Det är svårt att älska Rico Rodriguez. Under de två första timmarna av förstörelseorgien Just Cause 2 från svenska Avalanche Studios vred jag oroligt på mig på grund av den usla dialogen, den kassa bilduppdateringen i mellansekvenserna och de linjära uppdragen. När väl introduktionen av Ricos prylar var klar och sandlådevärlden Panau öppnade sig framför mina ögon vände dock allt. Rico är fortfarande en blek huvudkaraktär (kan vi svenskar ens skapa intressanta figurer? Faith var lika trist.), storyn är fortfarande onödig annat än som bakgrund och humorn som bäst bara bisarr. Men världen … vilken underbart vacker och fri värld Avalanche har gett oss.

Har du någon gång tröttnat på alla uppdrag i spel som Grand Theft Auto IV (10/10) eller Fallout 3 (9/10) och börjat skjuta och spränga allt för att se hur länge du överlever? Då är Just Cause 2 för dig. Rico Rodriguez är en influgen blandning av James Bond, Spindelmannen och Arnold Schwarzenegger vars enda uppdrag är att förstöra så mycket han kan av diktatorn Baby Panays samhällsresurser.

Genom att successivt skapa kaos i Panau och samarbeta med någon av ö-nationens tre gangster-falanger i deras mord-, knark- och smuggelaffärer hoppas han kunna nysta upp en invecklad historia om maktkamp som du förmodligen inte kommer att bry dig om.Den stora beållningen med Just Cause 2 är istället just friheten att helt strunta i berättelsen och fokusera på att göra det du känner för i den visuellt vackra och varierande sydostasieninspirerande miljön.

Rico är en mångfacetterad herre; han skjuter lika bra med båda nävarna och på vänsterarmen sitter dessutom en avfyrbar änterhake likt den Batman brukar använda. Det är inte fel att säga att denna krok är det som skiljer striderna från vilket annat spel som helst eftersom uppfinningsrikedom verkligen lönar sig. Förutom att ta dig snabbt framåt och nå höga avsatser kan du dessutom med ett knapptryck ta dig från fordon till fordon mitt i en strid med en illers vighet.

En snillrik men fullkomligt naturkrafts-brytande funktion är att Rico kan koppla av vajern och fästa mellan två objekt, till exempel en mc-förare och marken eller mellan en bil och en staty (som i min video nedan). Jag skulle kunna ägna en hel recension åt enbart Ricos upphakade arm men nöjer mig med att konstatera att den snålt tilltagna ammunitionstillgången i spelet tvingar dig att lära dig använda änterhaken rätt – inte helt olikt Bionic Commando (6/10), fast roligare.

Fordon, ja. Panau kryllar av tuk tuks, sportbilar, helikoptrar, pansarfordon, båtar, motorcyklar och lastbilar av olika slag. Likt GTAIV hoppar du bara in i en bil för att sno den och med samma enkelhet kan du i flykten kapa helikoptrar, jetplan och allt annat som rör på sig. Kortfattat; allt går att spränga, allt går att köra och varje plats i den enorma världen på 90 kvadratkilometer går att utforska. Utspritt bland byar, hamnar och städer finns lådor du stjäl för kaospoäng men de ger dig även poäng att uppgradera vapen- och fordonstyper med.Du kan varifrån som helst begära in en helikopter som levererar det du just nu behöver för att ta dig an det du önskar.

Avalanche har helt enkelt skapat en öppen värld för dig att våldsmässigt interagera med. Du är fri; gör vad du vill, åk var du vill, testa vad du vill (du har oändligt med fallskärmar, nämnde jag det?) – då och då kommer spelet att berätta att du nu har samlat tillräckligt med kaospoäng för att utföra ett nytt kampanjuppdrag, men vem bryr sig egentligen? Du har ju redan så kul att storyn bara finns till för att pliktskyldigt berätta varför du är här.

Givetvis är Just Cause 2 dock inte utan problem. Panau innehar världens högsta antal polismän per capita. Så fort du börjat ställa till med bråk finns en polis på plats på två sekunder. Och han följs av flera, de spawnar fram bakom minsta hydda och fortsätter komma i takt med att kaosmeterna ökar tills dess du gömmer dig eller flyr. För den som har svårt för nonstop-action kan spelformen bli långrandig och reptetitiv, dessutom med samma typ av fiender.

Jag har också synpunkter på polisens ofelbara kommunikation och förmåga att hitta dig nästan var som helst. Just Cause 2 har rätt ok kontroller i strid men totalt värdelösa dito för tass och smyg-spel. Det går att huka sig, men det är klumpigt utfört och spelar liten roll. Rico kallas för Scorpio av traktens vidskepliga gangsters och även polisen tycker du är rätt tuff för nästan oavsett vilket hot de står inför så är det dig de riktar in sig på. Saker kan till och med sprängas av någon annan; om du är i närheten är det dig de börjar skjuta på oavsett hur oskyldig du är.

Jag har i snart 30 timmar haft enormt kul med Just Cause 2 och dess fokus på ohämmad förstörelselust. Storyn greppar mig dock aldrig och inte heller den politiska kritiken mot imperialismen – det här är överdriven action från början till slut. Du kan i PS3-versionen spela in allt du gör i korta videosekvenser, vilket är tacksamt för den som vill dela med sig av kaoset. Det som bekymrar mig lite är dock sandlådespelens framtid. För mig är begreppet sandlåda inte bara en värld jag fritt kan hoppa runt i; jag tycker nog även att uppdrag och saker att göra bör vara lika fria (gärna slumpgenererade) och korsa varandra, typ en modern variant av gamla Daggerfall. I Just Cause 2, precis som i många andra spel, låses världen så fort du accepterat ett uppdrag och inget annat går att göra förrän du klarat eller avsagt dig det. Det fria ligger alltså i världen, inte i dess innehåll.

Jag må vara petig men begreppet sandlåda kanske har blivit alltför geografiskt.

8/10

Nedan: Jag landar på ett hustak för att eliminera en officer ur armén samt hur man välter en diktatorstaty med en pålitlig vajer och ett rejält fordon.

Läs det ursprungliga blogginlägget