På pappret: Ett brädspelsliknande samla- och byggspel med vacker grafik och häftig musik.
I verkligheten: Ett snabbt och genomtänkt spel som dock känns lite begränsat i sitt framförande, men med riktigt bra flerspelarläge.
Pris: 90 kr på Playstation Store – ute nu!

Att göra brädspel på konsoler brukar sluta sådär. Trivial Pursuit och Monopol är roligare i sina tärningsvarianter och de vi verkligen vill ha, som till exempel Talisman, verkar aldrig bli av. Greed Corp från W! Games är inget brädspel men det skulle lika gärna kunna vara ett. Mistbound är en värld i kaos då fyra korporationer tävlar om de sista återstående resurserna efter århundrade av utsugning av planeten. I en matig enspelarkampanj iklär du dig rollen som befälhavare för var och en av korporationerna i en serie utmanande nivåer av äkta brädspels-RTS. Eller iallafall nästan.

Greed Corp är inget RTS i ordets egentliga betydelse då varje spelare (upp till fyra samtidigt) faktiskt flyttar en i taget. Däremot är tiden för hur lång tid du har på dig att tänka och flytta begränsad och när klockan tickat ner går turen obarmhärtigt vidare till näste man. Detta spel är även väldigt begränsat i sitt grundutförande och det är just detta som antagligen gör att du antingen älskar det eller rycker på axlarna. Vad det handlar om är att (som vanligt) eliminera alla motståndare. Till ditt förfogande har du harvesters (samlarfabriker), armories (bygger trupper), walkers (fottrupper), carriers (flyttar fottrupper längre sträckor) och cannons (fasta kanontorn). That’s it.

Kruxet i Greed Corp är att det stycke hexagonalt land din fabrik är byggd på, plus de närliggande, blir utarmade och sjunker när du samlar resurser – tills dess att hela rasket rasar ner i avgrunden. Det gäller alltså att utnyttja sina resurser smart; och till skillnad från många andra liknande samla- och byggspel står ni inte med jättelika arméer och massor av byggnader på slutet, utan förmodligen endast enstaka stumpar av torftigt land som är guld värda för den som besitter dem. Det är alltså upp till dig om du vill bygga stort i början på bekostnad av landareal eller kanske spara på pengarna tills du behöver dem bättre. Dessa taktiska val är i stort sett desamma varje gång och det som också avgör spelet. Det går inte att uppgradera varken byggnader eller trupper och du låser heller inte upp nya enheter ju längre spelet går. Det du ser i början är det du har.

Greed Corp är ordentligt snyggt och riktigt kul (och rätt svårt) i början. Men ju längre jag kommer in i kampanjen desto mer saknar jag varierade strider. De flesta matcher slutar med att varje korporation sitter på små öar och den som har mest pengar kan till slut skaffa en eller några carriers som flyger trupper obehindrat över banan, tar över motståndarens lilla mark och slänger upp en domedagsbringande fabrik där. AI:n är bra mycket bättre än jag på att utnyttja de futtiga 60 sekunder jag får på mig att flytta och stundtals upplever jag därför att utmaningen kan vara lite väl svårsmält för min smak.

Det positiva i alltihop är att flerspelarläget är väl utbyggt och fungerar ypperligt. Upp till fyra spelare kan mötas och du kan själva bestämma om de ska sitta bredvid dig i soffan eller på andra sidan jorden; variera fritt bland online- och lokalspelare i samma match alltså. Men till syvende och sist kan jag inte låta bli att tycka att jag kunde fått mer för pengarna än vacker grafik, askoolt soundtrack och halvrepetitiv spelmekanik för 90 spänn.

Fast egentligen, vad får man för 90 spänn i dessa dagar?

7/10

Läs det ursprungliga blogginlägget