Jag ska avslöja hemligheten med hur jag sätter betyg. Alla spel startar med betyg 6 och sedan vandrar det uppåt eller nedåt beroende på en enkel faktor; huruvida jag spelar vidare frivilligt eller för att jag måste för recensionens skull. I Borderlands fall var jag lite rädd att det inte skulle orka med mina högt ställda förväntningar. Gearbox har under hela året lovat att Borderlands är en unik mix av skjutspel och rollspel vilket inte klingat särskilt väl i allas öron. Dessutom upplevde spelet en enorm grafisk förändring vid utvecklingens slutskede och vi anade en viss osäkerhet mellan utvecklare och distributör (2K Games). Men jakten på det mytiska valvet har hållit igång min förväntningslåga, så den senaste veckan har varit upp till bevis för Gearbox och deras Borderlands.

Namnet Borderlands anspelar på planeten Pandora, en gudsförgäten värld där galaxens avskum samlats i en evig jakt på det mytomspunna Valvet. Detta valv sägs innehålla värdefulla och mäktiga reliker från en utomjordisk civilisation och är givetvis mumma för varje äventyrare med planer på världsherravälde. Du iklär dig rollen som en av fyra spelkaraktärer; jägaren, soldaten, bärsärken eller sirenen (en slags kvinnlig magiker) och äventyret börjar när du anländer med ökenbussen till Fyrestone, en banditinfekterad håla i Pandoras ödemark.

Gearbox kallar alltså Borderlands för världens första RPS eller Role Playing Shooter. Rollspelselementet består till största delen av möjligheten att utveckla karaktären på olika sätt, den färdighetsbaserade vapenstriden och ett i stort sett oändligt med plundrande spelet igenom. Borderlands lovade oss baziljon olika vapen och sanningen är faktiskt bra nära. En välutvecklad innehållsgenereringsmekanik gör att en mängd vapen slumpvis skapas utifrån spelarens rang och kan antingen hittas, köpas eller övertas från fallna fiender. Och tack vare ett flertal attribut såsom vapenmodell, magasinstorlek, eldkraft, laddningshastighet, träffsäkerhet, kikarsikte och “elementarkrafter” (eld, sprängkraft, elshock och andra specialare) så kan i stort sett hur många unika vapen som helst genereras.

De flesta vapen ser verkligen olika ut, vilket ökar känslan av oändlighet – man måste ge Gearbox en eloge för denna detaljrikedom vilken får dig att dregla och gapa stort inför varje nytt muskedunder. Det enda jag möjligtvis saknar i detta sammanhang är att vapen på något vis borde slitas ut eller kan få eldavbrott om de inte tas om hand, lite grand som i Far Cry 2 (8/10) eller Fallout 3 (9/10).

Rent spelmekaniskt är planeten Pandora av sandlådekaraktär med olika delområden som öppnar sig efterhand på samma vis som i Grand Theft Auto IV (10/10). Du färdas mellan de olika områdena, antingen till fots eller med så kallade runners – ett slags futuristiskt ökenfordon med plats för värnskytt där bak och som ibland kan vara lite omständiga att styra. Det finns en huvudstory som leder dig framåt i berättelsen och en mängd mindre uppdrag som finns till för att krydda ditt äventyr. Tyvärr måste jag lite besviket erkänna att storyn inte är lika medryckande som jag hade hoppats på. Idén med ett omsjunget Valv i en Mad Max-ödemark full av banditer och märkliga djur föll mig väl i smaken. Gearbox satsar mycket på stämningen men ganska litet på just själva berättandet. Bland annat är karaktärerna runt dig färglösa och sparsamt tal ersätts istället med text. Jag tycker också rent allmänt att världen befolkas av för lite människor; det är typ du, några andra huvudpersoner och hundratusen banditer av olika slag som utgör befolkningsbasen.

Det grafiska skiftet från traditionellt skjutspelsutseende till den tecknade Blueberry-stilen är däremot Borderlands stora behållning. Jag är övertygad om att detta spel kommer att sälja hyfsat och förutom solklara ingredienser som det beroendeframkallande nivåavancemanget så är verkligen grafiken sjukt cool på ett alldeles nytt sätt. De tjocka svarta konturerna och skarpa färgerna bildar total motsats till andra spel inom FPS-genren och dessutom flyter det hela på helt klanderfritt och utan större grafiska buggar och bilduppdateringsproblem. Jag tror personligen att Gearbox räddade sin produkt genom grafikbytet – detta spel står nu ut i mängden och borde tilltala alla som gillar att springa runt med guppande pickadollor och jaga bovar och nivåer. Synd bara att man inte också kan spela i tredje person eftersom karaktärerna faktiskt är väldigt snyggt gjorda – något som syns tydligt i flerspelarläget.

Borderlands SKA spelas tillsammans med en eller flera vänner, antingen lokalt eller över PSN. Det går att spela ensam men i samarbetsläget får du ut så väldigt mycket mer av detta actionpackade lir. Spel på delad skärm fungerar endast vertikalt men du vänjer dig snart vid det smala synfältet och då är Borderlands oslagbart. Det går att spara din karaktär och ta upp den igen i ett helt annat spel; alla vapen du samlar på dig följer med karaktären och det öppnar för ett väldigt flexibelt och roligt spelande. Dessutom kan man på detta sätt byta föremål med varandra, vilket ytterligare ger ett incitament att spela med andra spelare.

Alla föremål ligger fria och det är först till kvarn som gäller. Blir ni ovänner om något är det bara att slå din medspelare i huvudet så har du utmanat honom/henne på duell i en av arenorna som finns på Pandora. Här kan ni mötas i envig och vinnaren avgör vem som behåller föremålet. Borderlands är just nu flerspelarspelet över alla flerspelarspel, vilket jag verkligen längtat efter.

Sammanfattningsvis är Borderlands inte perfekt. Det brister i berättelsen och det finns logiska hopp i både spelmekaniken, viss AI och i hur världen på Pandora är uppbyggd. Men stämningen, humorn, grafiken, det beroendeframkallande karaktärsbyggarsystemet och framförallt flerspelarläget gör ändå att detta är ett spel man vill fortsätta spela. Huruvida det håller för flera omspelningar är jag lite osäker på i dagsläget – men du och en eller flera vänner kan lätt bränna åtskilliga timmar på att skjuta skallen av folk och fä i er jakt på universums tuffaste utomjordiska teknik. Jag spelar Borderlands väldigt frivilligt och med en något mer kreativt utmejslad handling hade betyget kunnat bli riktigt högt; nu blir det en stark åtta. Så plocka upp din KKA230 C Lightning SMG som det där badass-psykot i hockeymask hade på sig, så möts vi i Arid Badlands i solnedgången. Go Bloodwing, go!

8/10

Läs det ursprungliga blogginlägget

Och addition: Läge för din första platina nu snart, Jimmy? 
Platina i borderlands är mer en fråga om tid. Efter en playthrough borde du inte sakna mer än 4-5 troféer. :) 

Nu måste vän av ordning fråga en sak, lite rörande recensionspraxis: Jimmy – du har spelat igenom spelet helt, right?
Och detta med kontot 'Underhill'?

Skälet att jag frågar är enkelt. Via us.playstation.com såg jag att den senast synkade troféen du hade i Borderlands var “Wanted: Krom”, och den dingade du in ett par timmar efter att recensionen postats. Krom är inte ens halvvägs igenom story-läget. 

Nu menar jag inte att försöka hänga ut dig – men hur ser recensionspolicyn ut? Skall spel spelas igenom, åtminstone en gång, eller spelar man tills man känner att man är 'nöjd' och sett allt i spelet? :-)

(Eller spelade du helt enkelt på en debugmaskin, med annat PSN-konto? :) )

Darned, de där troféerna kan minsann vara elaka ibland. ;)

Det där är lite olika. Just i Borderlands fall är hela kampanjen inte fullständigt genomspelad men i allmänhet har jag ett gäng olika konton jag hoppar mellan, mestadels då det gäller multiplayer – vilket jag använt en hyfsat stor del av recensiontiden till. Jag har också mer än en maskin för ändamålet och ibland bjuder jag dessutom in folk för ytterligare en åsikt. Min syn på ett spel grundar sig dock inte enbart på hur jag upplevde en genomspelning och det gagnar heller inte omdömet att rusa igenom det så fort som möjligt.

Jag kan använda tid åt att försöka få spel att uppföra sig konstigt, testa clipping, undersöka framerates samt studera olika objekt hur de rör sig och interagerar med mig eller omgivningen och även viss AI. Jag kan även ägna tid åt att bara strosa omkring för att se om den typen av spelande också ger mig något. Kort sagt, jag testar det jag själv tycker är viktigt och upplever jag problem eller fantastiska stunder då jag gör detta så hamnar det i recensionen. Jag recenserar helt enkelt ett spel utifrån hur mycket jag gillar att spela det. Ibland tar det mycket tid, ibland inte.

Givetvis är vi väl medvetna om att allt vi gör syns i trophytavlorna. Det är ju inte dåligt, utan bara bra.

Jag håller med apekatt om det där med att öppet flagga för vad man har för utgångspunkt när man recenserar, samt att vara öppen med vad man egentligen gjort i spelet. Jämför med dagens DN-recension av Operation Flashpoint: Dragon Rising ( http://www.dn.se/spel/spelrece…..n-1.988955 ) och ta sen gärna en titt på min motsvarighet (som på intet sätt är bäst, utan bara för jämförelse när det gäller öppenhet http://www.ps3bloggen.se/spel/…..gon-rising ).

Jag får intrycket att Thomas Wiborgh inte har spelat särskilt mycket, faktiskt, till skillnad från det intryck jag får av din recension, Jimmy!

Sen vill jag ju säga att det är litet hårt att kräva att man spelat igenom hela kampanjen i Borderlands, med tanke på att det finns så mycket att göra. Man bör ju göra mer än bara mangla sig igenom storyn – särskilt när det finns så många olika kul sätt att spela det här spelet.

Jag tycker även att troféer egentligen bör nämnas åtminstone i förbigående för spel, eftersom det finns en del som jagar sånt. Det kan vara en kommentar om hur lätt det är att ta dem, om det handlar om grind-troféer, balansen mellan guld-silver-brons, om det är kreativa, humoristiska troféer, etc. – och jag spelar gärna med dig Jimmy!

Det gäller bara att man har någotsånär jämspelta karaktärer, även om jag är imponerad av hur spelet är utformat så att nivåerna jämnas ut efter ett tags spelande om man har en nivåskillnad på 3-4 nivåer. Samtidigt spelade jag igår med apekatt, Bubbelregn och en kille till, och då var det tydligt att ett spann på 16-24 är litet för stort (eller minns jag fel, apekatt? jag tyckte i alla händelser att det var litet för lätt att dö för dem med lägst nivå).

Franjo Radakovits said:

Sen vill jag ju säga att det är litet hårt att kräva att man spelat igenom hela kampanjen i Borderlands, med tanke på att det finns så mycket att göra. Man bör ju göra mer än bara mangla sig igenom storyn – särskilt när det finns så många olika kul sätt att spela det här spelet.

Det går inte helt att likställa recension av spel med recension av böcker, film eller musik. Spel är mer tidskrävande, det är inget snack om saken. Därav mitt önskemål att kanske flagga under vilka premisser man recenserat det. Nu är Borderlands förvisso ett ganska 'enkelt' spel att recensera – singleplayerläget är hyfsat straight on, utan större förvirring i hur det går till  (även om Open-world-elementen, åk vart du vill, kör sidemissions dessvärre faktiskt dör ut mot slutet – det finns inga direkta 'side missions' efter en viss punkt i spelet, …)

Och co-op läget som för mig kändes som en (onödig) bonus börjar nog faktiskt ta överhanden som favorit… Och jag har aldrig varit mycket för co-op. Men det är helt klart att det här är ett spel som faktiskt funkar bäst i co-op. Damn you, gearbox. Det är inte snällt att lära gamla hundar att sitta fint. :/ 

Det gäller bara att man har någotsånär jämspelta karaktärer, även om jag är imponerad av hur spelet är utformat så att nivåerna jämnas ut efter ett tags spelande om man har en nivåskillnad på 3-4 nivåer. Samtidigt spelade jag igår med apekatt, Bubbelregn och en kille till, och då var det tydligt att ett spann på 16-24 är litet för stort (eller minns jag fel, apekatt? jag tyckte i alla händelser att det var litet för lätt att dö för dem med lägst nivå).

Nivåskillnader på 3-4 nivåer funkar nog hyfsat. 8 nivåer är lite för mycket, får jag erkänna. Jag dog på löpande band, men lyckades nog kanske få in sista skotten på någon fiende. Skadan skalar ju också, så är din karaktär långt under fiendens level så gör du i princip ingen skada på dem. Och bara dom tittar på dig så tar du stryk… :-)

Det var väldigt …. 'humbling'. Eller, njae, förudmjukande kanske mer. Bra sätt att göra ett första intryck. “Hej, jag är ny, jag kan dö ofta. Hoppas det inte stör er så mycket. :P” Typ.

Franjo, om du vill känna på hur det känns kan jag bjuda in dig till 2nd playthrough, när banditer och goons i början av spelet är level 37. :D

Jimmy said:

2 miljoner sålda ex – inte så illa pinkat för en helt ny titel.

http://www.videogamer.com/news…..dwide.html

Ne måste erkänna att det är riktigt bra! Och tur är väl det att de får lite sålt så de vill fortsätta göra otroliga spel.

Crane: Jodå, du kan spela med samma karaktär online som offline. Det ska inte vara någon skillnad gentemot 360-versionen. :)

Och  nej, absolut inte det djupaste, karaktärsdrivna spelet någonsin, men oerhört skruvat och tillfredsställande ändå. :)