Recension: Cadillac Records (Blu-ray)
Man kan tro att musikbiografier alltid har varit en stor del av filmvärlden, men det dröjde ända till slutet av 70-talet innan det började produceras filmer om kända musikers liv. Numera är det väldigt vanligt med sådana verk efter stora succéer såsom Ray, Walk the Line, men det innebär tyvärr också att en hel medelmåttiga och till och med dåliga filmer görs. Alla vill komma åt pengarna som går att tjäna in på den här trenden.
Cadillac Records är berättelsen om grundaren av Chess Records, Leonard Chess (Adrien Brody), och hans stora artister i sitt stall, till exempel Muddy Waters (Jeffrey Wright), Chuck Berry (underskattade Mos Def) och Etta James (Beyoncé Knowles). Fast det stora temat är ändå alla de rasmotsättningar gänget möter i det amerikanska 50-talet, tiden då aktivisterna kämpade med att göra samhället mer jämställt mellan vit- och mörkhyade människor. Att starta ett skivbolag med så kallad race music när man är jude är inte lätt i dåtidens Chicago, speciellt när respekten är lika med noll bland övriga musiker som mer än gärna kopierar stilen, fast med vita artister.
På pappret ser det här ut att vara en mycket bra och nödvändig film då denna berättelse inte är något som tidigare har kommit fram på ett bra sätt, men besvikelsen är total när sluttexterna rullar efter 110 minuter. Bortsett från några få insatser (egentligen är det bara Mos Def som kommer undan med hedern i behåll) är det här en samling parodiska karaktärer med en pinsam dialog som får mig att ibland tro det hela är en taskig spoof över musikbiografiska filmer. Jag saknar helt enkelt den finstämda klassen som finns hos ett flertal konkurrenter. Ett annat problem är hur tv-regissören Darnell Martin vill så gärna ta med massvis med klassiska artister, men faller i fällan som så många andra har gjort i en liknande situation, nämligen att det blir för spretigt och ytligt. Du hinner aldrig engagera dig i alla personers öde, utan det blir egentligen enbart Muddy Waters som man kan skapa några känslor kring. Nej, Cadillac Records visar enbart hur misslyckat det kan bli när man vill göra en episk musikbiografi, trots att materialet är fantastiskt.
Bilden (2.35:1, AVC) håller i alla fall någorlunda klass, fast varken färger eller detaljer håller någon toppnivå. Det blir svärtan som i det här fallet får bära det tunga oket, då de andra inte lyckas imponera. Den allra största besvikelsen måste ändå vara ljudet (Dolby TrueHD 5.1) som trots det musikaliska innehållet aldrig lyckas något element. Inte ens dialogen låter lika kristallklar som den borde göra, och när musiksekvenserna bara låter platta blir det pannkaka av det hela. När det gäller extramaterialet är det bara en enda intressant bakom kulisserna-film, resterande material är lika tråkiga som att se färg torka. Ett hett tips – gör aldrig ett kommentarspår där man är helt ensam, såvida man inte skulle vara skicklig som föreläsare, vilket Martin inte är.
4/10
Film: 4/10 Bild: 7/10 Ljud: 4/10 Extramaterial: 2/10
Gå till forumtråden för det här inlägget – (1) Posts
Taggar: adrien brody, beyoncé knowles, Blu-ray, cadillac records, darnell martin, jeffrey wright, mos def, Sony Pictures Home Entertainment
