Mutant Chronicles är faktiskt inget mindre än en Hollywoodfilm som bygger på det svenska rollspelet med samma namn från Target Games, tidigare Äventyrsspel (som även gav ut Drakar & Demoner, Mutant och Chock). Samma värld har gett inspiration till en hel del annat, som till exempel figurspelet Warzone, kortspelet Doomtrooper samt brädspelet Kampen om Citadellet, vilken är min enda referens.

Bakgrunden till hela storyn är att Jorden förvandlats till en grådaskig öken á la Fallout och andra apokalyptiska framtidsspel och -filmer. Ur askan har de gamla nationalstaterna rest sig och gått samman till fem (fast i filmen bara fyra?) megakorporationer som slåss lite sinsemellan ibland; Bauhaus (tyskar), Imperial (britter), Capitol (amerikaner), Mishima (japaner) och borttagna Cybertronic (cyborger, typ). En annan stormakt är Brödraskapet som är en slags fanatisk religiös grupp som strider mot Den mörka legionen – alla människors ominösa superfiende. Dessa använder sig av så kallade nekromutanter, odöda soldater som skapas från döda människor.

Anledningen till att jag berättar detta är att filmen inte gör det. Åtminstone inte på ett sådant sätt att den oinvigde fattar vad som sker eller att fans uppskattar ansträngningen. Jämför man med Sagan om Ringen-filmerna så läggs oändligt mycket mer kraft på att baka in originalets bakgrundsberättelse, om än i filmformat.

Filmen börjar med att trupper från Bauhaus och Capitol drabbar samman i ett Marne-liknande* slag. I stridens hetta råkar de sabba en port i marken och en infernalisk maskin därunder börjar spotta fram nekromutanter i industriell skala. Inte blir det bättre av att kriget ständigt förser maskinen med mer råvara. Enda sättet att vinna detta nya krig är att gå ihop och skicka ett gäng riktigt vassa krigare och präster med en antik grej (en bomb, typ) ner i underjorden för att hitta maskinen.

Handen på hjärtat – Mutant Chronicles är ingen särskilt bra film. Den är en typisk actionrulle där bakgrunden verkligen kvittar. Jag gillar både Ron Perlman (Hellboy) och John Malkovich (Con Air) men ingen av dem räddar ett platt manus och ett genuint dåligt hantverk.

Grafiskt är Mutant Chronicles tyvärr bara nätt och jämnt ok. Bilden är liksom mjölkig, det är mycket grått, brunt och svart. Blodet och andra färgade grejer får ibland en onaturlig färg, ungefär som att de färgats efteråt. Specialeffekterna är många men vi har sett det förut och inget som imponerar i dag. Ljudet är godkänt, men det är tacksamt att göra “krigsfilm”, det ljuter, viner och rikoschetterar från höger till vänster, men inget som höjer upplevelsen.

Är du en riktig fan av Mutant Chronicles kanske du uppskattar extramaterialet…eller, nä just det – det finns inget!

Jag ser tyvärr ingen riktigt bra anledning att köpa denna film. Jag vill, men jag ser ingen. Bilder från Serenity flaxar förbi i tanken och inser att det hade gått att göra så jäkla mycket mer av Mutantserien. Fredrik Malmberg, Lars-Åke Thor och ni andra som startade underverk på 80-talet – jag lider med er…

* Slaget om Marne under första världskriget resulterade i att trupperna på båda sidor grävde ner sig i ett skyttegravskrig som varade i åratal. Det sägs att lika många dog av tristess som av faktiska fysiska skador.

3/10

Film: 4/10 Bild: 4/10 Ljud: 6/10 Extramaterial:-

Gå till forumtråden för det här inlägget – (2) Posts

Taggar: atlantic, Äventyrsspel, Fredrik Malmberg, John Malkovich, Lars-Åke Thor, Mutant Chronicles, ron perlman, Simon Hunter, Target Games

Relaterade inlägg:

• Recension: JCVD – I huvudet på Van Damme (Blu-ray)
• Recension: Changeling (Blu-ray)
• Recension: Shrooms (Blu-ray)
• Recension: Tropa de Elite (Blu-ray)
• Recension: Eden Lake (Blu-ray)

Det här inlägget skrevs av Jimmy Wilhelmsson den 2009-04-26 (en Sunday) klockan 12:00 och kategoriserades under Blu-ray, Recensioner. Du kan läsa svar på det här inlägget via RSS 2.0-matningen. Både kommentarer och pingar är avaktiverade.