Åter igen är döden framme för att ta sina tilltänkta offer, men även denna gång är det en person som får en förnimmelse över att något hemskt ska hända dem. Nick O’Bannon (Bobby Campo) lyckas få hans flickvän, deras vänner och flera andra att fly från arenan innan allt kaos börjar, men när en efter en från sällskapet dör börjar han och kompisarna misstänka att det finns ett öde utstakat som inte under några som helst omständigheter tänker vika från att vissa människor är menade att dö.

Detta är alltså den fjärde gången som vi får se detta koncept, och till en början var det tänkt att denna rulle skulle bli den sista, därav namnet The Final Destination istället för Final Destination 4. Men något filmvetare aldrig får glömma är att varken Jesus eller Muhammad är guden i Hollywood, utan det är endast Mammon som styr, det vill säga pengarna. Skräckisen spelade in stora pengar på bio, mycket tack vare 3D-konevrteringen, och därför vill man inte lägga ner något som fungerar. Och ärligt talat finns det inte speciellt mycket konstnärliga ambitioner med den här franchisen, så ni kan förvänta er uppföljare efter uppföljare tills ingen längre vill betala för att se The Definitely Last Final Destination in Space.

Regissören David R. Ellis har tidigare gjort Final Destination 2, ett jobb som faktiskt blev ganska underhållande. De två andra titlarna är däremot inga höjdare, och nu när Ellis kommer tillbaka hade jag hoppats på något som är åtminstone lite intressant, men det blir snarare sämre än någonsin. Filmserien har alltid haft en struktur liknande porrfilm, fast den här gången blev det mer övertydligt än någonsin, och problemen slutar inte där. Även karaktärer och manus har kraftigt försämrats så pass mycket att det numera känns som om jag har sett samma film fyra gånger. Det ingen som helst utveckling av handlingen, och därför blir det här precis lika intressant som det är att se Martin Beck lösa ett mordfall för 37:e gången. New Line Cinema, kan ni vara så vänliga att låta denna franchise få möta sitt öde?

Den tekniska biten är helt klart tillfredsställande, även om jag blir lite förvånad över två saker. Först och främst heter denna utgåva The Final Destination i 3D, men ifall du vill använda dig av glasögonen får du finna dig i att se en lågupplöst version, trots att detta är blu-ray. Sedan har ljudet, denna gång DTS HD Master Audio 5.1, som alltid varit ett signum, där de senaste utöver en fin behandling även har fått fler kanaler än vad normen anger. Visserligen är det högupplöst ljud, men den här gången är det ”bara” 5.1 istället för 7.1 eller 6.1. Kan man dock smälta dessa två företeelser har ni ett kanonjobb att se fram emot, där bilden (2.40:1, VC-1) helt klart gör ett gediget jobb, även om det inte är i 3D.

Extramaterialet är däremot mycket torftigt, men uppfyller sin funktion om man tänker på hur filmen är upplagd. Varenda sexsekvens dödssekvens i rullen behandlas, och man får mängder med information som säkerligen släcker den eventuella nyfikenheten.

5/10

Film: 2/10 Bild: 8/10 Ljud: 8/10 Extramaterial: 4/10

Läs det ursprungliga blogginlägget