När vintern gör sitt antågande på riktigt och större delen av landet är täckt av snö (nåja), kan man kallt räkna med att snöspelen följer tätt bakom minusgraderna. Vi som bor lite längre söderut får längta efter de vita vidderna i fjällen eller de ultrabreda pisterna i alperna ett tag till. Tills dess har vi fått stöd från Ubisoft som skickar oss deras senaste försök till abstinenshjälp i form av Shaun White Snowboarding, och den här gången har dom själva tagit hjälp av en liten rödhårig grabb med smeknamnet den flygande tomaten.

Jag börjar med att gå in i garderoben, jag ska ju inte bara hålla mig varm, jag ska ju vara snygg också. Jag klär på mig min brunrutiga jacka, mina vita brallor, favorit-gogglarna med orangefärgat glas för bästa kontrast (det är ju lite dimmigt) och en riktigt snajsig bräda. Ny för i år och som jag har längtat att få prova den. Snabbt upp tidigt med tuppen och sen ut till den för dagen icke-existerande liftkön där jag ensam tar plats och blickar ut över berget under tiden som jag sakta hissas uppåt. Jag ser redan några juste linjer jag ska åka, lagom blandning med lite rails och annat smått. Lite coolt är det också med den översnöade stugan – det bäddar för lite bus på taket. Tänker ändå att jag ska ta det försiktigt som inte är helt varm i kläderna på brädor ännu och ger mig ut i backarna. På vägen får jag några enkla tips för att på bästa och snyggaste sätt ta dig ned för berget. Mycket uppskattat! Men, jag blir till slut övermodig … ett hopp såg så frestande ut, och jag överladdade. Slam! Rakt ner i berget!

Och där tar hela spelet fart på riktigt. För när man kvicknar till står Mr. White själv på plats och gör sig lite lustig över ens misslyckade försök. Samtidigt är han imponerad över din våghalsighet och erbjuder sig att bli din lärare. Innan dess måste man dock samla på sig ett antal mynt som finns utspridda över de fyra olika berg som finns. Park City där man börjar samt Alaska, Europa och Japan. Fyra berg som man alltså kan utforska helt sömlöst utan vare sig tidsbegränsningar eller gränser, det är bar o åk och se vad dom erbjuder. Men vänta lite, vad samla mynt kanske du undrar? Varje berg har alltså tre mynt som ligger utspridda någonstans och till din hjälp har du din radar som pekar vart dom, och olika tävlingar finns utspridda. När dessa tre mynt har samlats in dyker tre nya upp någonstans och detta upprepas fyra gånger för varje berg! Vid varje tillfälle ökar dock dina färdigheter till att utföra nya och svårare trick. Men detta ständiga myntjagande är något snabbt blir extremt irriterande och stjäl alldeles för mycket fokus från vad spelet faktiskt går ut på, att åka snowboard. Och när man väl bestämmer sig för att slita sig från plattformandet (ja, vissa mynt kräver att du kliver av brädan och springer) så är det inget annat än en besvikelse som möter dig.

Trots att banorna är stora och bjuder på ganska stor frihet så bryts din själ sakta ned av den usla fysik och grafik spelet bygger på. Fartkänslan är mer eller mindre helt frånvarande och jag får känslan av att flyta 20 centimeter över snön istället för att graciöst åka på den. Detta försvåras av att kontrollerna är oprecisa och alldeles för svampiga samt att grafiken är ryckig och karaktärerna är dåligt animerade.

På väg ned för berget finns det utspridda tävlingar som erbjuder hyffsad variation. Det kan exempelvis vara allt från att hålla sig så mycket i luften som möjligt, till att åka på tid till ett mål, eller att kunna jibba och raila så mycket som möjligt under en viss sträcka men inget som vi egentligen aldrig sett förr. Det är här man i sin tur förtjänar trophies och kan sätta sina rekord som sedan laddas upp till online-rankingen. Tyvärr är det alldeles för enkelt att sätta trick och styla i backarna, det finns ingen direkt utmaning till det och den där känslan av välprestation som infinner sig när man sätter en 1080 infinner sig aldrig. Jag minns själv hur svårt det var i Amped när jag hade det till Xbox, och Shaun White Snowboarding når tyvärr aldrig upp till den nivån.

När man väl har lyckats samla på sig alla mynt och väl kan börja åka med Shaun själv börjar spelet ta fart på nytt med ännu mer vansinniga hopp och tricks samt nya tävlingar som blir upplåsta men det räcker inte till för att man ska känna sig nöjd. Singeldelen av spelet är inte så krångligt som jag kanske har framfört det, och tar ändå inte många timmar att spela sig igenom. Givetvis kan man tävla i olika grenar om och om igen, men det vill man inte. Då är det tur att flerspelardelen av spelet är något roligare. 16 spelare kan ta sig an ett berg samtidigt och det bästa är trots allt att man kan störa polarna genom att hysta snöbollar på dom. Mycket tillfredställande att sabba deras rekordförsök! Det finns dock inget djup i spelet som håller dig kvar en längre tid, för det det är ingen simulering likt tidigare nämnda Amped och innehållet duger inte för att vara ett arkadspel heller. Det enda riktigt positiva jag gillade är den inbyggda mediaspelaren som snabbt och enkelt styrs med hjälps av styrkorset. Soundtracket är vad man förväntar sig men minus för att man inte kan lägga in sina egna låtar (än så länge åtminstone). Ambitionerna för ett bra spel finns helt klart, men någonstans på vägen orkade man inte fullfölja målen som sattes upp.

5/10

Läs det ursprungliga blogginlägget