The Saboteur är inget originellt spel. Det lånar ordentligt från främst GTA IV och Assassin’s Creed 1 och 2, men även influenser från Uncharted-spelen märks, och jämförelserna är främst till The Saboteurs nackdel.

Allra mest påminner det om GTA IV med sin öppna sandlådespelstil där man kan röra sig fritt i staden, utföra uppdrag man får av personer man stöter på, köra och samla på bilar och ytterligare flera inslag vi känner igen från Rockstars spel. Dock lyckas The Saboteur sällan nå upp till den nivå av polish och förfining som finns i inspirationskällan, och staden är inte heller lika levande och organisk som Liberty City är. Ett annat stort inslag är friklättring på byggnader där inspirationen från Assassin’s Creed är tydlig, men huvudpersonen Sean Devlin saknar samma smidighet och möjligheter som Altair eller Ezio besitter. Slutligen så för persongalleriet och storyberättandet tankarna till Uncharted och Uncharted 2, men utan att lyckas  skapa lika charmiga och intressanta karaktärer som i dessa spel.

Denna negativa inledning verkar kanske inte så lovande, men faktum är att intrycket av The Saboteurs helhet är mer än summan av dess delar, och Pandemic Studios sista spel bjuder på en väldigt underhållande spelupplevelse.

I The Saboteur så antar man rollen som Sean Devlin, en irländsk racingförare som efter att personligen ha drabbats av ockupationsmakten i Frankrike i början på 1940-talet bestämmer sig för att hämnas genom att på alla sätt göra livet surt för nazisterna som har intagit landet. Huvuddelen av spelet utspelar sig i Paris, men ibland även ute på landsbygden och till och med i Tyskland. Själva staden Paris är en stor anledning till charmen hos spelet, med sina klassiska landmärken och charmiga kullerstensgator, och när man hoppar mellan hustaken och röker en cigarett i väntan på nästa offer för sitt nyligen upphittade krypskyttegevär så känns det nästan som om man är på plats.

Som jag nämnde tidigare så finns det en mängd uppdrag att utföra som också för storyn framåt, men en stor del av tiden använder man till att sabotera tyskarnas installationer i staden, vilket oftast sker med ett välplacerat knippe dynamit, och detta är fortfarande 25 timmar in i spelet lika kul vare sig det rör sig om krypskyttetorn, pansarfordon, vägspärrar, bränsledepåer, radarstationer eller något av den ytterligare handfull typer av mål som finns att välja bland.

Det finns en mängd vapen att använda sig av som man får tillgång till under spelets gång, från pistoler och maskingevär till granatgevär och eldkastare, och de flesta är både enkla och roliga att använda. Förutom vapen så kan man slåss med händerna, men detta är dock en del som fungerar betydligt sämre då kontrollen är en besvikelse. Genom att smyga sig på och överraska fienden så kan man dock eliminera detta problem, och har man dödat en nazist med bara händerna så kan man också ta på sig hans uniform för att förklädd undvika uppmärksamhet under det uppdrag man genomför, vilket ger ännu ett inslag i spelet.

Om fienden slår larm så har du ett par olika alternativ för att återställa lugnet; liksom i GTA IV så kan du hoppa i en bil och köra från dem så att du hamnar utanför larmområdet som du ser på din karta, du kan ibland hitta gömställen att ligga lågt på tills stormen blåst över likt i Assassin’s Creed, eller så kan du på vissa ställen kämpa tillbaka nazisterna med hjälp av motståndsrörelsen i staden. Alarmet består av 5 nivåer så gör du ingenting åt det så blir det bara värre, och på de högre larmnivåerna blir du jagad av såväl tunga stridsvagnar som zeppelinare och stridsflygplan.

Genom att utföra olika saker i spelet så låser man upp nya egenskaper som man kan använda sig av, eller nya fordon och vapen som man kan köpa hos svartabörshandlare och vapensmugglare. Detta gör att det hela tiden finns en utveckling och förändring i spelet, och man upptäcker nya strategier för att utföra sina uppdrag och sitt sabotage i staden.

Rent grafiskt så är The Saboteur ett helt okej spel men inte mer, dock så finns det ett par saker som gör att spelet känns snyggare än bara det antalet objekt som grafikmotorn flyttar omkring. För det första så är det staden Paris som jag nämnt förut, med sina kända byggnader i form av kyrkor och annat, som trots allt gör det till en speciell känsla att klättra upp på Moulin Rouge och åt ett håll se Sacre Coeur bada i solsken, medan Eiffeltornet skymtar långt borta i den mörka stadskärnan åt det andra hållet.

Att just ljus och färger spelar en stor roll i The Saboteurs utseende kan ni se på bilderna här på sidan. Så länge ett område kontrolleras av nazisterna och befolkningen där känner sig kuvad och besegrad, så existerar inga färger där förutom svart och vitt, och rött på nazisternas installationer, flaggor, armbindlar och bilar. Detta är en väldigt slående grafisk stil som fungerar väldigt bra, och den hjälper också till att peka ut mål och fiender i dessa områden. Genom att klara av vissa nyckeluppdrag så kan man inspirera ett visst område och få det att resa sig mot ockupanterna, och då återvänder också färger och solsken till just detta område, och att se soldränkta hustak och bekymmerslöst flanerande parisare efter en sådan “befrielse” kan vara skäl nog att fortsätta kämpa vidare. Det är också lättare för Sean att fly undan sina förföljare i områden där hoppet återuppstått.

Är man trött på spel som utspelar sig under andra världskriget så är det egentligen ingenting man behöver bekymra sig särskilt mycket över tycker jag, då The Saboteur egentligen inte har något mer än tidsperioden gemensamt med spel som Call of Duty och Medal of Honor. Storyn som berättas är helt ok, även om den känns som en relativt lättsmält matinéfilm, och röstskådespelarna gör ett godkänt jobb. Utvecklarna har också lagt en humoristisk känsla över hela spelet trots det allvarliga ämnet, och många karaktärer och inte minst deras uttal balanserar på gränsen mellan parodi och plumpa sketcher. För min del så tycker jag dock att det fungerar väl, men jag kan också tänka mig att vissa kan ha svårt för det då de inte väntade sig att hamna i ett avsnitt av ‘Allo ‘allo, ‘emliga armén. Humorn visar sig dock även på andra sätt, t.ex en laddningsskärm där det står att Sean försätter sig i många livsfarliga situationer, inte minst då han väljer att röka cigaretter.

Enligt mig The Saboteurs är största problem en spelkontroll som man ibland får bråka rejält med, och en kamera som alltför ofta hamnar tokigt och gör problemet med spelkontrollen större än vad det hade behövt vara. Dessutom så fattas en del finputsning på vissa delar, variationen i uppdragen kunde varit bättre och det finns ett gäng rent orealistiska inslag som man ibland kan irritera sig på.

För min del så uppväger dock det positiva med råge, stämningen i spelet har jag pratat om och den förstärks ytterliggare av klockren presentation i menyer och dylikt, och den sköna musiken som man får njuta av spelet igenom, inte minst när man sitter i någon av spelets bilar (även om jag är tveksam till om det verkligen fanns bilradio på 1940-talet). Kanske är The Saboteur inte ett spel man spelar igenom flera gånger, men då bara storydelen tar 20-25 timmar att spela igenom så får man ändå mycket underhållning för pengarna för underhållande tycker jag att spelet under alla omständigheter är, och med sin matinéfilmskänsla så rekommenderar jag det skarpt som ett perfekt spel att roa sig med under den kommande julledigheten.

8/10

Läs det ursprungliga blogginlägget

Än sålänge finns det ju inte mycket jag kan säga emot på. Attans ;)

Jag gillar stämningen. Matiné är helt rätt ord, på samma sätt som Prince of Persia-spelen. Det är schyssta matinéhistorier. Jag har liksom lite svårt att ta storyn och karaktärerna på fullt allvar, då dom är så stereotypa. Team Doublesieg ftw, liksom? Dessutom, vissa voice actors kanske skulle gått en tyskakurs. Tror det var medan man smög ut från <plats> som det kom lite tysk dialog första gången, och det var ganska pinsamt dåligt :)

Styrningen och kameran är klara brister – ibland, men det kan jag bortse ifrån. Iallafall än sålänge. Dör jag femtioelva gånger för att Sean inte vill göra som jag vill så kommer jag nog bli lite sur.