I mitten av 80-talet var det Drakar & Demoner som gällde för svenska rollspelskillar och -tjejer. Jag och mina mellanstadiepolare skaffade Commodore 64 ungefär samtidigt och drömde oss till en värld där vi med digital hjälp kunde ta rollspelet till andra nivåer - helst mitt i våra vardagsrum. Efter cirka 60 timmar med Dragon Age: Origins från veteranerna på BioWare (Baldur’s Gate-serien) inser jag att vi börjar komma nära. Detta är förmodligen ett av de bättre rollspel i västerländsk stil jag spelat och jag ska försöka förklara varför.

För mig består rollspelandet av två huvudsakliga moment; det bör finnas en karaktärsbyggande och utvecklingsbar del som erbjuder moralisk och experimenterbar frihet och som kretsar kring en berättelse som givetvis är interaktiv, annars sitter vi med ett vanligt filmmanus. Sedan bör det också finnas en del som går ut på att bekämpa eller övervinna motstånd, oftast i form av strid men det kan också handla om gåtor eller andra mindre fysiska problem. Tv-spel brukar oftast fallera på den första punkten och stridandet i penna-och-papper-rollspelet reduceras ofta till rent siffertrillande. Dragon Age: Origins är annorlunda såtillvida att det faktiskt erbjuder en enormt underhållande dialog och karaktärsutveckling.

Men vi börjar med storyn; Ferelden är ett land i uppror – vissa århundraden växer mörkrets avkomma (”darkspawn”) sig starkare och inleder krig med världen, en så kallad Förödelse (”Blight”). Många tecken pekar på att en sådan tid är på väg och det är ytterst dåligt tajmat; de flesta stammarna av dvärgar, alver och människor ligger i politisk maktfejd och misstron både inbördes och mot varandra är på topp. Det finns en gammal orden i vilken medlemmarna vigt sina liv åt att just bekämpa mörkrets avkomma och den går under namnet De Grå Beskyddarna (”Grey Wardens”).

Tillägget “Origins” i spelets titel vill belysa det faktum att du själv kan välja i vilken situation din karaktär ska börja; som fattig arbetardvärg i underjordiska Orzammar eller kanske som urban alv som sedan länge lämnat stammen bakom sig och lever bland människor? Jag valde själv att starta som välutbildad överklasstjej från släkten Cousland; oavsett vem du startar som så leder storyn dig på ett eller annat sätt mot de grå beskyddarna, mot ditt eventuella intresse att skydda Ferelden mot mörkrets avkomma samt mot det högförräderi som lurar i skuggorna. Detta är ungefär lika cheesy som en fantasyberättelse ska vara – men med ett par vändor på vägen.

Spelet innehåller väldigt mycket dialog – och bra sådan. Allt utom din egen röst är inspelat, vilket gör spelet och karaktärerna levande. Du ges alltid utrymme att uttrycka både åsikter och känslor som dessutom ofta påverkar utfallet av diskussionen. I många spel är övertalningsförmåga en förbisedd färdighet men Dragon Age: Origins vill ändra på det. Du kan resonera, försöka övertala eller till och med hota NPC:er (icke-spelbara karaktärer) och lika mycket kan avgöras i diskussioner som i ren strid, om du vill.

På vägen kan du plocka upp andra karaktärer som av en eller annan anledning går med på att slå följe. Dessa kan du styra som huvudperson men de kan också följa med på vägen som enbart AI-styrda följeslagare. Med på äventyr kan du bara ta tre stycken förutom din huvudperson medan övriga karaktärer stannar kvar i ditt läger och är spelbara vid ett annat tillfälle. Du behöver alltså inte exkludera en ny medlem bara för att du inte vill undvara de du redan har med dig.

Bäst av allt är dock att varje karaktär har en egen personlighet – och denna personlighet låter sig varken hunsas eller döljas. Du märker på en mätare och i dialogen om en följeslagare gillar dig eller inte. Du kan givetvis påverka detta genom att ta beslut som överensstämmer med hans/hennes åsikt, överräcka gåvor du tror de gillar eller helt enkelt visa intresse för deras situation och vara en god vän. När ni slår läger kan du nämligen ta karaktärerna ensides och prata ut. Beroende på din ärlighet eller sociala förmåga kan ni bli bättre eller sämre vänner men framförallt kan du upptäcka nya saker om din följeslagare du tidigare inte visste – och som kan få stor betydelse i berättelsen.

Det mest intressanta i Dragon Age: Origins karaktärssystem är dock att följeslagare verkligen blandar sig i dialogen med andra. Vid diskussioner med personer eller varelser du möter har följeslagarna åsikter och uttrycker dem; de kan även börja bråka sinsemellan och du kan befinna dig i en situation där du måste övertala någon att du gör rätt eller helt enkelt köra över dem och visa ledarskap. Betänk att varje karaktär har inspelade röster och att varje karaktär kan uppvisa åsikter i ett flertal scenarier – det blir sjukt mycket dialog att spela in men bidrar till att berättelsen i Dragon Age: Origins förblir levande.

Det var handlingen, men hur fungerar stridssystemet då? Jo, Dragon Age: Origins är som synes ett rollspel i tredjepersonsperspektiv. Du styr alltid en av karaktärerna och de övriga går på automatik enligt de direktiv du gett dem. Genom att i så kallande Combat Tactics Slots ange situationer och vad karaktären ska göra om en situation uppstår gör du hela skillnaden mellan en samspelt grupp och en samling vimsiga äventyrare. Jag ger min magiker order om att med vissa formler skydda vår bästa krigare när han är i trångmål. Han ska i sin tur dra på sig uppmärksamheten genom att utge sig för att vara största hotet. Kanske ger jag andra direktiv när motståndarna har avståndsvapen eller när det dyker upp någon av elitrank eller högre. Förfarandet känns igen från spel som World of Warcraft och senare spel i Final Fantasy-serien och funkar helt ok även här.

Färdigheterna du och dina följeslagare besitter är av slaget Activate (utförs en gång), Sustained (utförs tills du säger stopp) eller Passive (utförs ständigt i bakgrunden) och du har även tillgång till dessa via snabbval på skärmen så att du slipper gå in i en pausskärm mitt i striden om du inte vill. På det hela taget flyter striderna bättre än i till exempel Baldur’s Gate där jag spenderade lika mycket tid vid pausskärmen som i fajten. Det går också snabbare, en strid varar sällan längre än max en minut och du inser ganska snart om din taktik kommer att misslyckas eller gå i lås. Observera att även i svårighetsläget normal skadar en hel del av framförallt de magiska massattackerna även dina vänner (friendly fire), så en viss återhållsamhet med de stora fyrverkerierna bör iakttas. När en karaktär får slut på hälsa knockas denne ut, men väcks till liv om striden vinns av de övriga - dock ofta med en allvarlig skada. När alla fyra är utslagna är spelet över och du får hitta en sparfil att börja om på.

Vid det här laget bör det framgå ganska tydligt att jag är mycket positiv till BioWares senaste rollspelstitel. Jag har endast testat PS3-versionen och kan inte jämföra med andra format, men jag inser – och vill starkt betona – att detta spel är en vattendelare. Antingen uppskattar du BioWares fokus på dialog och ständigt växande berättelse eller så undrar du vad detta är för skräp och börjar referera till PS2-grafik. För Dragon Age: Origins har helt klart sina tillkortakommanden och de återfinns huvudsakligen i det visuella. Det må kanske inte röra sig om PlayStation 2-grafik, men texturerna saknar detaljer och är ibland riktigt fula. Karaktärerna jobbar mycket med ansiktsuttryck i form av höjda ögonbryn och mun- och ögonrörelser men är i övrigt grova, särskilt om du precis spelat ett av de vackrare spelen till PS3.

Uppdateringshastigheten kan stundtals också upplevas som ryckig, antingen när det händer mycket eller när systemet är hårt upptaget med att läsa eller skriva. Huruvida detta är problem som kommer från det faktum att spelet portats från annat format vet jag inte. För egen del spelar det mindre roll, det grafiska är fullt godtagbart för mig eftersom det övriga suger mig in i dramatiken och laddningstiderna är helt ok. För andra kan grafiken vara ett oöverstigligt hinder och du bör rannsaka dig själv kring din inställning till det grafiska innan ett köp.

För att gå in på detaljer kan jag uttrycka glädje åt andra saker; BioWare har befriat oss från reinkarnerade fiender (så kallad respawning), vilket är otroligt skönt. Om ett rum i den övergivna dvärgasalen är rensat så kommer det att vara tomt även när du vänder tillbaka, såvida inget annat hänt. Världen är inte av sandlådekaraktär - bland annat sker allt resande via en karta - men du kan utföra alla olika äventyr i stort sett i den ordning du vill. Det finns tillräckligt mycket att göra för massor av timmar. Efter cirka 60 timmar kände jag mig mogen att skriva denna recension och då har jag en hel del kvar att göra. Andra utmärkta smådetaljer är att du kan stänga av den markör som visar vart du ska härnäst (som jag tycker förstör känslan), du kan välja att visa så mycket eller lite realtidssiffror som sprutar fram på skärmen och färdighetssystemet som bygger på karaktärernas ökade grad av specialisering gör att de hela tiden utvecklas och aldrig kan slutföras helt. På den negativa sidan saknar jag transportmedel, till exempel hästar. Den som vill leva ett detaljerat liv; äta, sova och samla på icke-relaterade saker som bestick, kläder, prydnadssaker och annat som är vanligt i Bethesdas rollspel (Oblivion, Fallout 3) blir också besviken; i Dragon Age: Origins ligger inte fokus på prylsamlande av sådan karaktär utan helt och hållet på berättelsen.

Rollspel till dator och tv-spel kommer aldrig att ersätta den sociala glädjen att som ung tonåring skapa magi med likasinnade, precis som FIFA-spelen aldrig ersätter gårdsmatcher eller P10-laget. Men Dragon Age: Origins väcker nytt hopp i att rollspel på skärmen verkligen kan skapa engagerande berättelser som är mer än simpla nivåsystem och NPC:er som är mer än bara några extra svärd. Visst, misstänksamma alver utspridda i skogen och tvärmulna dvärgar som går en ojämn kamp mot ondskan i sina underjordiska städer är inget nytt – det är ofta Tolkien rakt av. Men det finns något i Dragon Age: Origins som drar mig framåt. Måhända bär inte Elionore Cousland på Den Enda, men hon är fast besluten att fullfölja de Grå Beskyddarnas uppgift – eller dö i processen.

Ja, ni hör – jag till och med pratar som en elvaåring med ståpäls…

9/10

Läs det ursprungliga blogginlägget

Jag måste hålla med på nästan alla punkter. 

Det jag hade velat att du lyfte fram lite mer är kanske världen? Och framförallt hur den växer beroende på  vilken originstory du kör, och hur väl sammanvävt det är. Visst, det är kanske lite banalt ibland. Men det är ack så tillfredsställande. Jag blev SUR på riktigt när jag som dwarf noble såg hur vissa dvärgar betedde sig, särskilt när jag mindes att jag i min föregående playthrough stöttat en av doms väg till makten. Och så vidare. Det finns gott om sådana små moment, och det uppskattas. Spelet uppmanar till flertalet genomspelningar, inte bara pga origin-delarna, utan de (visst, binära) vägvalen som finns här och där. 

60 timmar? Jag vågar inte räkna på hur många timmar in jag är. Jag har klarat det med min city elf rogue, min human noble warrior, och är på väg igenom med min dalish mage nu. Jag ser inget slut. Har kört igenom alla origin storys, men bäst var nog dalish elf, och mage. 

Ja, grafiken är bitvis ganska usel, men världen, karaktärerna och stämningen väger mer än upp det. Voice actingen och humorn, allt småtjafs mellan dina kompanjoner är i ypperlig klass. 

Det enda jag skulle vilja klaga över är väl att man måste 'köpa' wardens keep för att få en kista att lagra loot i. Inte för att det egentligen finns någon anledning – man hittar sina favoritvapen och kör på dom. 

Och semi-spoilar: Sista kompanjonen man kan få – snacka ut ordentligt med h*n**. Innan man gjort det kan man lätt tolka h*n** som en platt planka. Men det finns såklart saker bakom fasaden. 

Jag för min del undrar litet vad för slags spelsystem som gömmer sig under huven. Vad jag förstått är det inte riktigt som i Baldur's Gate etc., som ju baserades på Advanced Dungeons & Dragons och sen fortsatte med nyare iterationer av det spelet?

Det här kanske är en fråga mer för oss som snöade in riktigt ordentligt, men det påverkar ju detaljerna i spelet för oss som satt oss in i det.

Franjo Radakovits said:

Jag för min del undrar litet vad för slags spelsystem som gömmer sig under huven. Vad jag förstått är det inte riktigt som i Baldur's Gate etc., som ju baserades på Advanced Dungeons & Dragons och sen fortsatte med nyare iterationer av det spelet?

Det här kanske är en fråga mer för oss som snöade in riktigt ordentligt, men det påverkar ju detaljerna i spelet för oss som satt oss in i det.

Jag tror att BioWare utvecklade ett eget system; kommer inte ihåg när det skedde men jag hörde en podcast om det här för några veckor sedan. Hur som helst så är systemet snarlikt någon version av ADD.

Tack, patriqo – det tycker jag att du ska göra.

Ang. spelsystemet så är det en svår fråga, men BioWare borde väl kunna ge mer detaljer för den som vill veta. Inte heller Armor Class, AC, fungerar likadant som i D&D. Det är i Dragon Age ett vanligt numerärt värde som stiger med rustningsgraden. Och ökad rustning medför oftast en inskränkning av stamina i form av ett procenttal. Denna kan dock åtgärdas med färdigheter och om du bär matchande rustningsdelar – ett sätt att få spelaren att jaga kompletta set såklart.

Införskaffade i fredags de två böckerna skrivna av David Gaider ( lead writer, bioware ) satta i Dragon Age-universumet. 

'The Stolen Throne' samt 'Calling'. Båda utspelar sig före Origins. Har påbörjat Stolen Throne – och den expanderar universumet lite – men jag känner att jag borde läsa igenom manualen, samt lite codex-entries ordentligare. 

Karaktärer man so far springer på: Maric ( ~kung i Ferelden, far till Cailan ), Loghain, och lite andra föräldrar/släktingar till andra ganska viktiga karaktärer. Dock är han inte riktigt kung än när boken påbörjas. ;) 

Det känns hittils som ganska arketypisk fantasy, men jag läser ju inte böckerna för dess författarmässiga skills, utan för att få en större/annan inblick i Dragon Age-universumet, så visst mått av klyschor kan jag lätt bortse ifrån.

Hittills är inte böckerna ett slöseri med tid – men jag är så “)(%/”% kluven till Dragon Age. Min första genomspelning gjorde jag 'helt fel', kan man i efterhand konstatera när jag fått lite bättre inblick i vissa karaktärers personligheter och bakgrund. Hehe. Jävla bioware.

Jag börjar faktiskt gilla världen dom byggt upp. Till en början kändes det som en väldigt generisk fantasyvärld, med orcher utbytta mot Hurlocks eller Genlocks. Men det är lite mer tanke bakom det, och det uppskattas. Det är mestadels därför jag läser de ganska Eddings-derivativa böckerna. :)

En fråga till: Vilka är alla de rekryteringsbara karaktärerna? Var finner man dem? Vet inte om jag “missat” någon i mitt spelande.

Detta är ett svar som många skulle se som en rejäl spoiler så svara gärna i vit text eller med en varnins-symbol för spoiler.

Och, rörande det andra du frågade om: (varning, långt svar):

Jo, Dragon Age är ett tidskrävande spel – inget snack om saken. Jag körde igenom det från början till slut, tre gånger. Jag hade ursprungligen inga idéer om att troféjäga, men efter två genomspelningar saknade jag bara en fyra-fem stycken så… Why not go for it. 

Följande setups:

City Elf Rogue (casual): ~40 (springa runt, göra fel, sidquesta lite)

Human Noble Warrior (normal): ~30? (minimalt med sidquests – enbart för level 20, och lite sex-scenarion, samt de negativa valen här och där)

City Elf Mage (normal): ~40 (många sidequests. alla för blackstone irregulars, mages, tjuvsnubben i Denerim, och alla chantry boards…)

Jag försökte till viss del följa vad 'rasen' eller 'klassen' borde valt i en given situation, kanske med undantag för Human Noble – där försökte jag göra alla negativa val (Hur definierar man negativa val? Vad är rätt i templars vs mages? Elves vs werewolves?). Det var ganska dumt. Framemot slutet hade jag varken Wynne, Morrigan, Alistair eller Leliana. Eftersom jag dessutom försökte göra en speedrun hade jag ingen Shale, utan var relegerad till att använda Dog, dvärgen och Zev. Motherfuck vad jag hade problem bitvis! (Och fick spendera ohemult mycket stålar på potions…)

Jag skulle tro att en barebone/speedrun fortfarande kommer landa på runt 25-30 timmar, faktiskt. Det finns ju ett givet antal fiender/quests/strider som du måste göra. Men det underlättar helt klart att veta vad man ska göra på de olika platserna, då kan man undvika random-springa-runt-syndromet ganska väl. 

Den genomspelning där jag hade minst problem i strid var faktiskt med min Mage. Magin är kraftigt übermäktig i spelet. Men det tycker jag förklaras bra genom den världsbilden som finns. Hade alla varit magiker, eller magin mindre kontrollerad, hade det varit en annan femma. ( Efter införskaffande av 'Mana clash' så fanns det få, eller ingen, magiker som kunde stå upp efter en träff med den. Inklusive ett par ganska nasty motståndare… Som mest tror jag den triggade 658 i skada med hjälp av lite buffar… )

Hyfsat stående medlemmar i mitt party:

* Alistair

* Morrigan

* Leliana 

Nästan alltid dessa tre. Ibland bytte jag ut Alistair mot Shale om det fanns en giltig anledning. Alternativt Morrigan. Jag försökte alltid ha en rogue med, för att kunna desarmera fällor/låsa upp saker, såvida jag inte själv var Rogue. Om jag visste att jag var på väg mot en plats med mycket icke-magisk strid böt jag ibland ut magiker mot tanks. Shale, Alistair, Dog/dvärgen och jag var ett ganska övermäktigt party. Wynne använde jag bara bitvis, primärt i Circle of Mages. Ett annat kriteria till partymedlemmar: Om jag visste med mig att vissa platser innebar binära val som sänkte en companions approval så undvek jag att ha med denna. 

Den enda karaktären jag aldrig använde i strid annat än sista genomspelningen var Sten. Fastnade aldrig för hans personlighet, men han hade en del kul att komma med dialogmässigt trots allt. 

Mage-genomspelningen var nog partyt:

Jag
Morrigan
Alistair / Shale / Dvärgen
Leliana / Zev (med ett fåtal undantag)

De tre troféer jag hade mest problem med:

* Heavy Hitter (250dmg på 1 attack). Misslyckades med att komma ens i närheten med rogue resp warrior. Som högst kanske 100. Som mage: Jävligt enkelt. 

* Traveller: Besök 'alla' platser. Då 'alla' platser är ganska odefinierat så blev det den näst sista trofén jag fick, men då såg jag också till att ha en checklista med platser. (Vilket också betydde att jag fick göra fler sidoquests än jag tidigare gjort, då jag helt hade missat vissa. )

* Perfectionist (all possible endings). Enligt vad jag sett ska det finnas fyra olika slut. Och såvida man inte kan kombinera dom, så kan det hände att jag fick det av ren slump. Jag tänker inte spoila vilka sluten är, men dom är ganska … olika. 

Värt att notera för 'Mercenary'-trofén: Det är inte bara Chantry board quests som räknas – jag är ganska säker på att även Blackstone irregulars och så vidare räknas som 'job boards' ur detta perspektiv. 

Jag måste säga att implementation av troféer i det här spelet faktiskt är bra – det ger incitament till att spela spelet annorlunda, och fler gånger. Jag är glad att det fanns troféer för varje origin story, för det gav mig ett litet extra incitament till att spela igenom dom. Jag hade kanske gjort det ändå, men det gav riktigt trevlig bakgrundsinformation dessutom. 

Jag försökte i ganska lång utsträckning köra varje companions personal quest – och dom är riktigt roliga, för det mesta. Morrigans är lite jobbigare – men är också relativt viktig för minst en trofé, samt ett slut. Jag tror att vissa alternativ mot slutet kan gå förlorade om man inte gjort den… 

Varulvsvalet är lite svårt – jag lyckades missa det två gånger, sen fick det bli ohederliga (gamefaqs)-metoder för att hitta _var_ det valet är. Det är lite lömskt. Spoiler i vitt: Det är ett dialogval som kräver persuasion när du talar med lady of the forest. Har du inte tillräckligt hög persuasion kan du inte sida med varulvarna, för då tror en av de mer aggro ulvarna att det är en fälla, och rekommenderar inte Lady att lyssna på dig.  

Oj. Du har gjort dom bitarna och redan använt 40 timmar? Oj oj. Då kan du glädja dig åt att du har en hel del kvar. :)
Dvärgkrigare tror jag kan bli en kul genomspelning. Särskilt om du går in för Berzerker. Commoner eller Noble? Båda två ger väldigt intressanta inblickar i dvärgkulturen.

Magiker var nog min favorit originstory. Den och Dalish elf. Din nästa stora quest borde bli 'Paragon of her kind', inte sant? Du ska till Orzammar härnäst? Har du letat sacred ashes än? Jag är nyfiken! :-)