När förhandskoden för NIER anlände till redaktionen i slutet av förra veckan visste jag inte riktigt vad det skulle bjuda på, och ärligt talat så vet jag fortfarande inte ens hur jag ska uttala spelets namn. För när Square Enix ger sig på något annat än sina traditionella rollspel kan det sluta lite hur som helst. Genom åren har deras experiment resulterat i allt från högupplösta och överdådiga fightingspel som Ehrgeiz och Tobal No. 1 till makalösa crossovers i Kingdom Hearts-serien. Och i NIER ligger fokus allra mest på perspektiven och hur de kan ändras för att skapa nya upplevelser.

Det hela börjar dock lite splittrat, vilket dessvärre visar sig vara symptomatiskt för hela spelet. För berättelsen om huvudpersonen NIER och hans kamp att bota sin sjuka dotter Yonah börjar smått makalöst i en mörk och dyster plats. Snart får man utkämpa överdådiga strider mot vackert designade monster som känns som tagna från ICO eller Rez, med lättstyrda och snabba attacker. Men när de inledande striderna är över kastas man bakåt i tiden och får spela händelserna långt innan introt, där man som vårdande fader befinner sig i sitt hem och försöker utföra ströjobb för att ha råd med medicin till dottern.

Det vardagliga och sorgsna tillvaron må vara mer färgglad rent palettmässigt, men här finns en inre gråhet som inte går att missta på ett känslomässigt plan i spelet, via subtila nyanser. Men för det mesta får man lägga sånt åt sidan  och finna sig i att springa ärenden åt bybor och vänner och ikläda sig rollen som klassisk rollspelshjälte. Får ska dödas, mat ska inhandlas i fjärran städer åt glömska bybor och borttappade hundar ska hittas, allt medan man försöker hitta medicin och lösningen på dotterns situation. Och allt eftersom börjar det dyka upp mer och mer intressant handling, även om NIER gör sitt yttersta för att portionera ut berättelsen i en allt för maklig takt. Det går lite för långsamt, helt enkelt.

Tur då att det finns positiva spelmoment, och striderna är helt klart ett exempel på dessa. Med attacker, undanmanövrer och magi går det att bygga en arsenal med attacker och kombinationer, och de uppgraderingsbara vapnen och färdigheterna byggs på allt eftersom man spelar. De skugglika fienderna är snygga och utgör en rimlig utmaning, och skapar möjligheter till kontringsattacker och väl avvägda magiutfall som är tillgängliga redan från start. Det går att stiga i nivå, men det resulterar endast i att man blir lite starkare och kan besegra svagare fiender på ett enkelt sätt.  Som tur är bjuder NIER på storslagna bossar som bjuder på variation med intressant design och som måste besegras i olika omgångar. Och just här blir perspektivskiftet jag nämnde tidigare otroligt uppenbar.

Kameran i NIER skiftar nämligen titt som tätt i syfte att skapa nya spelupplevelser. Vissa rum kan t.ex. visas i fågelperspektiv i gammal Zelda-stil för att öppna för pusselscener, plattformssekvenser skapas med en kamera i sidled och en del inomhusmiljöer påminner om det första Resident Evil med sina kameravinklar från avlägsna hörn. Det är smart, roligt och nyskapande, och kommer extra mycket till sin rätt i bosstriderna. Här kan en strid på bara några sekunder skifta från Ratchet & Clank-aktiga arenastrider till renodlade Bullet Hell-sekvenser, varav det sistnämnda jag aldrig tidigare skådat i ett actionspel. Dessa kameravinklar fortsätter att dyka upp under spelets gång och är förmodligen det mest intressanta med hela spelet.

Det betyder dock inte att resten av spelet är ointressant, men många av sakerna i NIER är av splittrad natur, med dåliga saker som avlöser de bra. Exempel på detta är de fina utomhusmiljöerna som ibland bara känns som transportsträckor, vacker musik som är för kort och stör med sina upprepningar, vitsig dialog mellan NIER och den talande magiboken Grimoire Weiss som inte riktigt når ända fram och så ens kompanjoner, som jag dessvärre inte får skriva om här. Men jag kan i alla fall säga att mönstret fortsätter här, med en karaktär som å ena sidan är mer uppfriskande än de flesta biroller man kan tänka sig (lyssna bara på teasertrailern nedan), men som samtidigt är så sorgligt förlegad att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Det ska mycket till för att den delen ska bli riktigt bra.

Och det är inte bara dessa detaljer jag inte får gå in på i förhandstestet, utan jag har en diger lista med information som inte får avslöjas förrän recensionen publiceras. Vi hoppas dock att få en färdig version av spelet innan releasen den 23 april, och hoppas att Square Enix lyckas strama till NIER och kanske skala bort de värsta fadäserna. Om de gör det kommer slutresultatet att bli fräscht, snyggt och enhetligt, och i och med att jag kommit ungefär hälften genom spelets ca 25 speltimmar hoppas jag på en trevlig fortsättning. Vi håller tummarna för det i alla fall.

Nu återstår bara frågan hur man ska uttala spelets titel. NJEER? NI-ÄÄR? NJIR? NAJÄR? Jag har ingen aning.

Läs det ursprungliga blogginlägget