Recension: Rovdyr (Blu-ray)
Ibland ställs man som recensent inför ett dilemma om man ska bedöma ett verk efter slutresultatet eller efter dess förutsättningar. Skandinaviska skräckfilmer är ofta ganska mediokra och ljumna historier, inte sällan med liten eller ingen budget och en produktionstid på dagar och veckor istället för år och månader. Att jämföra med påkostade verk kan därför kännas orättvist. Samtidigt ogillar jag patriotism inom recensionsvärlden och konsumenten (som ju är anledningen till att recensenter ens finns till) brukar sällan bry sig om annat än resultatet.
Därför har jag bestämt mig för att ställa samma krav på norska survivalskräckisen Rovdyr som jag ställer på annan film. Regissörerna Nini Bull Robsahm och Patrik Syversen berättar på extramaterialet (som består av kommentarsspår, lite trailrar och en kort intervju med regissörerna) vilken liten budget och tidsram de hade att röra sig med och hur manuset nästan utvecklades på inspelningsplatsen. Tanken var att skapa en film som tänjer på de skandinaviska splattergränserna, att skapa magstarka scener som ingen tidigare gjort.
Och med tanke på att brittiska Eden Lake tidigare i år fick en fyra i betyg av Toby, så sitter jag lite grann i en rävsax här. Eden Lake är sjukt mycket bättre än Rovdyr, faktum är att den förra stundtals gav mig rejält obehagliga vibbar och det brukar vara dessa man är ute efter i den här typen av film. Obehag saknas helt i Rovdyr. Den är istället rentav ospännande, oengagerande och tonårsbäng.
Har du sett Wolf Creek? Då vet du hur överlevnadsspänning ska byggas upp. Har du även sett den gamla Van Damme-rullen Hard Target? Då vet du hur cyniska jägare blir när de får chansen att jaga det häftigaste bytet av alla – människan. Ta dessa två filmer, skala av allt som är bra med dem och slå ihop dem. Då får du Rovdyr.
Fyra norska ungdomar – ett grälande par och två syskon – ska ut på skogsäventyr i mitten på 70-talet. I de mörka norska skogarna med konstig inavelsbefolkning stöter de på en ung kvinna som verkar jagad och uppskrämd. De tar med henne på resan, vilket de såklart inte skulle gjort. Ganska snart får de reda på vad flickan flydde från.
Det är knepigt att peka ut var Rovdyr brister utan att avslöja detaljer för dig som trots allt vill se filmen, men manusluckorna är så stora att du kan stoppa in huvudet i dem. Mitt i filmen frågade vi oss varför den och den gjorde si och så och ingenting i karaktärernas handlingar, vare sig de är jägare eller de jagade, kretsar kring någon sorts logik. Inte ens en galen och cynisk massmördarlogik.
Blod, inälvor, knivar och bössor är det gott om och ska man ge beröm för något så är det att effekterna faktiskt är rätt bra. Men en luttrad splatterfilmshyrare/-köpare vill ha mer än bara äckliga scener. Utan känsla och innebörd är blodet i Rovdyr harmlöst och omotiverat.
Översättningen till svenska är bristfällig, irriterande och förmodligen gjord av någon med norska som modersmål. Då och då dyker det upp rena stavfel och när någon till exempel vill påkalla uppmärksamheten hos de andra på norska så översätts detta med interjektionen ”ey!”, vilket knappast är ok i undertextsvenska och definitivt inget 70-talsord (om nån nu ville fånga en viss jargong).
Trevligt är dock att bilden är helt ok men inget speciellt. Färgerna är matta och nedtonade, vilket förstärker den lite gammeldags 70-talskänslan. Fånigt är dock att jag, trots widescreen-tv, får en svart rand ovan och under bilden. Det stör lite av upplevelsen och känns onödigt.
Ljudet fungerar rätt ok, speciellt i de partier där gänget rör sig genom skogen med fågelkvitter, knakande grenar och trädsus. Överhuvudtaget är det inte mycket att klaga på i de rent tekniska bitarna av filmen, vilket gör det ännu mer beklagligt att slutresultatet blir så torftigt. Men bild och ljud räddar Rovdyrs fyra på betygsskalan – samma som Eden Lake.
Vill jag se en film där folk utan bakgrund, tanke eller ens galenskap skär upp och stympar så kan jag hyra en dokumentär om slaktare. Rovdyr innehåller genrens alla splatterscener men är ruskigt ospännande och förmår inte till någon annan känsla än ”hur ska de sy ihop det här på slutet egentligen?”.
Det gör de aldrig tyvärr. London Frightfest Film Festival tyckte detta var ”Skandinaviens bästa skräckfilm någonsin”. Det hoppas jag verkligen inte att de tycker på riktigt.
4/10
Film: 3/10 Bild: 6/10 Ljud: 7/10 Extramaterial: 5/10
P.S. Istället för att bara gnälla så måste jag passa på att tipsa om hur en galen och ändå engagerande survival horror ska se ut. Hyr franska Martyrs redan i dag.
Gå till forumtråden för det här inlägget – (1) Posts
Taggar: Blu-ray, Eden Lake, Nini Bull Robsahm, Patrik Syversen, Rovdyr
2009-06-16 klockan 15:47
Såg filmen förra året i norge. Helt värdelöst skräp som bara får poäng för ett väldigt bra försök.
Om dom inte skickar ett tack kort för det snälla betyget så skäms på dom.
2009-06-21 klockan 16:31
Ang. svarta fält trots widescreen så är det inget ovanligt. Den som betygsätter bild bör ju känna till att en widescreen-TV vanligtvis har formatet 16:9 vilket motsvarar 1.78:1, iofs ett ganska vanligt format men inte det enda. 1.85:1, 2.35:1 och 2.40:1 är några andra vanliga format som fungerar utmärkt på bio men ger mer eller mindre svarta fält på en 16:9-TV. Inget fånigt alls utan den (icke) standard vi har.
2009-06-21 klockan 17:14
Inget ovanligt, men heller inget bra. Du har helt rätt i dina andra vanliga format och att man måste croppa för att klämma in det på film för tv, men min uppfattning är dock att de flesta inte känner till eller bryr sig om format – men de bryr sig om svarta linjer och förstår inte varför de får dem fast de numera har widescreen-TV. Och visst kan jag välja Zoom-inställningen på min TV, men jag uppskattar när filmen är fix o färdig för 16:9.
Var inte heller orolig för att det påverkar betyget. Jag har varit mycket snäll i denna bedömning, trots allt.