Ratchet & Clank-serien har tillhört mina absoluta favoriter ända sedan Going Commando till PlayStation 2, och de två spelen som släppts till PlayStation 3 – och Tools Of Destruction (8/10) och Quest For Booty (9/10) var båda riktigt välgjorda spel. Nu är Insomniac Games tillbaka med sitt senaste äventyr med lombaxen och hans robotkompis, och vi har spelat genom hela äventyret från början till slut.
Berättelsen är en fortsättning av den som etablerats i de tidigare spelen, och främst då PS3-versionerna. Clank har förts bort av Zoni-varelserna, och Ratchet letar febrilt efter honom med hjälp av kapten Qwark. Nu visar det sig att Clanks pappa och tillverkare tidigare agerat som väktare av den stora klockan – en tidshanterande mekanism ute i universum, och det är detta intergalaktiska urverk som står i fokus denna gång. Berättelsen utspelas parallellt mellan Ratchet och Clank, där Ratchet skjuter, hoppar och svävar sig fram i jakt på sin kretskortsbestående kompis, och Clank får lösa pussel och spela minispel medan han försöker ta reda på vad som hänt sin far. Samtidigt så vill den gamle skurken doktor Nefarious spola tillbaka tiden helt i hämndsyfte, medan den nya lombaxkaraktären general Azimuth vill rädda sin försvunna ras.
Spelet blandar många av de tidigare spelens bästa delar, och kan ses som ett hopkok av de mest framgångsrika elementen från alla tidigare spel i serien. Bland de mer uppenbara exemplen hittar vi rymdstriderna och de sfäriska världarna från Going Commando, förklädnaderna från Quest for Booty och arenastriderna från alla tidigare spel. Och det är det som är min största invändning mot A Crack in Time, alltså att det är så lite nytt. Visst, allt är lite snyggare och tajtare än tidigare, men innovationen saknas nästan helt. De första fem timmarna känns helt identiska med vad jag har spelat tidigare, både handlingsmässigt och vad gäller själva spelupplägget, och det är inte förrän under spelets andra halva som det känns som att spelet hittar sin egen identitet. För då blir det som ett kul äventyr med lite rymdoperainslag, något som märks inte minst i rösterna (bl.a. en utomjordisk ras där alla låter som Ren Hoek). Dessvärre så innefattas detta inte om man har svenska som systemspråk, då rösterna är lika grälla och skrikiga som vilket tecknat TV3-program som helst. Jag rekommenderar helt klart att ni ställer om språket till engelska i stället.
Det innebär givetvis inte att det är ett dåligt spel, utan tvärtom så är det väldigt slipat och både plattforms- och skjutdelarna i spelet är lika bra som alltid. Kontrollerna sitter som en smäck, och vapenuppgraderingarna är minst lika roliga som tidigare. Det finns några nya vapen; Plasma Striker – ett kraftfullt prickskyttegevär, Rift Ripper 5000 som frammanar den hungriga tentakelvarelsen Stan från en annan dimension som glufsar i sig fienderna, Dynamo of Doom som släpper ut elektromagnetiska bollar som måste styras med Sixaxis-kontrollen, samt Sonic Eruptor som är en groda vars skadliga rapar måste tajmas in korrekt för att komma till sin rätt. Det är dock bara de två förstnämnda vapnen som kommer till användning under flera gånger under spelets gång, och trots den imponerande arsenalen så är det bara hälften som brukar användas och uppgraderas. Ett stort plus ska dock utfärdas till Groovitron-diskokulan som får alla att brista ut i dans – även bossarna. En vanlig bosstrid går mestadels ut på att man kastar ut alla sina minor och sedan tömmer hela vapenskuren i dem, samtidigt som man hoppar fram och tillbaka i sidled.
Då är det roligare att spela Clanks lite lugnare avsnitt. I den stora klockan får man nämligen manipulera tid, spela ett roligt minispel och lösa lite pussel. Tidsmanipuleringen sker via tidsbomber som saktar ned tiden i området där de detonerar, vilket är användbart under strid och när man plattformshoppar. Minispelet är en Super Stardust HD-liknande affär där man snabbt ska slå ut säkerhetshot med en laser, medan pusslen tillhör en av höjdpunkterna. Genom att starta inspelningar av sina egna rörelser måste man aktivera omkopplare, följa sina egna rörelsemönster och till slut synkronisera alla sina versioner så att man öppnar dörren i slutet av rummet. Det kräver att man sätter sig in i problemet och är ett väldigt uppskattat inslag. Skulle man tröttna så finns även möjligheten att hoppa över denna hjärngymnastik, men då går man miste om såväl en ansenlig monetär belöning som ett av de bästa inslagen i spelet.
Jag spelade genom hela äventyret på Hard, men utmaningen uteblev nästan totalt. När spelet har avklarats går det att välja att spela om det i utmaningsläget, som ska vara lite svårare fast ge mer pengar. Men även där lyser utmaningen med sin frånvaro, och det är nästan bara under rymdstriderna som det krävs en del omstarter, mest för att styrningen i de avsnitten är allt annat än precis. Annars så är rymdfärderna en av spelets nyheter. Nu kan man nämligen själv flyga genom rymden i sitt uppgraderbara skepp och välja vilken planet man vill ta sig till. Det går att landa på diverse småplaneter och på dem finns det antingen Zoni-varelser (för skeppförbättringar) eller gyllene bultar och andra vapenuppgraderingar. På dessa sfäriska banor ska man antingen skjuta ned allt som rör sig eller ta sig genom plattformshindren eller fienderna i sin väg. Ens skepp måste ibland ha uppnått en viss nivå för att man ska kunna ta sig vidare, så det kan ibland bli nödvändigt att söka efter Zoni utanför själva standardbanorna. Att spelet saknar ett flerspelarläge såväl online som offline stör mig dock inte, men bristen på sådana funktioner innebär givetvis att det finns mindre att göra när man är klar.
Jag skrev i min recension av Tools of Destruction att det hade grafik i Pixar-klassen, och A Crack in Time är givetvis ännu snyggare. De förra spelens välpolerade ytor har fått lite mer detaljer och en något mer tilltufsad yta, något som är vanligt när utvecklarna fått lite mer erfarenhet av att använda sin grafikmotor. Men trots att årets upplaga är snyggare så är är inte kvalitetshoppet lika stort. Det är dock riktigt fint, med klara, starka färger och vackra miljöer, och utflykterna till Clanks minnesbankar känns som tagna ur den kliniska världen i Mirror’s Edge (7/10).
Ratchet & Clank: A Crack in Time är ett bra spel. Ibland är det väldigt bra, men ofta så lunkar det på i sin makliga takt. Det finns alldeles för få wow-ögonblick, och till och med titelns antydan till tidsresor lyser med sin frånvaro under stora delar av spelet. Det bjuds på några få tidspussel där man måste göra saker i en viss tid så att saker ska hända femton år senare, men det är alldeles för lite sådant. Varför Insomniac Games har valt att lämna stora delar av upplägget oförändrat förblir ett mysterium för mig, för de nya inslagen är minst sagt imponerande, och framstegen i de två första PlayStation 3-äventyren var roliga. Men jag klagade redan i Tools of Destruction klagade över att det kändes som alla tidigare spel i serien, och samma klagomål dyker upp igen två år senare. Nu är det dags att komma med lite nya idéer, och det snart.
Nykomlingar till R&C-serien kommer med största sannolikhet att älska detta välgjorda actionskjutspel, men har man spelat tidigare spel i serien kommer man att känna igen sig – och det med råge. Vi får hoppas på lite mer risktagande nästa gång, för tidssprickan i spelets titel leder allra främst till det förra spelet. Och alla spelen innan det.
7/10
Läs det ursprungliga blogginlägget
This forum is currently locked – access is read only
Login
Search 
Forums
Topic RSS 
