När vi fick kabel-tv runt 1985 var jag lite för gammal för att hänga på Tranformersgrejen. Drygt 20 år senare släpptes det hela som spektakulär film eftersom regissörer som Michael Bay nu hade de tekniska förutsättningarna att på duken kunna visa upp höghusstora robotar som bankar skiten ur varann. I denna film lyckades de goda Autobots ge de elaka Decepticons på nöten men 2009 är Bay tillbaka med en uppföljare; i Transformers: De besegrades hämnd (Transformers: Revenge of the Fallen) fritas de elaka botarnas ledare Megatron (Hugo Weaving) – och den ondaste av de onda, hans läromästare The Fallen (Tony Todd), börjar ana morgonluft eftersom han tagit reda på var The Allspark finns – en slags kub som innehåller vital information som ger de elaka robotarna segern.

Och, ja just det – The Fallen tänker också hitta den där maskinen de gamla urrobotarna gömde på jorden för tusentals år sedan (lite lånat från Zecharia Sitchin?) - en maskin med vilken The Fallen tänker suga all energi ur vår sol. Förklarade jag lite väl barnsligt? Det beror på att storyn är så här barnsligt och lätt inkonsekvent.

Alla känner väl till Optimus Prime (Peter Cullen), den stora blåröda roboten som blir en fet lastbil? Han och hans autobots lever hemligt på jorden och samarbetar med amerikanska militären i en allians de kallar NEST och tillsammans letar de upp Decepticons och förgör dem. Nytillträdde president Obama tycker dock att NEST gör mer skada än nytta och skyller det ökade Decepticonvåldet på alliansen (NEST – inte Reinfeldts) och upplöser den. Det är naturligtvis illa – och mitt i röran hamnar återigen Sam Witwicky (Shia LaBeouf) och hans tjej Mikaela Banes (Megan Fox). Bitar av The Allspark dyker upp och snart är de återigen jagade av allsköns hushållsapparater och robotar med stora hjul och puffror.

Storyn i denna film är inte så betydelsefull. Det kanske är taskigt mot manusförfattare Alex Kurtzman att säga så, men ärligt talat är den inte viktig alls. Transformers: De besegrades hämnd handlar till allra största delen om visuella effekter – och riktigt bra sådana. Jag tyckte fajterna i Transformers var röriga då jag knappt fattade vem som var vem bland alla sönderfallande metalldelar. Det är tydligare nu, nästan övertydligt, och fajterna är kortare men oftare vilket ger mig en chans att hämta andan medan kameran sveper fram över nån snygg öken eller annan vista. Men trots att Transformers: De besegrades hämnd är en visuell film är jag inte hundraprocentigt nöjd med utförandet på den dubbeldiskversion jag kikat på. Bilden (2:39:1, MPEG-4 AVC) är bra, ungefär som väntat från en amerikansk storfilm, men inte riktigt så perfekt som jag kanske ändå hoppats på. Svärta och kontrast är det inget fel på men stundtals blir bilden något kornig istället för knivskarp och det hindrar mig från att ge full pott för bilden till en film jag annars trodde skulle förtjäna det.

Det filmteamet lagt enorma resurser på är däremot ljudet (DTS HD Master Audio 5.1). Jag vet inte om det går att göra så mycket mer rent ljudmässigt av denna produktion. Alla högtalare utnyttjas maximalt och skillnaden mellan fullt blås i basen och lugna dialoger i samtalston är milsvid – men allt är både hörbart och tydligt i båda ändar. Varenda del som flyger av, varenda slag och varenda robot som rör sig runt dig finns med i ljudbilden, jag är imponerad. Det jag heller inte kan låta bli att imponeras av är den fullspäckade skiva med extramaterial som följer med filmen. Normalt brukar jag räkna upp vad som erbjuds, men det hade bara blivit en löjligt lång lista med grejer. Här är dokumentärfilmer om tekniken, om robotarna, om Hasbro, om varumärket, om hur de olika ansvariga från filmteamet tänkte – ja, allt som ett sann Transformers-fan vill ha. Utgåvor som denna får mig att inse att själva filmen snart är en biprodukt till allt det övriga man vill ha när man verkligen gillar ett koncept.

Men det finns problem också. Förutom en ganska ointressant story verkar dessutom skådespelarna vara trötta på hela konceptet. Jag har aldrig gillat Shia LaBeouf och numera verkar han ens knappt gilla sig själv. Megan Fox får inte så mycket utrymme att agera i denna film heller men hennes regisserade sexighet är dessutom alldeles för uppenbar och konstlad, jämfört med ettan. Josh Duamel gör en lika trött Major Lennox och John Turturro försöker göra en halvgalen vettvilling av Seymour Simmons, men det vill sig inte heller. Jag tycker att det syns att samtliga spelar mot tomma luften och att de inte tycker det är lika kul längre. I och med detta är två och en halv timme minst en halvtimme för mycket och jag kommer på mig själv att snegla lite på klockan när jag känner att slutstriden gott kan komma.

Men mest måste jag faktiskt gnälla på… mm, just det – den svenska översättningen (red. anm. – Det är säkert Tobys fel!). För även om det rör sig om en film med tveksamt berättartekniskt värde så är det ändå ett hantverk som väldigt många människor lagt ner väldigt många mantimmar på för väldigt många och väldigt intresserade fans. Det känns då taskigt att det sitter en väldigt ointresserad och oinvigd översättare och berövar titeln den lilla finess den hade - The Fallen är alltså namnet på en gammal robot som till arvet påminner om Lucifer, det vill säga djävulen – den fallne ängeln. Den svenska titeln “de besegrades hämnd” blir därför lika fånig som missvisande. Övriga namn och termer genom hela filmen är inkonsekvent översatta men när jag till slut ser “take the sliver [flisan] from the Allspark” översatt till “silvret” så orkar jag inte med svensk undertext längre. Det var okej att ointresserade översättare för länge sen döpte Uncle McScrooge till Joakim von Anka – trots att han uppenbart är skotte och inte tysk. Men det är inte ok längre – visa lite gorram respekt för produkten genom att åtminstone försöka översätta med sunt förnuft hellre än bara genom en blind ordbok. Toby borde städa upp i sin bransch…

7/10

Film: 5/10 Bild: 9/10 Ljud: 10/10 Extramaterial: 10/10

Läs det ursprungliga blogginlägget

Jag skyller det mesta på den talanglösa multisopan Shia LaBeouf. Han har bara ett enda ansiktsuttryck och tonläge i varenda film han är med i: öppen käft och ständigt förvånad och skräckslagen.

Multisopa? Ja, han lyckades egenhändigt förstöra såväl Transformers som Indiana Jones samma år. Storartat. Eagle-Eye är en annan film som kanske hade varit hyffsad utan hans insats. Enda någorlunda bra insatsen kom som sidekick i Constantine. Då höll han sig å andra sidan i bakgrunden och höll för det mesta käft. Kanske är det där han passar bäst, i birollens värld.

Men det här handlar inte om ännu en i raden överskattade och värdelösa skådisar som Hollywood skiter fram. Transformers älskade jag som barn. Tyvärr är filmerna bara klyschiga sekvenser med snygga effekter, bra robotröster och sköna transformeringar. Snygg grafik och bra specialeffekter, bra ljud, resten är fullständigt värdelöst.