Kevin Spacey är en av vår tids större skådespelare. I de allra flesta roller han får briljerar han utan att för den sakens skull vara så där Hollywood-aktig som många skådespelare kan bli när de gör bra ifrån sig. Hans tolkningar är ofta lågmälda personer som i någon form oftast har nån psykologisk intressant sida. Just psykologin får han verkligen ta hand om i Shrink, då han spelar Hollywoodkändisarnas expertpsykolog. Skådespelare, agenter och annat folk ifrån filmens underbara värld står på kö till doktor Carters (Kevin Spacey) mottagning.

I filmen har han fått ett av de största fallen hittills på halsen, nämligen sig själv. Tärd och märkbart sliten jobbar han igenom sina dagar. När han kommer hem är det oftast piller och andra droger han tar till hjälp för att orka med sitt liv. Sover gör han lite varstans, oftast någon helt annan stans än i sin egen säng.

Hans vänner och bekanta får till slut nog av hans oansvariga livsstil och väljer att konfrontera honom. Han erkänner då att han använder droger, men endast för att hans fru tog livet av sig några månader tidigare, och att han måste få tid till att bearbeta sorgen. En ond cirkel startar där det blandas friskt mellan arbetsliv, röka på och stor sorg över din nyss bortgångna fru. Det är först när hans pappa (Robert Loggia) som också arbetar som psykolog ger honom ett fall med en ung flicka som allt som oftast tar flykten in i filmens värld istället för att ta hand om skolarbetet, som han börjar se någon ljusning. Flickan (Keke Palmer) och han själv utvecklar snart en väldigt personlig relation, och Dr Carter kommer snart underfund med att han och flickan har mer gemensamt än vad han tror.

Den största behållningen med den här filmen är att få se alla personporträtten av de patienter som dyker upp på mottagningen och bland Carters bekanta. De flesta av dessa skildringar är riktigt bra. Man kan känna ångesten hos författaren Jeremy (Mark Webber) vid hans skrivkramp och tafatta försök att försöka slå sig in som manusförfattare i Hollywood. Samtidigt får man även en inblick hur agenterna/producenterna har det, den smått hysteriska Patrick (Dallas Roberts) har underbara tvångstankar och manier som man bara vill ha mer av.

Även Robin Williams är med på ett hörn och försöker få tillåtelse av Carter att ha utomäktenskapligt sex, när han egentligen lider av svår alkoholism. Filmen hör väl till facket feel bad-film där hela händelseförloppet handlar om folk som på det ena eller andra sättet mår dåligt. Samtidigt skildrar på ett väldigt trovärdigt sett Hollywoodkändisarnas baksidor, och visar upp en bild på hur det kan ligga till när inte strålkastarljuset är på.

Ljud (DTS-HD Master Audio 5.1) och bild (AVC 1.78:1) är där sannerligen inget fel på, men i denna typen av film får ingetdera glänsa loss ordentligt som i alla fall ljud kan göra i en actionrulle. Soundtracket sticker däremot ut bra, bidrar till stämningen och känns helt rätt. En bra film som passar som hand i handske för Kevin Spacey, med många fina personporträtt och med en (vad jag tror) bra skildring utav den amerikanske filmbranchen. Till det negativa hör ev att man hade velat få reda på ännu lite mer om alla personerna i filmen samt att vissa saker inte riktigt känns som om de bidrar till historien.

6/10

Film: 6/10 Bild: 6/10 Ljud: 7/10 Extramaterial: –

Läs det ursprungliga blogginlägget