Ni som läste mitt inlägg om manualer vet att jag var tvungen att plocka fram denna pappersbunt för att helt få grepp om vad grejerna jag plockar upp i Sacred 2: Fallen Angel egentligen gör. Färger, siffror, kategorier, klasser och uppdrag – allt smälter samman i en enda stor rollspelsröra som inte är så lätt att få grepp om. Sacred 2 är kompis med Baldur’s Gate och på vägen till lekan hämtade de även upp Diablo och World of Warcraft så att lika barn kan få göra vad de gör – leka bäst.

Men jag tar det från början. Sacred 2 från Ascaron är en port från PC-versionen som släpptes för ett drygt halvår sedan. Det finns inte alltför många spel av denna typ till konsoler och därför var det med viss förväntan jag såg fram emot att få plöja goblins i landet Ancaria som verkar lida av nån slags miljökatastrof gällande något som kallas T-energi.

Anledningen till att jag svävar på målet är att storyn nästan helt saknar poäng. Ancaria är ofantligt stort och sidospåren och uppdragen folk vill att du ska göra är till synes oändliga. Med en huvudstory som enbart går ut på att gå dit och gör det och gå sen dit och gör nåt annat, så tappar man onekligen greppet om vad man egentligen pysslar med. Istället letade jag bara upp symbolen på kartan dit jag skulle och helt sonika begav mig ditåt.

I Sacred 2: Fallen Angel kan du välja mellan sex olika fördefinierade klasser att spela; seraphim, dryad, shadow warrior, inquisitor, high elf och temple guardian. Den sistnämnda är en slags märklig Anubisliknande robot med skjutvapen och batterier(?) och adderar till den märkliga scifi-fantasy som Sacred 2 består av. När du valt klass får du även välja om du vill ta dig an den onda eller goda vägen, vilket egentligen bara är ett sätt att ge dig olika uppsättningar uppdrag i huvudberättelsen.

Det är ganska mycket i Sacred 2: Fallen Angel som har väldigt lite poäng. Det kommer att regna över dig föremål av olika slag. De flesta slänger du direkt och andra sitter du och väljer och vrakar mellan och det är här du verkligen kan grotta ner dig. Om du har +2,3 % i att knocka någon till marken eller -1,8 % i att undvika pilar gör väldigt lite i slutänden men sådana siffror och procentsatser besitter nästan föremål och det är i stort sett omöjligt att bemästra allt.

Ascaron skröt i det medskickade materialet att världen i Ancaria är helt öppen och fri att vandra genom hur du vill, men det stämmer bara delvis. Stenar och buskage kan utgöra oöverstigliga hinder och skapar gångar och vägar det är meningen att du ska ta. Lägg därtill att världen är överbefolkad av monster, odöda och annat ofog som inget hellre vill än att slå ihjäl dig i grupp. Det går att aktivera portaler lite här och där och skulle du dö så startar du genast därifrån men ofta är det så långt bort att man skruvar lite på sig och undrar om man verkligen orkar göra om det – alla fiender är nämligen åter där när du gör resan på nytt. Flera gånger tröttnade jag på att hacka mig igenom hundratals nötter för att komma nånstans och sprang helt enkelt bara förbi allt. Eftersom spelet bara kan hantera ett visst antal förföljare så gick det rätt bra; när jag var framme kunde jag ta hand om dem som trots allt hängt med mig. Chop chop.

Och som gårdagens grädde på moset så är tyvärr inte Sacred 2: Fallen Angel utan buggar och skavanker. Halvklarade uppdrag som försvinner är inget ovanligt. Ibland flippar symbolen som pekar ut vart du ska ur och du hittar inte längre. Din karaktär kan också fastna i ett visst läge och vägrar plocka ner pilbågen och slå fienden i skallen med sin klubba. Listan över irriterande smågrejer är tyvärr ganska lång.

Men…vad är då positivt med Sacred 2: Fallen Angel? Jo, trots allt så är det ett ganska småtrevligt rollspelslir. Det låter kanske konstigt men den överväldigande världen och det mysiga lunkandet och upptäckandet gör att jag sitter kvar där och spelar för att jag vill, inte för att jag måste. Den stora behållningen är dessutom att du kan spela med din karaktär online när som helst. Och inte nog med det, du kan dessutom spela upp till tre stycken lokalt på din PS3 och göra saker tillsammans. Jag rekommenderar dig starkt att köra Sacred 2: Fallen Angel tillsammans med en eller två vänner, det gör monsterbankandet mycket, mycket roligare.

Sacred 2: Fallen Angel är inget fantastiskt spel och man måste verkligen älska rollspelstugget för att orka igenom det. Men om du vet med dig att du gillar att hacka dig fram små steg i taget och pilla med siffror hit och dit – du kanske till och med försöker avsluta ditt World of Warcraft-beroende – då är Sacred 2 en trivsam och mysig sysselsättning. Men på grund av buggar, bristen på nyheter i genren och oengagerad story så blir betyget ändå bara en svag sexa, med snudd på stark femma. Jag råder dig därför att noggrant fundera på det jag skriver i stället för att bara stirra dig blind på betygssiffran.

Nu ska jag höra vad den där gubben i stora hatten egentligen ville. Hitta 25 stycken trollhjärtan och ge dem till dig? Jaha…ok…*kavlar upp ärmarna och suckar trött*

6/10

Läs det ursprungliga blogginlägget

Nej, jag har faktiskt fel – jag vet inte riktigt var det kom ifrån eftersom det var ett tag sedan jag skrev det. Men flerspelarläget fungerar alltså som så att du kan vara upp till fyra spelare online och upp till två spelare lokalt. Så är det. Jag testade bara med två.