Någon gång var tionde år händer det något magiskt inom varje del av nöjesbranschen. Den där speciella titeln som ingen var förberedd på. Sedan släpps spelet, och alla slåss om att få ge liret den allra mest smickrande kritiken som går att få. Storkonsumenterna har givetvis redan förhandsbokat det sedan länge tillbaka, men det dröjer inte länge innan även de utan intresse för FPS blev sugen att själv delta. Vad är det som lockar så mycket? Mystiken om att bokstavligen krascha in i en urspårad utopi? Karaktärer vars agenda är mycket dold? Jag tror det är en kombination som gör att jag verkligen älskar Rapture – platsen som allt kretsar sig kring i spelet Bioshock (9/10).

Nu är det dags för uppföljaren, vare sig vi vill se en fortsättning eller inte. Jag tillhör det sista lägret eftersom jag anser att slutet i ettan inte öppnar för något sådant. Allt ska vara slut i Rapture efter att Jack har spelat ut sitt öde i inbördeskriget mellan Atlas och Ryan.

Men så här är vi igen, fast nu åtta år senare. Psykologen Sofia Lamb har ett järngrepp om Rapture, sedan hon lyckades dra det längsta strået i kampen mot Ryan tack vare konsekvenserna i inbördeskriget. Hon lämnade dock en hel del rester efter sig, något som slutligen hotar hennes maktposition. Du kommer att spela under namnet Delta – en Big Daddy som blev den första att få ett lyckat samband med en liten syster. Direkt efter det tvingade Lamb dig att begå självmord, och det är inte förrän tio år senare (1968) som du vaknar upp i en Vita Chamber med ett meddelande från din dotter Eleanor. Det är du som måste stoppa Lamb och hennes arbeta om att kidnappa barn från ytan och föra dem till Rapture för att så småningom bli små systrar, allt för att komma åt sig mycket ADAM som det bara går.

Spelmekaniken kommer du att känna igen. Plasmiderna används med din vänstra arm, medan den högra håller i ett vapen. Du samlar fortfarande på dig nya plasmider, vapen och inspelningar som ger dig bakgrunden till varför saker och ting är på just det här sättet. Men i och med att du är en Big Daddy så är spelreglerna lite annorlunda. Istället för att svinga med skiftnyckel har du givetvis en alldeles egen borr att använda. Och tro mig, det är extremt våldsamt och roligt att använda sig av den. En nackdel är dock att du hörs betydligt mer än tidigare, så fienderna upptäcker dig ganska snabbt. Hur som helst ser jag det som ett plus att utvecklingen har gått den här vägen, då det är fruktansvärt häftigt att få vara en Big Daddy. Gällande hantering av småsystrarna kan du fortfarande välja att skörda dem, men även att adoptera dem. Om du väljer det sista alternativet är det upp till dig att antingen låta dem samla ADAM eller befria dem.

Du upptäcker dock snabbt att du inte längre står högst upp i näringskedjan. Det är inte bara splicers som har fått en uppgradering med sin alldeles egen Brute Splicers, utan när du har räddat/skördat en viss mängd lillasyrror hörs ett öronbedövande skrik kommandes från en ny varelse. Objektet kommer närmare och närmare, vilket hörs från skriken, och slutligen uppenbarar hon sig – Big Sister. Hon rör sig extremt smidigt samtidigt som hon använder sig av sin styrka och ett kraftfullt vapen. Det kommer att krävas en hel del taktik av dig ifall du vill överleva attacken, men det är mycket troligt att du stupar – något som definitivt höjer såväl svårighetsgraden som underhållningsvärdet.

En annan nyhet är själva omprogrammeringsprocessen. I Bioshock bestod det av ett minispel baserat på Pipe Dreams, men här ska du bara lyckas tajma in ditt tryckande så den snabba pilen stannar på ett blått eller grönt område. Till en början var jag ganska negativ och den uppfattningen bestod av att det blev alldeles för enkelt. Men det är en detalj som faktiskt gör det svårare längre in i spelet, nämligen att det sker i realtid. Efter det insåg jag att det är en välkommen uppgradering av spelmekaniken, som nu sammanfattat är till och med bättre än föregångaren. Precis sådant som man vill se i en AAA-titel.

Bioshocks enda svaghet var grafiken. I andra sammanhang hade man kanske kunnat acceptera det, men när resten i kollektivet är helt makalösa framstår medelmåttar ibland som direkt dåliga. Unreal-motorn är ryggraden även denna gång, men resultatet är helt annorlunda. Äntligen tänkte jag, tills mot slutet när jag tyvärr märker att allt inte riktigt står rätt till. För att få till grafiken har man nämligen gjort en uppoffring i uppdateringsfrekvensen, vilket blir påtagligt när det uppstår massiva framedrops när det är överfullt med fiender. Du kan i menyn ställa in att få lite sämre grafik i utbyte för bra framerates, men det hjälper inte över huvud taget, tyvärr.

Även berättelsen känns lite svagare än senast. Visserligen går det att skylla på omänskliga förväntningar alternativt en alldeles för stark föregångare, men jag tycker mig se lite mindre magi bara. Vissa delar är mycket starka, medan andra, speciellt slutet känns riktigt svagt och alldeles för populistiskt. En annan negativ sak är försämringen i studerandet av fiender. Inte så mycket att det handlar om en videoinspelning istället för foto, utan snarare att jag upplever en mycket sämre kontroll över hur utvecklingen går. Jag får aldrig riktigt veta exakt var jag är i detta arbete.

En mycket omdebatterad punkt är flerspelarläget i Bioshock 2. Att den är skapad för att skapa en längre levnad råder det inga som helst tvivel om, men flera inklusive mig själv var rädd för att detta arbete skulle påverka kvaliteten i huvudobjektet. Slutsatsen är att jag fortfarande tror det, i kombination med att regissören och manusförfattarna byttes ut, men multiplayern är trots det ganska intressant. Allt utspelar sig före det första spelet, när inbördeskriget mellan Ryan och Atlas pågick för fullt. Du är en splicer som under pågående plasmidtestande får slåss för dina sida i en rad olika lägen. Det handlar om de klassiska varianterna såsom deathmatch, fånga flaggan och mycket annat, fast anpassat efter Bioshocks universum. Under spelandet har jag det riktigt roligt att drabba samman med andra mänskligt styrande splicers, och i överlag ger jag det hela tummen upp, bortsett från att det tar alldeles får lång tid mellan rundor eftersom det inte går att påskynda det på något sätt. Du måste vänta 60 sekunder oavsett, helt enkelt.

Trots allt negativt jag har skrivit om Bioshock 2 är jag ändå mycket nöjd med resultatet. Den har ingen som helst chans mot föregångaren, men magin är väldigt nära att återskapas. Rapture fortsätter helt enkelt att fascinera, och jag ser faktiskt fram emot nästa gång jag får besöka den söndertrasande utopin.

8/10

Läs det ursprungliga blogginlägget