Som jag har längtat efter Final Fantasy XIII – spelet som först skulle släppas under 2007 och som sedan försenades gång på gång. Hajpen då var enorm, och den falnade inte under de många månaderna som gick. Jag träffade till och med spelets manusförfattare Daisuke Watanabe i Tokyo i våras. Men så kom det till slut, först i Japan i julas och nu här i Sverige bara några korta månader senare. Tre tunga veckor med recensionsexemplaret senare kan vi äntligen publicera vår recension.

Som vanligt i ett Final Fantasy-spel har Square Enix skapat en helt ny värld där Final Fantasy XIII utspelas, med bara några kopplingar till tidigare spel – som att en grupp oväntade hjältar måste rädda världen mot korrumperade härskare, att det alltid finns en karaktär vid namn Cid samt närvaron av de förvuxna Chocobo-kycklingarna. Och så även denna gång.  I staden Cocoon som svävar högt ovanför Pulse lever invånarna i ständig skräck att de gudomliga Fal’Cie-varelserna ska dyka upp och smitta befolkningen med en l’Cie-symbol. De då två val; att hitta sitt unika fokusmål och förvandlas till en kristall för evigt eller misslyckas och bli ett jättelikt monster. För att stävja detta har regeringen bestämt sig för att massevakuera hela städer som drabbats till Pulse – världen som ligger under Cocoon. Lightning och hennes vänner i spelet befinner sig i en sådan stad som ska evakueras, och de har alla sina egna skäl till att de kämpar emot, vidare och hårt. Handlingen är som vanligt väldigt eterisk och smått obegriplig, och den blir inte precis mindre konstlad eller skruvad under spelets gång.

Det är dock inte det viktiga, utan de två sakerna som är värda att nämna är spelstrukturen och stridssystemet, och vi kan börja med det sistnämnda. I de flesta fall finns det tre kombattanter, som har ett urval av de olika stridsrollerna som finns. Commando använder vapen till att slå hårt och stadigt, Ravager attackerar snabbt med magi, Sentinel absorberar skador och provocerar fiender och Medic helar gruppen. De två andra är Synergist och Saboteur, som lägger gruppskyddande respektive fiendeförsvagande besvärjelser. Men styr dock bara gruppens ledare, och de andra karaktärerna sköter sig själva.

Genom att läsa av fiendernas styrkor och svagheter gör man striderna ännu mer effektiva, och det går själv att bara välja automatiska attacker genom att trycka på X-knappen. Jag trodde inte att det skulle fungera så bra, men det är imponerande hur de verkligen utnyttjar fiendens svagheter. Fienderna har nämligen en Stagger-stapel som visas högst upp i högra hörnet, och när man har fyllt den helt blir fienden extra sårbar och det är här man gör extra mycket skada under en begränsad tid. Stapeln höjs drastiskt av Ravager-attacker, men sjunker snabbt om man inte har en Commando, så det krävs en hel del bollande. Det går att ställa in upp till sex olika rolluppsättningar som man kan växla mellan under stridernas gång, och det gäller att snabbt avgöra vilken kombination som passar för stunden.

I början tyckte jag att detta automatiserade stridsupplägg kändes simpelt och lite väl banalt, met den växer och kommer verkligen till sin rätt under spelets andra halva. Då har man så otroligt mycket att tänka på med rollväxlingar, besvärjelser och avläsningar att de andra karaktärernas smarta agerande är helt ljuvlig. Om man gör något fel och dör får man dessutom börja om precis innan själva striden utan att behöva kämpa sig fram igen. Det är ett smart system som tar bort onödiga spelemepent låter spelaren fokusera på mer än att försöka välja rätt besvärjelse vid rätt tidpunkt och i stället se gruppen som en helhet.

Spelets struktur frångår också tidigare spel i serien, och är otroligt styrd. Man får följa en utstakad bana, och de enda avstickarna man får göra är att leta efter illa dolda skatter runt hörn. Annars springer man bara fram genom spelet, som växlar mellan karaktärernas berättelser. Alla fiender syns på skärmen, och det går dessutom att undvika strider man inte vill utkämpa, så det förekommer sällan några överraskningar. Detta pågår under spelets första 10 kapitel, och efter 29 timmar kommer man fram till kapitel 11 där världen öppnar upp sig helt – förmodligen en anspelning på att Final Fantasy XI är ett onlinerollspel.

Denna öppna värld ser ut som ett vackert World of Warcraft med otroliga uppritningsavstånd och strålande högupplöst grafik, men efter nästan 30 timmars instängdhet känner jag mig kuvad av spelet och har svårt att utforska världen. Monster flyger omkring överallt, jättelika AT-AT-liknande bjässar vandrar genom världen och efter några sidouppdrag fortsätter jag vidare genom spelet. Det visar sig vara rätt klokt, då det elfte kapitlet är hiskeligt långt i sig. Och sedan stramas handlingen åt igen och man får snirkla sig fram igen. Något händer dock runt det evighetslånga elfte kapitlet, och det är att svårighetsgraden höjts avsevärt, lite som att man har maxat sin nivå i ett onlinerollspel och börjar ge sig ut på räder.

De tre sista kapitlen är bitvis väldigt svåra, och det krävs att man hittar några lättbesegrade fiender som ger gott om erfarenhetspoäng och slår ut dem gång på gång för att kunna uppgradera sina färdigheter och öka på karaktärernas kroppspoäng, styrka och magipoäng – de tre enda egenskaperna som finns. Jag lade någon timme eller så i det elfte kapitlets torn på att slå ut de gula soldaterna gång på gång, bara för att kunna ta mig vidare.

Nötningsprocessen minskar lyckligtvis en del tack vare att erfarenhetspoängen fördelas automatiskt till alla gruppmedlemmar och inte bara de som deltar i striderna. Poängen används till att köpa sig fram genom färdighetsnivåerna, och senare går det även att låta karaktärerna anta ännu fler roller och öka deras mångsidighet i striderna.

Det här kommer kanske att låta lite fånigt, men Final Fantasy XIII är faktiskt lite för snyggt. De datoranimerade sekvenserna håller alla filmklass, och standardgrafiken i spelet är otroligt välpolerad hela tiden. Smådetaljer som att Lightnings hår fladdrar i vinden när hon är utomhus men inte under tak är bara en av många otroligt snygga saker, men jag kan inte låta bli att undra om lite för mycket fokus lagts på grafiken. Har releasedatum och ytterligare valmöjligheter i spelet fått lägre prioritet på grund av detta? Jag skulle hellre se att de hade lagt in lite städer med småförströelser och mer givande butiker eller släppt spelet tidigare om det hade inneburit aningen lägre grafikstandard.

För trots att det tog 54 timmar för mig att klara spelet känns det ändå väldigt linjärt. Som tur är lyckas spelet vara otroligt bra, och man ska inte heller glömma att det här är spelet jag har spelat tveklöst längst under denna konsolgeneration. Timmarna må ha varit många, men de var i alla fall väldigt roliga.

Men trots detta vet jag inte om jag kommer att sakna Cocoon lika mycket som jag saknade Gaia i det sjunde spelet, vilket är lite synd med tanke på att jag uppskattade utseendet i den öppna världen och de fantastiskt knasiga monstren och bossarna. Den enorma världen som byggts upp i FFXIII kommer inte heller att kastas bort efter det trettonde spelet, utan Square Enix har tagit sitt förnuft till fånga och tänker utforska det vidare i Final Fantasy Versus XIII. Måtte de inte dröja lika länge innan de släpper det.

8/10

Läs det ursprungliga blogginlägget

Efter att ha blivit 'bränd' av ett par andra JRPGer den här generationen (Star Ocean, och resterande xbox-exklusiva-fast-oj-ändå-inte-spel)  så var mitt hopp till detta ganska högt. Och hittills levererar det. Karaktärer, miljöer, musik är vackert. Sagolikt nästan. Stridssystemet känns väldigt basic hittills – press X to win, men jag är bara någon timme in, så jag förväntar mig mer komplexitet senare.

@Banditen: Inget onlineläge alls, nej.

Endast engelskt tal och text dessvärre.

Jag blev lite besviken när jag upptäckte att striderna fortfarande är instanserade. När jag hörde/såg att fienderna skulle vara free-roaming och inte helt slumpvis fick jag för mig att det skulle fungera som i FFXII (sjukt bra spel om ni inte kört det) där striderna sker sömlöst (där finns även gambit systemet som är en lite mer avancerad kusin till Paradigm).

Så även om spelet växt på alla områden känns det fortfarande som samma grunddesign som FFX (det är väl trots allt samma team) på både gott och ont.

Det verkar som om detta spelet fokuserar mer på story-telling medan FFXII är grymt bra på spelmekaniken. Båda inriktningarna har sina egna fördelar och jag uppskattar dem båda. Det skall bli intressant att se om Versus blir lite mer speltekniskt eller om vi får vänta tills FFXIV ;)

Straken: Det är segt att uppgradera vapen och utrustning, och jag tycker inte att det finns något tillfredsställande sätt att göra det på. När det gäller de flesta svåra strider – och Eidolons i synnerhet – ska du börja med att lägga en Libra eller en Librascan för att ta reda på svagheter eller vad de reagerar på. Gör det i början varje gång du möter en ny fiende och kolla sedan deras status med L1.

När det gäller Eidolons gäller det ofta kombinationer samt något som är kännetecknande för själva karaktärens huvudroll.

Post edited 14:35 – 2010-03-10 by Straken

Kan säga att jag var väldigt kritisk till dom engelska rösterna, men dom är inte lika dåliga som jag trodde

Inte lika bra som japanska, men inte helt värdelöst iaf ^^

  Föresten vad händer när man klarat det? jag vill inte veta handlingen, men kan man spela om dom delar man vill, behåller man färdigheter man skaffat under spelets gång, eller är det bara att börja om från början?

Straken said:

Post edited 14:35 – 2010-03-10 by Straken

---

  Föresten vad händer när man klarat det? jag vill inte veta handlingen, men kan man spela om dom delar man vill, behåller man färdigheter man skaffat under spelets gång, eller är det bara att börja om från början?

Man får möjlighet att spela vidare med sina färdigheter, ja :)

Bubbelregn: Beror på vilket vapen. Vissa verkar ha maxlevel runt 100, men kan visst 'evolvera' därefter med hjälp av rare material. 

Mitt högstalevel vapen är nog … 20ish nu? Kanske. Är lite smådrygt att levla vapen. 

Alltså något irriterande är ju menyerna tycker jag, har svårt att veta vad jag använder och vart allt finns, vilka vapen ska man köra på då? alltså vilka funkar hela spelet, har ju ingen lust att döda samma fiender hundra år bara för att jag levlat fel ^^

Nu har jag väl kommit en bra bit in i spelet – är på kapitel 11. Nu börjar striderna ta tid, och bli rejält komplexa. Hade ganska roligt med combat mot stora saker på en plats som man säkerligen kommer återkomma till – och lyckades faktiskt ta itu med saker jag absolut inte förväntade mig kunna fälla (medvetet vag för att försöka undvika spoilarz). Men – mitt hatobjekt just nu är en av-art av en Boxed Phalanx – fast det är en 'Mark' man måste klara. (Mark 22 tror jag?). Och jag KLARAR INTE AV DEN. Så jag gissar att jag får spendera lite tid på att nöta för att fylla TP.

Men – min stora fråga just nu – pengar? Var får man pengar? Jag har hittat oerhört _lite_ pengar, och komponenter för vapenuppgradering kostar ju. Har maxat ut två vapen just nu (Gladius och ett till), men har inte lämplig transformation material för dom. 

Ett tips för de som vill ha snabba CP – spendera lite tid i den 'stora världen' innan ni springer vidare i storyn – det finns faktiskt en del fiender där som är relativt enkla att döda – och som ger ett par tusen CP stycket. Jag råkade springa vilse till helt fel ställe, men fann mig bara en eller två gånger i strid som inte gick att klara ( Adamantoise, hello baby. Han trampade bokstavligt talat ner mig som om jag vore en insekt… Jag kan se att den silver-troféen kommer ta lite arbete ;) ) 

Enda klagomålen jag kan ha hittills är väl att det tar lite tid att komma igång – första timmarna är en lååååångsam tutorial, viss musik (primärt i de 'stora områdena') är hiskelig – jpopjazzig hemskhet – samt  ( och det här kommer gå över så småningom ) – det tar för jävla lång tid att färdas runt i det stora-området-plus-biområden när man först kommer dit… =) 

Ja, och Vanilles voice actor är hemsk. Get over it. (Resterande localization + voice acting är faktiskt jäkligt bra!) Det går att stå ut med.

;)

Jo, jag köpte också den fina guideboken, men deras idé om uppgradering är ju “köp 30 av <monstersak> för att öka multipliern, sen X antal av <mekanisk sak med hög XP>”. Men det kräver stålars. Och bortsett från credit chips så får man ju inte särskilt mycket pengar för de andra komponenterna man hittar. Så jag har börjat sälja av vapen och accessories. :/
(Jag försöker låta bli att läsa boken mer än som referens för att se om jag missat något innan jag går vidare till nästa kapitel, samt för viss uppslag för vad-ska-jag-fokusera-på-att-XPa upp nu). 

För övrigt: <3 Delta Attack just nu.