Premiär: 28 maj 2009
Pris: förmodligen cirka 120 kronor (1.500 yen)

Ibland får man äta upp saker man sagt, ofta direkt efter att man sagt det. För någon dag sedan utbrast jag kaxigt nånting om hur bra det är med svåra spel och att det mesta i dag är för lätt. Efter Trash Panic tycker jag inte så längre.

Intromusiken är vansinnig, menyerna till en början obegripliga (Main Dish betyder Normalläge, Sweets betyder Lätt) och det hela är lite bångstyrigt att komma igång med. Som källsortering, ungefär. Men det är inte därför jag är besviken.

Efter timmar av Trash Panic är jag inte ens nära en trophy - det är helt enkelt ett sjukt svårt spel. Jag känner heller inget sugande beroende, som man gärna vill ha av denna typ av spel. Faktum är att dessa timmar av spelande känns helt förlorade. Jag har inte roligt.

I Trash Panic ska du lava, stapla och packa sopor i en stor blå tunna, eller “Gomibako” som det heter på japanska. Översätts direkt till soplåda (har jag hört) men på svenska låter förmodligen soptunna bättre. Anyway…

Skräpet i Trash Panic följer helt och hållet fysikmotorn Havoks lagar. Helst ska du krossa det mot botten eller mot annat skräp så att det tar så lite plats som möjligt. Allt är dock inte lika krossbart; hantlar, mikrovågsugnar och datorer ligger kvar som slemproppar och bygger snabbt upp skräphögen till bredden. Du får nämligen inte spilla ut eller tappa skräp, då blir du varnad. Tre varningar och det är över. Då och då dyker det upp ”skräpbossar”, tuffa sopor som du måste klara av på en viss tid. Egentligen låter allt det här ganska kul.

Men…det finns inte mycket utrymme till misstag, speciellt inte efter första två banorna. Lägg en kvast lite fel och du har snart fyllt tunnan och game över. Visserligen kan du mota ner skräp genom att skaka det, bränna det, spränga det, kompostera det och lite annat – men alla dessa åtgärder kostar dig. Du kan nämligen spela ECO eller EGO – var rädd om naturen eller inte. Rök, spräng och spill betyder mer EGO än ECO och påverkar slutbetyget för banan.

Och dessutom är allt som faller ner inte skräp. En del föremål, så kallade MOTTAINAI, är fina grejer som folk råkat slänga, typ ringar och sådant. Dessa ska du lägga undan så att någon av de små skräpgnomerna kan rädda dem.

De här små krabaterna instruerar och bistår mig under spelets gång men är sällan nådiga efter banans slut. Hur jag än gör får jag betyg E. Ibland är jag duktig och har nästan ingen EGO – betyg: E. Ibland har jag nästan bara EGO – också betyg: E. Jag känner mig som en missförstådd högstadieelev som får underkänt oavsett arbetsinsats.

Havokmotorn fungerar oftast bra, men känns ändå skakig. En gång drämde jag en hantel ner i en tvättsvamp som låg på en flaska. Hanteln landade mjukt utan ett ljud, låg där i två sekunder och studsade sen rakt upp några meter på stående fot innan den landade igen. Say what…?

Det finns som sagt ett antal trophies (13 st, 9b, 3s, 1g) som de flesta går ut på att genomföra vissa banor på en viss svårighetsgrad. Kudos till den som fixar den svåraste och får guldmedaljen. I ett tvåspelarläge kan du också tävla mot en vän (eller ovän), vilket möjligtvis höjer spelvärdet tack vare tävlingsinstinkten. Men tveksamt. Du kan också spela in dina spel och lägga på YouTube.

Jag är förmodligen utdålig på Trash Panic. Du är förmodligen mycket bättre. Men det spelar ingen roll, jag vill inte vara bra på det här. Jag vill slippa spela det.

4/10

Läs det ursprungliga blogginlägget

Här ges inga gratispoäng; varken om spelet är svenskutvecklat, barnvänligt eller stöder miljötänk. Just pure gaming belönas.

Fast det är klart…spel jag briljerar på är det ju klart att man ser lite extra kärvänligt på ;) Vilket ändå händer så sällan att det är försumbart.

Haha jag tycker det låter rätt kul :D Tror jag måste testa köpa det sen iaf…