De Niro och Pacino hörde utan tvekan till 70-talets allra bästa skådespelare, och även under stora delar av 80-talet. Sedan började det gå utför för dem av olika anledningar (De Niro valde att spela med i nästan alla filmer hans produktionsbolag låg bakom, Pacino hade en dålig agent). Trots detta blev snacket stort när det avslöjades att herrarna för första gången skulle spela mot varandra i en hel film. De har tidigare varit med i samma verk (Gudfadern del II och Heat), men det är enbart en scen som de har agerat mot varandra. Nu är det alltså dags för dessa legender att försöka hantera pressen med en prestation och personkemi utöver det vanliga i Righteous Kill.

Ärrade snutarna Turk (Robert De Niro) och Rooster (Al Pacino) har fått ett fall som påminner mycket om en tidigare utredning som de trodde var avklarad, men nu verkar det som om en seriemördare går fri på gatorna. Utöver att mordoffren är kriminella på något sätt så lämnar mördaren en kort dikt där han eller hon förklarar varför personen förtjänar att dö. Det tar inte speciellt lång tid innan Turk, Rooster och två andra detektiver inser att det med största sannolikhet är en polis som ligger bakom dåden, och misstankarna börjar sakta men säkert riktas mot Turk, som har en koppling till samtliga offer.

Det viktigaste är utan tvekan hur det fungerar mellan De Niro och Pacino i filmen. Jodå, jag skulle knappast vilja påstå att skådespelandet är dåligt, men ärligt talat ser de båda väldigt trötta ut. Båda har tagit fram sina vanliga polismallar och agerandet går verkligen på autopilot. I och för sig kan jag förstå dem, för varken regin eller manuset imponerar. Avnet har inte gjort en bra film på över ett årtionde, så ett projekt med honom måste innebära ett misslyckande. Fast största skulden ska definitivt läggas på berättelsen som påminner om vilken dussindeckare som helst. Att lista ut vem som är mördaren kräver inte direkt någon rymdfysiker, sedan känns dialogen som om någon efterapare till Tarantino har lagt sin touch till det hela. Det enda som gör att Righteous Kill klarar godkänt är att hantverket i sig inte har några större fel, utan allt ser relativt bra ut. Synd bara att innehållet inte matchar ytan.

Noble, som ger ut den här utgåvan, har varit ojämna med sina utgåvor på blu-ray. Rambo har en beskuren bild, The Mist visar tecken på en dålig master, medan exempelvis 1408 imponerar. Tack och lov är det betydligt bättre den här gången, men det finns ändå en del saker som gör mig missnöjd. Exempelvis är det inte 1080p, utan vi får istället 1080i i 50hz eftersom man envisas att köra med 25 FPS istället för de sedvanliga 24 FPS. Gissningsvis handlar det om att det rör sig om en master gjord för tv-sändningar istället för blu-ray. Snälla Noble, bryt kontraktet med företaget som levererar bilden. Annars är det som sagt en schyst skärpa med starka färger, även om även om svärtan inte är helt klockren. Ljudet gör sitt jobb, men inte så mycket mer. Basen blir stundtals smått överdriven, samtidigt som dialog ibland blir instängd, även under sekvenser där det inte är meningen att det ska låta på det sättet. DTS HD-ljudet är alltså inget jag blir upphetsad över, men jag är inte besviken heller.

Här märks det att Noble satsar ordentligt på extramaterial, för vi får precis allt som finns med övriga utgåvor i världen, plus att man har tagit med lite EPK-material (Electronic Press Kit) i form av intervjuer. Detta gör att vår svenska bd-utgåva är den mest innehållsrika av dem alla, även om det ändå är mycket till antalet. Bonusmaterialet är dock inte bra, förutom bakomfilmen Thin Blue Line som gör en snabblick in i korrupta polisvärlden tillsammans med ett gäng före detta poliser. Den andra bakomfilmen och kommentarspåret är bara stora gäspningar som inte förtjänar någon uppmärksamhet över huvud taget.

5/10

Film: 4/10 Bild: 7/10 Ljud: 6/10 Extramaterial: 3/10

Läs det ursprungliga blogginlägget