Recension: Mammut (Blu-ray)
Jag är inget stort fan av Lukas Moodysson men hans filmer är svåra att såga. Efter några hyfsat smala alster om mestadels barn i utsatta situationer var jag inställd på pretentiös film av det allvarligare slaget när jag satte mig ner med Mammut - Moodyssons sjätte spelfilm.
Men resultatet överraskar, detta är inte en film som vill klamra sig fast tvinga ur dig salta tårar med det ena förskräckliga levnadsödet efter det andra. Visst, Mammut är ingen feel good-rulle – men det denna film vill säga levererar den med finess istället för övertydlig melankoli som ibland har en tendens att komma klampandes in på ditt vardagsrumsparkettgolv och förstöra hela din kväll.
Leo (Gael Garcia Bernal) och Ellen (Michelle Williams) bor i en härlig våning i Soho, New York, och är föräldrar till åttaåriga Jackie. Ellen är en duktig och hårt jobbande nattkirurg och Leo driver en framgångsrik spelsajt som håller på att ta in internationellt riskkapital för att växa (ah Toby, det är så man gör!). Båda arbetar stenhårt och hinner inte vara med sin dotter så ofta som de skulle vilja. Istället tyr sig lilla Jackie alltmer till deras filippinska nanny Gloria. Gloria har i sin tur lämnat sina två söner kvar i hemlandet för att i USA tjäna ihop tillräckligt med pengar att bygga färdigt familjen hus. När Leo är på affärsresa i Thailand inser samtliga (Leo, Ellen och Gloria) hur deras prioriteringar är sneda här i livet och de tre ödena vävs ihop till en enda berättelse om i-landsproblem kontra u-landsproblem, brustna familjevärderingar, globaliseringens negativa konsekvenser, otrohetens drivkrafter och givetvis – barnens utsatta situation när vuxna sviker.
Det är denna vilja att berätta så ofantligt mycket i en enda film som är Mammuts hela styrka – och svaghet. Det som berör en person kanske undgår en annan och det går inte att insupa alltihop och bearbeta det samtidigt. Detta kanske gör filmen sevärd mer än en gång, vad vet jag. Personligen är jag lite osäker om detta spretande budskap är med vilje eller på råk. I vilket fall har jag beslutat mig för att gilla det; men om du ogillar Mammut är det förmodligen för att du tycker budskapet är antingen rörigt eller intetsägande.
Leo och Ellen är komplicerade karaktärer att spela och både Gael Garcia Barnel och Michelle Williams gör det galant. De är inte dåliga föräldrar och de älskar sin dotter högt, men i karriärsvalröran och tack vare det faktum att de båda är mycket skickliga inom sitt yrke så tynar föräldrarollen bort för dem båda och dottern söker sig alltmer till nannyn som tar henne som sin – eftersom hon i sin tur saknar sina egna barn. Väl i Bangkok inser Leo hur tråkigt hans arbete är och Ellen inser att hon är helt själv eftersom dottern inte längre visar henne något intresse. Var och en på sitt håll hittar de substitut för sin saknad och lägger sina känslor på annat håll – Leo på friheten på Thailands stränder och Ellen i de akutpatienter hon egentligen måste hålla en professionell inställning till.
Platsbeskrivningarna är lysande. Den som varit i Thailand kan känna igen sig i Leos sökande. Den som varit i New York på vintern kan känna igen sig i den aldrig sovande stadens snöslask och förkylningsnäsor. På Filippinerna lever Glorias två barn som har det bra och går i skolan tack vare pengarna som deras icke-närvarande mamma skickar till mormodern som tar hand om dem. Scenerna därifrån visar andra barn som letar sitt levebröd bland stadens jättelika sophögar och på natten arbetar samma barn som sällskap åt västerländska sexturister. Det är i dessa passager man ser att det är en Lukas Moodysson-film som tagit barns utsatta situation som sitt signum. På gott och ont.
Mammut visar upp en vacker bild som inte är utmärkt men som funkar helt ok. Färgerna och svärtan är skarp och tydlig, framförallt i utomhusscenerna. Ljudet (DD 5.1 och DTS-HD 5.1) är riktigt, riktigt bra och tränger igenom framförallt i nattklubbsscenerna med mycket musik och oväsen. Soundtracket genom hela filmen är också bra med Ladytrons “Destroy Everything You Touch” som bästa spår. Extra plus måste jag också ge till översättningen som inte bara är felfri utan även mycket bra och känns exakt. Filmens karaktärer talar förutom engelska även thailändska och tagalog och sådana språk försvårar såklart översättningsarbetet.
Det jag inte riktigt kan släppa är Moodyssons val av yrke för Leo – han är spelnörd och har ensam utvecklat en spelsajt som blivit mäkta populär. Bland prylarna han langar upp i det privata flygplanet hittar vi en Blackberry, iPod och laptops. När han ska presenteras som lite nördig fiskar han upp spelkassetter till Nintendo DS – men när han väl ska spela är det en PSP som ligger där på bordet! Eh, Lukas – trodde du inte vi skulle märka det, eller? I tacksekvensen på slutet tackas Nintendo för Legend of Zelda: Phantom Hourglass – men inte ett ord om Sony. Nu när jag skvallrat lär han få PR-avdelningen på sig…
Mammut är en överraskande bra film, tycker jag. Ibland är dialogen och budskapet lite övertydligt men filmskaparna kände kanske att det behövs i ett såpass spretande manus. Filmen är strax över två timmar, och den kunde gärna ha varit en kvart kortare, men i övrigt rekommenderar jag filmen.
7/10
Film: 9/10 Bild: 6/10 Ljud: 8/10 Extramaterial: -
Gå till forumtråden för det här inlägget – (1) Posts
Taggar: Gael Garcia Bernal, Ladytron, Lukas Moodysson, Mammut, Michelle Williams
