. Det är helt enkelt en skillnad i uppoffringen mellan att dra igenom några låtar i GH även en Fredag, eller försöka övertyga nån att gå från lv 172 till 173 under veckan. (eller vad man nu gör i Warcraft, det känns som jag seglar vilt nu, ursäktas..) :)
Nu kanske ovänner av enkel ordning invänder; “men Sims då?” Jo, det handlar visserligen om ett långsiktigt projekt men ett som kan spelas då och då, och så lite ett par minuter om det är vad som finns, men som ändå har en tendens att äta upp allt mer tid, som en blogg..
“Hu, tänk om Andréas har rätt i sitt monsterresonemang ;)”
Jag har såklart suttit under ett träd länge och funderat. c|:)
2010-03-15 klockan 08:35
Och Facebook…hu. “Vanliga” människor som spenderar sina vakna liv framför Farmville, Mafia Wars och allt vad det är. Var placerar vi numera dem?
2010-03-15 klockan 11:11
Vi kan ju kalla de FB-Nörd hehe.