Familjen Teichberg sitter i en ordentlig ekonomisk knipa när banken kommer att ta deras motell och övriga tillgångar om inte deras företag börjar dra in pengar för att betala amorteringarna. Av en ren slump får sonen Elliot (Demetri Martin) veta att en grannstad har sagt nej till en stor musikfestival på deras mark, och han vill givetvis greppa chansen att lyckas inbringa stora intäkter till deras lilla samhälle.

Förslaget blir godkänt i byns kommersstyrelse, och mycket snart kommer de flesta inse vad de har gett sig in i. Musikfestivalernas musikfestival kommer att födas på deras bakgård, vars händelse kommer att påverka allt och alla i familjen Teichberg.

Ang Lee är en av mina absoluta favoritregissörer, där verk som Crouching Tiger, Hidden Dragon (Wo hu cang long) och Brokeback Mountain tillhör toppen. Ja, till och med Hulken (Hulk) är bra, vilket säger en hel del om min uppskattning av honom. Därför är mina tankar om Taking Woodstock väldigt höga innan jag ens har sett filmen, men under den pågående speltiden blir besvikelsen bara större och större.

När allt har slutat är det lite bättre, men fortfarande känner jag att rullen inte har nått upp till dess potential. Manuset har helt enkelt inte levererat en bra berättelse eftersom jag får det svårt att över huvud taget bry mig om huvudkaraktärerna. Imelda Staunton levererar rejält som mamman, men de övriga känns bara som ett axelryck.

Däremot kan jag förstå att man väljer att göra en mer fiktiv film om Woodstock-festivalen (se absolut inte rullen som någon dokumentär för musikfestivalen), fast när James Schamus, som har varit regissörens skribent sedan väldigt länge tillbaka, lämnar in ett mediokert manus kan inte ens Ang Lee rädda hela spektaklet. Drogromantik kan ibland vara underhållande, men det vore faktiskt trevligt med lite substans, trots festivalens flummiga hippie-relevans. Taking Woodstock känns enbart som en lite sämre kopia av Almost Famous.

Den största besvikelsen är dock när det är dags för att syna bilden (1.85:1, VC-1). Att detaljerna är alldeles för mjuka passar mycket möjligt in i filmen, men konsekvensen blir att bilden får stryk. Fast allra sämst är nog svärtan som aldrig rå ifrån att vara grådaskig, oavsett om det är under dagen eller natten. Ljudet (DTS HD Master Audio 5.1) är helt okej, även om musiken konstigt nog inte får speciellt mycket utrymme i filmen. Dialogen är kristallklar, och surroundeffekter sker när tillfälle ges. Kort sagt ett klart godkänt ljud.

Trots att SF har köpt in allt material som finns i den amerikanska utgåvan, så är innehållet ändå inte någon höjdare. Det som finns är ett förvisso helt okej kommentarspår med Lee och Schamus, men varken det eller de borttagna scenerna gör att det blir tummen upp.

5/10

Film: 5/10 Bild: 5/10 Ljud: 7/10 Extramaterial: 2/10

Läs det ursprungliga blogginlägget