Interpol-agenten Louis Salinger (Clive Owen) är fast besluten att sätta dit storbanken IBBC (trots att hans befogenheter endast sträcker sig till att ge informationen till polismyndigheterna), vars huvudintäkter misstänks vara finansiering av politiska kupper, krig och terrorism.

När hans partner dör efter att ha träffat en källa som var på väg att avslöja tid och plats för vapenförsäljning, blir Salinger bara mer säker över att banken gör allt för att täcka sina spår i en omfattande konspiration. Tillsammans med Eleanor Whitman (Naomi Watts), en åklagare från New York, försöker de undersöka alla möjliga ledtrådar som kan visa vägen i ett fall som ju längre tiden går framstår än mer omöjlig att lösa.

Inom undergenren konspirationthrillers är det väldigt vanligt att man bara griper efter semirealistiska halmstrån för att skapa någon trovärdighet hos tittarna, så att dessa personer väljer att fortsätta titta istället för att stänga av. Detta struntar manusförfattaren Eric Singer i helt och hållet, då han väljer att faktiskt ta något som har existerat i verkligheten. Själva dramaturgin är givetvis påhittad, men inspirerad av en gigantisk bankskandal lyckas han och regissören Tom Tykwer (Spring Lola, Spring och Parfymen) av en slump bli klar med The International samtidigt som bankernas smutsiga buk blir åter igen offentliggjord på grund av stora finanskrisen. Ungefär som om någon skulle ha gjort en actionfilm med Al-Qaeda som skurkar i samband med 11 september. Tragedi och kommersialism, hand i hand. Charmiga Clive Owen lyckas leda en habil thriller som stundtals kan upplevas som lite väl pratig, men levererar å andra sidan en spänning som aldrig känns speciellt förutsägbar eller dum. Visst är det lite tråkigt att man inte har gjort något vettigt med Naomi Watts, fast detta kan jag blunda för efter att man har sett en spektakulär actionsekvens inne i Guggenheim-museet. The International rekommenderas för de som tycker att vanlig spänning innehåller alldeles för lite paranoia.

Det är inte ofta jag stöter på en sådan här utgåva, men när jag väl gör det skriker jag högt av glädje. Precis allt i bilden (AVC) innehåller toppkvalitet, från skärpa till svärta, och jag kan faktiskt inte hitta en endaste svaghet trots att jag nu har sett The International två gånger på blu-ray. Absolut ingen svacka, bara en massa superlativ. Ljudet (Dolby TrueHD 5.1) håller också en hög klass, men når inte riktigt hela vägen. Dialogen är lika klar som man kan förvänta sig av en rulle från Hollywood, surroundeffekterna är tydliga, och basen får på ett subtilt sätt visa sin styrka. Kort sagt, bra ljud. Extramaterialet är tyvärr det sämsta bland dessa komponenter. Svagheten ligger i det sämsta PiP-materialet jag har sett på både Blu-ray och det döda formatet hd-dvd. Fantasilöst redigerat och alldeles för tystlåtet. Ibland undrar jag till och med om man inte har lyckats avaktivera det på något sätt. Bakomfilmerna känns ganska tama, samtidigt som kommentarspåret känns oförberett. Regissören och manusförfattaren må vara entusiastiska och informativa, men när en tredjedel av snacket handlar om hur man ska lägga upp deras pratande. Snälla, gör det innan det är dags för inspelning.

7/10

Film: 7/10 Bild: 10/10 Ljud: 8/10 Extramaterial:4/10

Gå till forumtråden för det här inlägget – (1) Posts

Taggar: Blu-ray, clive owen, eric singer, naomi watts, Sony Pictures Home Entertainment, the international, tom tykwer

Relaterade inlägg:

• Recension: Year One (Blu-ray)
• Recension: Terminator: Salvation – Director’s Cut (Blu-ray)
• Recension: Snuten i varuhuset (Blu-ray)
• Recension: Duplicity (Blu-ray)
• Recension: Cadillac Records (Blu-ray)

Det här inlägget skrevs av Jonas Aronsson den 2009-07-14 (en Tuesday) klockan 17:30 och kategoriserades under Blu-ray, Recensioner. Du kan läsa svar på det här inlägget via RSS 2.0-matningen. Både kommentarer och pingar är avaktiverade.