Jag verkar tillhöra den där rätt stora massan med människor som aldrig tidigare spelat ett Yakuza-spel, och trots att jag har hört folk yra om serien har det aldrig lett till några spelsessioner av denna berättelse som kretsar kring den japanska maffian under modern tid. Jag höll faktiskt i spelet när jag var i Japan i fjol, men rädslan inför att inte fatta någonting ledde till att jag i stället avvaktade. Men nu har den europeiska versionen av Yakuza 3 avklarats, och jag kan stolt meddela att spelets lilla klick med anhängare har fått ytterligare en medlem.

De första två Yakuza-spelen släpptes till PlayStation 2, och SEGA verkar vara väl medveten om att det finns gott om spelare som liksom jag inte testat serien tidigare. Därför går det att se sammanfattningar av vad som hänt i de två första spelen, uppspelat med text och filmsekvenserna från ettan och tvåan. Rädslan att inte förstå något var förresten helt befogad, för berättelsen skruvar sig en hel del i de första spelen och fortsätter i den tredje.

Huvudpersonen Kazuma Kiryu är den fjärde orföranden i Tojo-klanen, men har lämnat maffiaverksamheten bakom sig och öppnat ett barnhem på Okinawa. Givetvis går det inte som han velat, och han dras än en gång in intrigerna och våldsamheterna i sitt gamla liv. Precis som man kunde vänta sig, med andra ord. Men det lustiga är att Yakuza 3 inte är ett renodlat actionspel, utan här finns en vardag och en hjärtvärmande berättelse om uppväxt, uppfostran, värderingar och heder. Handlingen driver tillbaka Kazuma till den undre världen och tvingar honom att möta nya och gamla vänner och fiender. Resan utspelas i Okinawa och i en pastisch på Shinjukus red light-distrikt, här kallad Kamurocho. Det gör det lite extra roligt för mig, då jag bodde ett stankast därifrån i tre veckor. Har man varit där finns det flera landmärken som snabbt känns igen, som det galna lågprisvaruhuset Don Quijote som har öppet dygnet runt.

Det blir med andra ord en hel del rännande genom städerna, där man kan ägna sig åt sidouppdrag, gå på barer, spela arkadspel, bowla, spela dart, biljard, slå baseball och drösvis med andra förströelser. Det finns nästan ingen måtta på hur mycket man kan göra i stället för att driva handlingen framåt, och spelet uppmuntrar ständigt till att man ska strunta i sina kidnappade eller skottskadade vänner och i stället hjälpa en kvinna hitta sina hemnycklar eller köpa tillbaka en fisk åt en handlare. Men i stället för att kännas splittrat leder det till att man accepterar spelets tempo totalt och bara gör vad man vill. Det är inte lika stort och öppet som Grand Theft Auto-spelen, men det är inte heller lika vilt och ofokuserat som de spelen.

Givetvis får man slåss en hel del, och striderna besitter ett imponerande djup som känns mer som ett 3D-arkadfightingspel än något annat. Allt som oftast stoppas man på gatan av någon som vill råna en eller bara slåss, vilket är rätt lustigt att se med tanke på att Japan har så lite problem med sånt på riktigt – fast jag intalar mig själv att Kazyus utseende måste locka till sig bråk. Dessa slimpmässiga strider leder till fajter där slag, sparkar, kombinationer, upplockningsbara vapen och superladdade attacker gör sitt för att ge liv åt fighterna. Med erfarenhetspoängen man får låser man upp nya rörelser, som kommer väl till pass under bosstriderna. Det är inte heller så lite våldsamt, och avslutningsattackerna man kan göra beroende på vapen, placering och styrkenivå är brutala och blodiga. Det känns nästan lite malplacerat med tanke på att allt annat är rätt snällt – till och med de interna maffiastriderna är fyllda med slapstick-scener.

Det är lätt att glömma att Yakuza 3 släpptes för ett år sedan, särskilt när man ser till grafiken. Mellansekvenserna är väldigt snygga, och karaktärernas rörelser likaså. Under själva huvudspelet brister det dock lite, med blandade snygga detaljer med lågupplösta skyltar och tunna streck som lider av kantutjämningsproblem. Världen känns dessutom lite Truman Show-aktig med invånare som går längs med gatan och sedan vänder på klacken när de kommer till spelets kanter, samt bilar som stannar så fort man kommer i deras väg. Men givetvis är detta petitesser. Att all talad dialog i spelet är på japanska med engelsk text känns charmigt till en början, men jag är så van vid att höra engelsk dialog i spel numera att det tog en stund att göra omställningen. I och med att mellansekvenserna är rätt långa och driver handlingen vidare kräver detta total uppmärksamhet hela tiden, och som tur är lyckas den brokiga lilla berättelsen engagera spelet genom.

Yakuza 3 är ett annorlunda spel som dikterar sin egen takt, som ibland känns som ett juste fightingspel och ibland som en japansk såpa. Nästa vecka släpps Yakuza 4 i Japan, och den här gången tänker jag i alla fall överväga ett köp av den japanska versionen bara för att få återuppleva den känslan. För att promenera genom Shinjuku på natten i Yakuza 3 skapar en längtan tillbaka till soluppgångens land som inget annat spel ens kommer i närheten av. Nu håller vi tummarna för att SEGA även släpper nästa del i serien här i Europa.

8/10

Läs det ursprungliga blogginlägget