Spelvärlden har blivit översköljd av något som vi skulle kunna kalla för ”pesten”. Sedan 1992 har det vartannat år släppts något som visserligen säljer bra, men lyckas alltid att få kritiker och vanliga spelskribenter att gå ned på sina knän och fråga någon skäggig gubbe uppe i himlen vad man har gjort för ont. Men saker och ting brukar ju kunna utvecklas till det bättre. Genom att producera ett fiasko bör man ju ha tagit lärdom tills det är dags för nästa omgång. ”Pesten” fortsätter dock odla offer, och nu börjar till och med slutkonsumenterna att gnälla. ”Det här är sista gången jag ett jäkla pesten-spel”; tänker många, men finner sig själva nyfiket framför butiksdisken där man tänker att det inte kan vara så pass illa den här gången. Ersätt pesten med OS, de olympiska spelen, och du har en mycket tragisk historik att läsa om.

Det började ju i alla fall bra. Vi med några år på nacken minns säkert de goda tiderna då vi med diverse tillbehör (vi brukade använda en särskild tumteknik eller skedar) kämpade för att ta rekord i Konamis klassiker Track & Field II till NES, och även om man i äldre dar inser att det var brist på konkurrenter som gjorde spelet så pass populärt, kan man inte riktigt förneka spelglädjen som varade under flera år med en och samma titel. Sedan dess har det aldrig kommit något friidrottsspel som har vunnit våra hjärtan på samma sätt. Kanske det är därför som Olympic Gold, Sydney 2000 eller Konamis återkomst med Nagano Winter Olympics ‘98 aldrig har ens fått förutsättningarna till att kunna lyckas. Men det beror snarare på att man har kastat ut hafsverk med låg budget för att kunna tjäna lite enkla pengar på en attraktiv licens.

SEGA tog hur som helst över OS-licensen inför Beijing 2008 (5/10), och resultatet blev inte så tokigt som man kunde tro. Ett metacritic-snitt på 58 är kanske inte så fantastiskt, men med tanke på historiken är det ett steg upp i rätt riktning. När mitt recensionsexemplar av Vancouver 2010 (utvecklat av Eurocom) landade var som ni förstår förväntningarna lite tudelade. Hjärnan säger att detta kommer att bli en sågning utav dess like, medan hjärtat tror att SEGA kan ha skapat något som ger lite spelglädje.

Jag märker direkt att inte satsar speciellt mycket på att ge ut något mervärde. Om man bortser från smärre ändringar i regler och utförande så kan man elakt säga att det bara finns sex stycken grenar (och då separerar jag ändå snowboard från annan utförsåkning) att lira, nämligen alpin utförsåkning, bob, freestyle, snowboarding, backhoppning och skridskor. Inom dessa finns det alltså fler tävlingar att tillgå, men något mycket mer än så är det inte. Utopin om det kompletta OS-spelet fortsätter alltså (även om det naturligtvis är näst intill omöjligt att skapa rent praktiskt).

Om man använder sig av de frivilliga tutorials som finns tillgängliga via träningen och de olympiska tävlingarna kan man få en god översikt på hur man hyfsat ska kunna hantera tävlingsmomenten, men där lär man sig aldrig de där teknikerna som gör att du verkligen kan tävla om det där guldet. Många kan se det som en brist, men jag väljer att det som en liten utmaning. Använd logik och analysera din insats – var tror du att man kan förbättra sig? Om inte det hjälper fungerar det också utmärkt att titta på dina medtävlande (lokala eller onlinemotståndare) för att se vissa saker. Vancouver 2010 är knappast något för den som enkelt vill håva in fina trophies, men den som vill slita med blod, svett och tårar har hittat hem eftersom kontrollen har hittat den perfekta balansen.

Ifall jag fokuserar på det som finns har jag det oväntat trevligt. Kontrollen är lika logisk som utmanande, ytan och ljudet är förvånansvärt välpolerat, och valmöjligheterna i grenarna är precis som jag vill ha det. Man kan välja att se från tredje- eller förstaperson, stänga av skvalmusiken och mycket annat. På den fronten saknar jag ingenting, utan snarare inser jag hur andra utvecklare borde titta på Vancouver 2010 och ta lärdom från det. Spelglädjen höjs direkt, och jag kastas in i sportens hetta när jag antingen möter AI:n, polare i soffan eller över nätet. Allt fungerar klockrent.

En annan positiv sak är de små detaljerna som man kanske inte tänker på. När du till exempel åker slalom har man lagt ett stort jobb på att du verkligen ska känna som att du själv kämpar dig ner för en backe med klockan som din största fiende. Man känner farten i ansiktet, du hör hur snön behandlas av dina skidor. Just hastigheten är påtaglig inom samtliga grenar, speciellt under störtloppet och backhoppningen. Den senare imponerar starkt när man med till synes enkla knapptryckningar ska bemästra vindstyrkan, balans, hoppet och landningen. Allt samtidigt som det bara går snabbare och snabbare. En fartkänsla som inte ens majoriteten av bilspelen är i närheten av att fånga.

Det är först när jag börjar skrapa på ytan som jag märker att det inte har satsats speciellt mycket pengar på det här liret. De lägen som erbjuds är vanlig träning (där man också kan välja en tutorial för att lära sig vilka knappar som ska tryckas ned), olympisk tävling (inga kval) och utmaning. Jupp, det är allt. Man kan inte skapa någon karaktär, utan du väljer enbart vilket land du ska representera (världen består tydligen bara av 24 länder) och inget mer. Därför kan vi glömma karriärlägen, turneringar och andra saker som konkurrerande sportspel har skämt bort oss med.

Grunden finns i titeln – det är inget snack om saken. De fåtal grenar som finns är riktigt underhållande, och om du nöjer dig med dem är det ett starkt skäl till att köpa spelet. Ifall du inte skulle tycka att det var något märkvärdigt bör du inte införskaffa liret eftersom det är en stor brist på lägen och möjligheten att forma tävling, karaktärer och andra liknande saker. Endast frälsta och svältfödda vintersportsfanatiker bör införskaffa Vancouver 2010.

6/10

Läs det ursprungliga blogginlägget