“Hello detective. I’d like to play a game”. Tobin Bells klassiska ord från de numera 6 Saw-filmerna ekar i mitt huvud när jag sätter mig ner och ska börja spela Saw: The Video Game. För er som inte sett filmerna (Saw 1-3 (8/10) så rekommenderas i alla fall de två första, som kan vara bland de bästa i genren. Spelet jag håller i handen har under lång tid varit en snackis i spelbranchen. Redan innan Saw III gick upp på vita duken fördes det diskussioner mellan Twisted Pictures och Brash Entertainment om att lagom till premiären av Saw IV (filmerna har premiär under Halloween varje år) skulle ett spel baserat på filmerna nå handeln. I början av 2008 meddelades det att Zombie Studios hade tagit över utvecklandet och att Brash Entertainment stod som utgivare. I november samma år stod Brash utan pengar, och spelet riskerade att hamna i finansiellt limbo. Konami plockade därefter upp bitarna och nu har Saw: The Videogame släppts. Kul kuriosa är att skaparna av den första filmen, Leigh Whannell och James Wan togs in för att skriva om hela historien samt designa alla fällorna.

Det är ju såklart fällor hela spelet handlar om. En snabb sammanfattning av handlingen i filerna ger att John Kramer (Jigsaw) har tröttnat på folk som inte uppskattar livets gåva. Han beslutar sig för att testa dem med hjälp att ingenjörsmässigt underbara fällor. Alla offer ska ha en chans att klarar sig, och det är bara de som är viljelösa och inte är beredda att offra saker för livets gåva som får sätta livet till. Oftast handlar det om att på något sätt tvingas undvara någon del av sin kropp eller göra något mot en annan människa för att överleva. Din karaktär i spelet är detektiv Tapp, i första filmen spelad av Danny Glover. Jigsaw (han kallas “pusselbitsmördaren” i filmerna då han skär ut en pusselbit ur de som inte klarat utmaningen som ett tecken på att de saknade något) har tagit hand om hans sår och under resten av resan ska du försöka ta dig igenom de mörka gångarna, undvika fällor för att så småningom få reda på mer och mer om huvudpersonerna i de olika filmerna.

När du navigerar runt ibland alla gångar måste du vara extremt försiktig. Förutom att Tapp av någon konstig anledning är barfota vilket gör att då måste hålla koll på golvet så att du inte går över glas, så finns det också en del fiender och fällor att se upp för. Fällorna kan du montera ner och använda själv, men tack vare deras natur (de blåser skallen av dig) så går det extremt långsamt att ta dig fram. Det faktum att det i princip alltid är kolsvart runt omkring dig och du måste förlita dig till en tändare eller ficklampa för att se något gör att det kan ta riktigt lång tid att säkert ta dig från punkt A till punkt B. De fiender du möter på är hyfsat enkla att göra sig av med. Slagsmålssystemet gör att du kan blockera, ducka och slåss, antingen med dina knytnävar eller med en av de nästan 20 olika vapen du kan hitta. Dock känns hela förfarandet väldigt stelt och tyvärr lite väl enkelt och repetitivt. Tack vare att de tyngre tillhyggena är långsammare så är du nästan garanterad vinst om du bara använder dina nävar.

Något annat som är hyfsat repetitivt  är hur banmomenten är utformade, det handlar i princip uteslutande om att hitta en ledtråd, lösa ett pussel, hitta ny ledtråd, slåss lite, lösa ett nytt pussel, hitta slutpusslet, lösa det. Trots att det bara finns 3-4 typer av pussel, så varieras de en del, och blir svårare och svårare. Den stora behållningen i det här spelet är förutom att det klarar av att leverera Saw-mystiken på ett tillfredsställande sätt, är utan tvekan grafik och ljud. Konami har vid något tillfälle sagt att de eventuellt ska försöka sig på att låta Saw bli en hel serie av spel som ska ta över/komplettera Silent Hill. Har de sådana förväntningar så måste jag säga de klarar det riktigt bra. Ljussättningarna, ljuden och bandesignen gör att man sitter på helspänn hela tiden. Även om händelseförloppet på pappret är väldigt upprepande,  så gör ovan nämnda fördelar att du hela tiden känner att du tar dig fram i historien, och får veta mer och mer om spelet bakom kulisserna i filmerna.

Igenkänningsfaktorn är hög, småspelen där du fiskar nycklar i en toalett fylld med sylvassa sprutor får en omedelbart att tänka på både Saw I och Saw II. Många av rummen du passerar har referenser till fällor och scener ifrån filmerna, och när jag närmar mig slutet av spelet så känner jag mig tillfredsställd av vad jag fått vara med om. Att det dessutom är Tobin Bell själv som står bakom Jigsaws röst ökar trovärdigheten. Pusslen, utseendet och historien är bland det bästa med spelet. Medan upprepningen, långsamheten och slagsmålen tillhör det sämre. Som tur är väger fördelarna tyngre än nackdelarna.

Ett klockrent spel för alla fans, men även spelbart för de som ännu inte sett någon av filmerna.

7/10

Läs det ursprungliga blogginlägget